vid Tavastehus regemente, tills han 1769 blef öfverste för Björneborgs regemente. Vid Gustaf III:s tillträde till regeringen var De C. bland dem, som slöto sig till den unge konungen, och han ansågs, näst Sprengtporten, vara den, hvilken ägde det mesta inflytandet inom den i 1772 års revolutionshistoria bekanta klubben »Svenska botten». Han utsågs därför af Sprengtporten att under dennes frånvaro i Finland sammanhålla klubbens ledamöter och att med de i revolutionsplanen invigda officerarna möta Sprengtporten vid Erstavik, då han efter väl förrättadt värf återkom med de finska trupperna till Stockholm. Oaktadt all försiktighet kunde De C. icke undvika att väcka misstankar. Natten till revolutionsdagen d. 19 aug. efterspanades han med all flit af rådets utskickade, men lyckades hålla sig undan. Dagen därpå framträdde han och tog en verksam del i statshvälfningen. Bland annat var det han, som på Gustafs befallning infann sig i rådskammaren och i konungens namn förklarade de där varande ledamöterna arresterade. För sitt nit utnämndes De C. strax efter revolutionen till generalmajor i armén samt upphöjdes till friherre, men hann ej som sådan taga inträde på riddarhuset, innan han öfverraskades af döden d. 1 mars 1773. Gift 1743 med Katarina von Knorring. De Geer. Denna i Sveriges både politiska och industriella historia namnkunniga släkt härstammar från en gammal brabantsk adlig ätt, som i äldre tider hette De Hamal. En medlem häraf skall nämligen på 1300-talet ha antagit namnet De Geer efter slottet och kommunen Geer i furstendömet Liège. En af ättens förfäder, Louis De Geer, hade med sådan utmärkelse tjänat i Frankrikes härar, att konungen tillät honom bära i sitt vapen de tre gyllene liljorna, med den ärofulla devisen: »non sans cause». Till denna gren af släkten hörde en rik ansedd köpman Louis Lambertsson De Geer, som, då han för katolikernas förföljelser icke ansåg sig säker i sin hembygd Maastricht, hemligen med sin familj flydde därifrån och nedsatte sig i Dordrecht. Hans son inflyttade till Sverige och var den namnkunnige Louis De Geer d. ä., hvilken 1641 fick svenskt adelskap. En gren, De G. af Tervik, blef 1766 friherrlig och erhöll 1809 finsk greflig värdighet, men utslocknade på manssidan 1855. En annan gren De G. af Leufsta blef 1773 friherrlig och grenen De G. af Finspång erhöll samma värdighet 1797. En medlem af Leufsta-grenen fick 1818 greflig värdighet — se De G. 7 — men slöt själf sin ätt. 1. De Geer, Louis, d.ä., köpman, industriidkare. Född i Lüttich d. 17 nov. 1587. Föräldrar: Louis Lambertsson De Geer, herre till Gaillardmont, och Jeanne de Neille. Vid tjuguåtta års ålder öppnade De G. ett handelshus i Amsterdam, där han när Gustaf Adolf 1616 upptog ett större lån från Holland, kom i förbindelse med svenska kronan. Hans ombud i Sverige, Welam Gilliusson De Besche, fäste hans uppmärksamhet på, att i landet fanns ymnig tillgång på malm, skog och vattenfall, men att järnförädlingen genom bristande kapital och företagsamhet vore försummad. Denne De Besche arrenderade 1618 af kronan Finspångs gård och län för De Geers pengar och mot hans borgen och blef på så sätt hans förvaltare. Från den stunden började en ny tid för hela orten. Vid Finspång uppstod inom kort nya masugnar, härdar af förbättrad konstruktion, hammare och det kanongjuteri, som där ännu bedrifves. Järnverken i Godegård fördubblades, i Lerbäcks socken inrättades Skyllbergs bruk för stångjärnssmide och i orten däromkring infördes det lüttichska handsmidet af söm, spik, nubb och hästskor. Från De G:s verk spridde sig de nya uppfinningarna till andra trakter, välmågan ökades, handel och rörelse fingo nytt lif och såsom en särskild följd af detta beslöt regeringen att till ortens lättnad anlägga en ny stad, Askersund, 1640. Till utskeppningsort för den sålunda frambragta varumängden utsåg De G. Norrköping. Staden fanns visserligen förut, men var obetydlig. 1620 erhöll den nya privilegier med stapelrätt och tillväxte så hastigt, att den tjugu år därefter måste efter ny plan betydligt utvidgas. Här bland en mängd nya bruk och inrättningar valde De G. sin boning, då han 1627 första gången besökte Sverige och sedan så ofta han längre eller kortare tider uppehöll sig i detta land. De G. blef vid sin ankomst till Sverige genast naturaliserad. Under sin fortsatta verksamhet i Sverige hade De G. flera gånger försträckt kronan penningar samt därför 1643 fått köpa Leufsta, Österby och Gimo bruk i Roslagen samt redan 1641 Finspång, af hvilka han redan vid sin hitkomst fått arrendera de båda förstnämnda. Detta föranledde honom till en ännu vidsträcktare affärsrörelse, hvarunder han, så mycket en enskild någonsin kan, inverkade på statshändelserna och hela landets ställning. På hans förslag inrättades 1649 det s. k. Afrikanska handelskompaniet, med nederlagskontor vid Cabo Corso på Guineakusten. Han förmådde regeringen att nyttja kanoner af järn, i stället för de förut brukliga dyrbara kopparkanonerna. Ofta blef han af styrelsen i allmänna ärenden använd och rådfrågad, men det mest ovanliga och som framför allt annat gjort honom namnkunnig i vår politiska historia, var hans uppsättning af en hel krigsflotta för landets räkning. Denna flotta, hvilken utrustades i Holland, bestod af 30 fartyg, hvaribland flera linjeskepp. Förstärkt med densamma, vann svenska flottan d. 13 okt. 1644 den stora sjösegern vid Femern, hvaraf freden i Brömsebro blef den närmaste följden. Likviden för den holländska flottiljen föranledde likväl några tvister mellan kronan och De G. Vid krigets slut uppgaf denne sin fordran för flottans anskaffande till nära en half million riksdaler specie, hvarför han godtgjordes på flera sätt, tvärtemot den vanliga oriktiga uppgiften, att han endast fick otack till lön. Något ämbete eller någon värdighet, med undantag af, att han 1642 fick sitt sköldebref inregistreradt på svenska riddarhuset, tillföll dock aldrig denne utmärkte man. Den enda titel, hvarmed han