industrien och uppsöka nya handelsplatser för Sveriges exportvaror. Anlända till Venedig 1734, mötte dem regeringens befallning att afgå till Turkiet och, med ministeriell myndighet, bevaka Sveriges intressen vid ottomanska hofvet. Efter Höpkens hemresa 1742 förestod C. ensam beskickningen till 1745, då äfven han återvände till fäderneslandet, efter att förut jämte brodern 1743 upphöjts i adligt stånd. Han hade Hattarna att tacka för sin lycka, och delande deras åsikter i både in- och utrikespolitiken blef han också en af deras ifrigaste partigängare vid riksdagarna, mestadels placerad i den tidens riksdagspolitiks innersta härd, sekreta utskottet. Partiet visade också sin erkänsla genom att under en lång följd af år göra honom till bankofullmäktig, och äfven å ämbetsmannabanan blef han ej lottlös. 1756 hugnad med titel af statssekreterare, öfvertog han året därpå samma ämbete inom utrikesexpeditionen, utnämndes 1758 till hofkansler och blef 1762 president i kommersekollegium. Under alla sina olikartade befattningar lämnade han aldrig ur sikte de inhemska näringarna och begagnade hvarje tillfälle att verka för deras förkofran och gynna deras idkare. Själf lärd och vän af lärdom, underhöll han flitig brefväxling med sin tids vetenskapsmän, i synnerhet dem, hvilka, liksom han, ifrade för slöjdernas utveckling, och understödde med egna medel lofvande vetenskapsidkare. Död d. 26 febr. 1767. Gift 1740 med Clara Leytstar. 3. Carleson, Edvard Henrik, jurist, riksdagsman, statsråd. Född d. 16 nov. 1820 å Valstad i Ostergötlands län; den föreg. sonsons son. Föräldrar: öfverstelöjtnanten Jacob Edvard Carleson och Liboria Fredrica Eleonora Harmens. C. blef student i Uppsala 1838, hvarest han 1841 aflade hofrättsexamen, utnämndes 1850 till assessor i Svea hofrätt, 1859 till expeditionschef i justitiestatsexpeditionen och 1860 till justitieråd. Som ledamot af ridderskapet och adeln bevistade han åtskilliga ståndsriksdagar och var 1850-51 och 1853-54 ledamot af lagutskottet samt 1856-58 af konstitutionsutskottet, hvarvid han ådagalade i hufvudsak konservativa åsikter, men med i många fall vaken blick för tidens kraf, särskildt ifråga om kyrklig frihet och fördragsamhet. Enligt Louis de Geers memoarer deltog han i utarbetandet af det representationsförslag, som 1865 med hans understöd banade sig väg till seger. Den 4 maj 1874 kallades han att som justitiestatsminister intaga främsta platsen vid konungens rådsbord; men ministärens mindre vänliga hållning mot landtmannapartiet vållade redan i maj 1875 dess fall (jfr P. A. Bergström, se sid. 83), och C. återgick till sin plats i högsta domstolen. 1873 hade han af norra Kalmar läns landsting valts till dess representant i Första kammaren och fungerade i denna egenskap till sin död i Stockholm d. 1 april 1884. Från 1876 var han ledamot af talmanskonferensen, utom 1878, då han var kammarens vice talman. Han tillhörde städse den mot landtmannapartiets kraf prononceradt fientliga fraktionen, såsom bl. a. framgår af ett under hans sjukdom 1883 inskickadt skriftligt anförande mot de Posseska förslagen. Som jurist hade C. stort anseende. Gift 1863 med Marie Louise Aurora Arfwedson, sondotter till direktör Carl Abr. Arfwedson (se sid. 43). 1. Carlson, Fredrik Ferdinand, statsråd, häfdatecknare. Född på Kungshamn i Alsike socken af Stockholms län d. 13 juni 1811. Föräldrar: lagmannen Gustaf Carlson och Vendela Kristina Borell. Vid universitetet i Uppsala, där C. vid fjorton års ålder inskrefs bland de studerande, innehade han andra hedersrummet vid filosofie magisterpromotionen 1833. Under de närmast följande åren företog han en vetenskaplig resa genom Tyskland, Schweiz och Italien, där han en längre tid uppehöll sig i Rom, samt återvände genom Österrike, Frankrike och Preussen till Sverige 1836. Under sin utrikesvistelse kallad till docent i allmänna historien, utsågs han 1837 till lärare för arffurstarna Carl, Gustaf och Oscar, hvilket förtroendeuppdrag han innehade till 1846, då han anträdde en resa till England, för att i därvarande ministeriella arkiv företaga historiska forskningar. Redan 1844 utnämnd till adjunkt i historia och statistik, befordrades han efter hemkomsten till e. o. professor, med förordnande att förestå den historiska professuren, till hvars ordinarie innehafvare han utnämndes efter Geijers död 1849. Under nya resor ägnade han, vid sidan af sina vetenskapliga forskningar, en särskild uppmärksamhet åt undervisningsväsendet i olika länder, särskildt i Tyskland. C. var 1 aug. 1863-3 juni 1870 statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet, hvilket ämbete han åter innehade 11 maj 1875-1 nov. 1878, då han af trötthetsskäl drog sig tillbaka. 1877 nedlade han professuren. C. var under de sex sista ståndsriksdagarna ledamot af prästeståndet och sedan 1873 till sin död af Första kammaren. Han deltog i flera läroverkskommittéer och var medlem af en mängd vetenskapliga samfund. Under C:s statsrådstid skedde utfärdandet af nya statuter för universiteten, adjunkturernas ersättande med e. o. professorsbefattningar och stipendierade docenturer, nya stadgar för åtskilliga examina m. m. Beträffande elementarläroverken utfärdades stadgandet om profår för kompetens till lärobefattningar, om rektorsmöten, stadgan för rikets allmänna läroverk af den 1 nov. 1878, reglementet för lärarnas änke- och pupillkassa o. s. v. Allmänna föreskrifter utfärdades angående folkskolorna, folkskolelärareseminarierna omorganiserades, folkskoleinspektionen ordnades, en pensionskassa upprättades för lärarna, fortsättningsskolor inrättades m. m. C. kontrasignerade äfven, 1878, kungörelserna om understöd till folkhögskolor, högre skolor för kvinnlig ungdom samt tekniska afton- och söndagsskolor, stadgar för Akademien för de fria konsterna och för Tekniska skolan i Stockholm. Under C:s statsrådstid ombildades Sundhetskollegium till en medicinalstyrelse. Utom denna sin verksamhet som fackminister,