kall vid de många olikartade bestyren torde det dock kunna uppvisas få jämförliga med E. Då E. först ankom till Sverige, var vitterheten ännu hans egentliga sysselsättning. Han ansåg sig också icke böra blifva otrogen sånggudinnorna, som skapat hans lycka, och utgaf tid efter annan åtskilliga vitterhetsstycken, såsom: Epilog till operan Atis 1784, Ode till svenska folket 1786, Alcides inträde i verlden, opera, uppförd 1793, en öfversättning af engelska folksången »God save the King», (»Bevare Gud vår kung»), hvilken sjöngs första gången på en officersfest d. 12 febr. 1805 i Stockholm, vid Gustaf IV Adolfs återkomst till riket, och sedan i öfver femtio år var folksång, samt åtskilliga tillfällighetsstycken, m. m. Största uppseendet bland hans verk vann »Ode till svenska folket», hvilket egentligen är en lofsång öfver Gustaf III och märkvärdigt därför, att i detsamma de nordiska sagomyterna först blifvit använda och visat sin användbarhet för den fosterländska diktkonsten. Det var emellertid på andra områden, som E. af naturen var kallad att vinna sitt namn, nämligen på det rent vetenskapligt-praktiska. Bland hans upptäckter på detta fält må i främsta rummet nämnas svenska optiska telegrafen, som både till princip och sammansättning hade ett afgjordt företräde framför de utländska; vidare ett nytt slags luftpump, en ny kompressionsapparat och en maskin för linspånad, som sannolikt kunnat blifva af oberäknelig nytta, om den af honom hunnit utvecklas till den fullkomlighet, han önskade. I svenska industriens historia har han beredt sig ett ovanskligt minne, såsom den förste, hvilken hit införde de engelska ångmaskinerna. Själf gjorde han i dessa flera viktiga förbättringar och beredde dem en allmännare spridning genom att till Sverige inkalla den skicklige engelske mekanikern Samuel Owen. Det var E., som omkr. 1805 på Kungsholmen anlade »eldkvarnen» och där använde en af honom uppfunnen torkningsmaskin för spannmål. Det ligger i sakens natur, att en sådan splittring af krafter och verksamhet skulle hindra honom att uppnå något egentligen stort mål, till hvilket han otvifvelaktigt hunnit, om han ostördt velat och fått använda sin ovanliga förmåga på ett enda ämne. Att så icke skedde, var sannolikt icke ensamt de yttre omständigheternas fel, utan en följd af hans eget lynne och begär att i så många riktningar som möjligt göra sitt namn äradt och frejdadt. Outtröttlig i sina forskningar, sysselsatte han sig ännu på dödsbädden, liksom i hälsans dagar, med sina vanliga arbeten. När han ej mera förmådde, följde han med synbar uppmärksamhet krafternas aftynande och dog med ordet nu på läpparna, ett tecken till att han just då kände sig fattad af den iskalla handen. Hans dödsdag inträffade d. 15 mars 1821. Han dog ogift och var således den siste liksom den förste af sitt namn. Om hans personliga värde voro meningarna måhända ej så odelade som om hans vetenskapliga och mången tillade honom ett allt för stort nit om egna fördelar. Edelcreutz, Daniel, ämbetsman. Född d. 15 juni 1761. Föräldrar: kyrkoherden i Åbo och Bäckebo församlingar af Kalmar stift Georg Ahlberg och Brita Lindevall. Efter några års tjänstgöring som auskultant i Svea hofrätt och öfverståthallareämbetets kansli m. m. anställdes han 1788 som öfverauditör och justitiarie vid arméns generalkrigsrätt i Finland och gjorde sig inom kort så bemärkt, att han 1789 insattes i den kommitté, som hade att öfverse krigsartiklarna och öfriga författningar rörande landthären, samt erhöll Norra och Södra Åsbo samt Bjäre härads domsaga i Skåne. 1799 förflyttades han åter till Stockholm som advokatfiskal i Svea hofrätt och förordnades året därpå att förestå polismästareämbetet med titel af lagman. - 1802 utnämndes han till underståthållare, med särskildt uppdrag att äfven förvalta öfverståthållareämbetet, och adlades 1808 med namnet Edelcreutz. E. utnämndes 1810 till landshöfding i Stockholms län och upphöjdes 1816 till friherre. Ännu en gång erhöll han förtroendet att förestå öfverståthållareplatsen, nämligen 1818, och behöll sedan de båda viktiga posterna ända till sin död d. 6 okt. 1828. Utan att vara i besittning af några ovanligare insikter eller större administrativ skicklighet, skötte han sina tjänstebefattningar med ordning, drift och redbarhet, egenskaper,som från början ådrogo honom öfverordnades uppmärksamhet och förtroende. Gift 1807 med Jakobina Elisabet Petersson. Edelstam, Gustaf, krigare. Edelstam -- den tappre, i Runebergs sånger frejdade öfverste Fahlander -- föddes på Björknäs glasbruk å Vermdön d. 21 mars 1764. Föräldrar: bruksägaren Per Fahlander och Anna Kristina Engström. Han ingick vid aderton års ålder som sergeant vid Åbo läns regemente, deltog i 1788 och 89 års krig och var vid fredsslutet 1790 kapten vid Karelska jägarkåren. Fem år därefter utnämndes han till major vid Österbottens regemente, blef 1796 chef för Kajana bataljon och öfverstelöjtnant i armén, samt förestod 1804 och 1805 landshöfdingeämbetet i Uleåborgs län. Vid krigets utbrott 1808 skyndade F. att ställa sig under fanorna och anförde som chef Kajana bataljon vid Sandelska brigaden. I striderna vid Pulkkila, Kärsämäki och Koivisto, Kivisalmi och Virta bro m. fl. ställen utmärkte han sig för sitt okufliga mod och utnämndes kort efter den förstnämnda drabbningen till öfverste i armén. Följande året anställd som fördelningsbefälhafvare under Sandels vid den s. k. norra hären, undfick han adligt sköldebref, då han kallade sig Edelstam. Sina sista lagrar som krigare vann han vid Umeå. 1811 utnämndes han till landshöfding i Västerbotten, där han, ehuru genom uppfostran och naturlig fallenhet krigare till lif och själ, äfven utmärkte sig som civil tjänsteman genom sin rättvisa och ordningskärlek. Hans fruktan, att hustru och barn skulle förlora den betydliga