Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De Carnall, Carl Konstantin - De Geer - 1. De Geer, Louis, d.ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid Tavastehus regemente, tills han 1769 blef
öfverste för Björneborgs regemente.
Vid Gustaf III:s tillträde till regeringen var De C.
bland dem, som slöto sig till den unge konungen,
och han ansågs, näst Sprengtporten, vara den,
hvilken ägde det mesta inflytandet inom den i
1772 års revolutionshistoria bekanta klubben
»Svenska botten». Han utsågs därför af
Sprengtporten att under dennes frånvaro i Finland
sammanhålla klubbens ledamöter och att med de i
revolutionsplanen invigda officerarna möta
Sprengtporten vid Erstavik, då han efter väl förrättadt
värf återkom med de finska trupperna till
Stockholm. Oaktadt all försiktighet kunde De C. icke
undvika att väcka misstankar. Natten till
revolutionsdagen d. 19 aug. efterspanades han med all
flit af rådets utskickade, men lyckades hålla sig
undan. Dagen därpå framträdde han och tog
en verksam del i statshvälfningen. Bland annat
var det han, som på Gustafs befallning infann
sig i rådskammaren och i konungens namn
förklarade de där varande ledamöterna arresterade.
För sitt nit utnämndes De C. strax efter
revolutionen till generalmajor i armén samt upphöjdes
till friherre, men hann ej som sådan taga inträde
på riddarhuset, innan han öfverraskades af döden
d. 1 mars 1773.
Gift 1743 med Katarina von Knorring.
De Geer. Denna i Sveriges både politiska och
industriella historia namnkunniga släkt
härstammar från en gammal brabantsk adlig ätt, som i
äldre tider hette De Hamal. En medlem häraf
skall nämligen på 1300-talet ha antagit namnet
De Geer efter slottet och kommunen Geer i
furstendömet Liège. En af ättens förfäder, Louis
De Geer, hade med sådan utmärkelse tjänat i
Frankrikes härar, att konungen tillät honom bära
i sitt vapen de tre gyllene liljorna, med den
ärofulla devisen: »non sans cause». Till denna
gren af släkten hörde en rik ansedd köpman
Louis Lambertsson De Geer, som, då han för
katolikernas förföljelser icke ansåg sig säker i
sin hembygd Maastricht, hemligen med sin familj
flydde därifrån och nedsatte sig i Dordrecht.
Hans son inflyttade till Sverige och var den
namnkunnige Louis De Geer d. ä., hvilken 1641
fick svenskt adelskap. En gren, De G. af Tervik,
blef 1766 friherrlig och erhöll 1809 finsk greflig
värdighet, men utslocknade på manssidan 1855.
En annan gren De G. af Leufsta blef 1773
friherrlig och grenen De G. af Finspång erhöll
samma värdighet 1797. En medlem af
Leufsta-grenen fick 1818 greflig värdighet — se De G.
7 — men slöt själf sin ätt.
1. De Geer, Louis, d.ä., köpman,
industriidkare. Född i Lüttich d. 17
nov. 1587. Föräldrar: Louis
Lambertsson De Geer, herre till
Gaillardmont, och Jeanne de
Neille.
Vid tjuguåtta års ålder öppnade De G. ett handelshus i
Amsterdam, där han när Gustaf
Adolf 1616 upptog ett större
lån från Holland, kom i förbindelse med svenska
kronan. Hans ombud i Sverige, Welam
Gilliusson De Besche, fäste hans uppmärksamhet på,
att i landet fanns ymnig tillgång på malm, skog
och vattenfall, men att järnförädlingen genom
bristande kapital och företagsamhet vore
försummad. Denne De Besche arrenderade 1618
af kronan Finspångs gård och län för De Geers
pengar och mot hans borgen och blef på så sätt
hans förvaltare. Från den stunden började en
ny tid för hela orten. Vid Finspång uppstod
inom kort nya masugnar, härdar af förbättrad
konstruktion, hammare och det kanongjuteri, som
där ännu bedrifves. Järnverken i Godegård
fördubblades, i Lerbäcks socken inrättades
Skyllbergs bruk för stångjärnssmide och i orten
däromkring infördes det lüttichska handsmidet af söm,
spik, nubb och hästskor. Från De G:s verk
spridde sig de nya uppfinningarna till andra
trakter, välmågan ökades, handel och rörelse
fingo nytt lif och såsom en särskild följd af detta
beslöt regeringen att till ortens lättnad anlägga
en ny stad, Askersund, 1640.
Till utskeppningsort för den sålunda frambragta varumängden
utsåg De G. Norrköping. Staden fanns
visserligen förut, men var obetydlig.
1620 erhöll den nya privilegier med stapelrätt och tillväxte
så hastigt, att den tjugu år därefter måste efter
ny plan betydligt utvidgas. Här bland en mängd
nya bruk och inrättningar valde De G. sin
boning, då han 1627 första gången besökte Sverige
och sedan så ofta han längre eller kortare tider
uppehöll sig i detta land. De G. blef vid sin
ankomst till Sverige genast naturaliserad. Under
sin fortsatta verksamhet i Sverige hade De G.
flera gånger försträckt kronan penningar samt
därför 1643 fått köpa Leufsta, Österby och Gimo
bruk i Roslagen samt redan 1641 Finspång, af
hvilka han redan vid sin hitkomst fått arrendera de
båda förstnämnda. Detta föranledde honom till en
ännu vidsträcktare affärsrörelse, hvarunder han,
så mycket en enskild någonsin kan, inverkade
på statshändelserna och hela landets ställning.
På hans förslag inrättades 1649 det s. k.
Afrikanska handelskompaniet, med nederlagskontor
vid Cabo Corso på Guineakusten. Han förmådde
regeringen att nyttja kanoner af järn, i stället
för de förut brukliga dyrbara kopparkanonerna.
Ofta blef han af styrelsen i allmänna ärenden
använd och rådfrågad, men det mest ovanliga
och som framför allt annat gjort honom
namnkunnig i vår politiska historia, var hans
uppsättning af en hel krigsflotta för landets räkning.
Denna flotta, hvilken utrustades i Holland,
bestod af 30 fartyg, hvaribland flera linjeskepp.
Förstärkt med densamma, vann svenska flottan
d. 13 okt. 1644 den stora sjösegern vid Femern,
hvaraf freden i Brömsebro blef den närmaste följden.
Likviden för den holländska flottiljen
föranledde likväl några tvister mellan kronan
och De G. Vid krigets slut uppgaf denne sin
fordran för flottans anskaffande till nära en half
million riksdaler specie, hvarför han godtgjordes
på flera sätt, tvärtemot den vanliga oriktiga
uppgiften, att han endast fick otack till lön. Något
ämbete eller någon värdighet, med undantag af,
att han 1642 fick sitt sköldebref inregistreradt
på svenska riddarhuset, tillföll dock aldrig denne
utmärkte man. Den enda titel, hvarmed han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
