han af dem i sekreta utskottet och utsågs i juni 1743 till en af de tre deputerade, som sändes till Falun för att stilla den upphetsade dalallmogen. 1742 utnämnd till revisionssekreterare, utnämndes han 1744 till vice landshöfding öfver Åbo och Björneborgs län samt 1747 till ordinarie innehafvare af samma befattning, från hvilken han 1749 tag afsked. 1744 erhöll han förtroendet att uppgöra giftermålskontraktet mellan Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika. Som ämbetsman och jurist inlade E. stora förtjänster, liksom han vid riksdagarna med stor sakkunskap yttrade sig om frågor, som berörde Finlands intressen. Han var därjämte en man med mångsidig klassisk bildning. Död i Åbo d. 21 sept. 1774. Gift 1717 med Elisabet Åkerhielm, dotter till statssekreteraren Samuel Å. (se nedan). 2. Ehrenmalm, Samuel Magnus, ämbetsman. Född 1730; den föregåendes son. Såsom kanslist i justitierevisionen förordnades E. 1759 till häradshöfding på Åland och befordrades tre år därefter till assessor i Åbo hofrätt. Utnämnd 1763 till hofrättsråd, lämnade han samma befattning 1770, men inträdde efter trettio års förlopp ånyo i hofrätten, som adjungerad ledamot, och dog på Åland-Bastö d. 18 april 1814. E. deltog med stort intresse i det politiska lifvet och framträdde redan vid 1760--62 års riksdag som en af Mössornas stridbaraste kämpar. 1765--66 var han ledamot af sekreta utskottet och af den kommission, som hade att döma om det s. k. Hoffmanska upproret. Vid 1769 års riksdag uppträdde han som de anklagade rådsherrarnas sakförare, och det tal, han till deras försvar höll på riddarhuset d. 23 maj s. å., vittnar om både mod och skicklighet. Äfven under Gustaf III:s tid deltog E. i riksdagsstriderna och tillhörde vid 1789 års riksdag den ringa minoritet å riddarhuset, som understödde konungen såväl i fråga om Förenings- och säkerhetsakten som bevillningens utgående på obestämd tid. Gift 1762 med sin kusin, friherrinnan Renata Juliana Åkerhielm, dotter af riksrådet Sam. Åkerhielm d. y. (se nedan). Ehrenpreus, Carl Didrik, universitetskansler, riksråd. Född i Örebro d. 18 jan. 1692. Föräldrar: öfverinspektorn vid därvarande gevärsfaktorier och harneskfabrik Hans Preuss, sedan adlad Ehrenpreus, och Anna Clerck. De studier E. grundlagt, dels under enskild handledning, dels i stadens tyska skola, fortsatte han vid Uppsala universitet, där han vid fjorton års ålder inskrefs bland de studerande. 1711 ingick han som e. o. kanslist i k. kansliet och befordrades 1712 till kopist i utredningsexpeditionen. Hans chef, grefve Arvid Horn, som fäst sin uppmärksamhet vid E:s flit och goda kunskaper, lät honom välja mellan en ledig kanslistbefattning hemma i landet eller att som kopist resa ut till Bender och arbeta under konungens ögon och därigenom vinna en skyndsammare befordran. Ehuru han själf måste bestrida resekostnaderna, valde han utan betänkande det senare och afreste 1712 i sällskap med d. v. kanslisten, sedermera riksrådet, frih. Olof Cederström. Både Östersjön och Nordsjön kringsvärmades vid denna tid af fientliga kryssare, hvarför de viktiga depescher, de resande medförde, inlades i en säck, fäst vid en järnkula, för att i händelse af fara nedsänkas i hafvet. Det lyckades dem emellertid att rädda både dokumenten och sig själfva och oskadda landstiga i Amsterdam, hvarifrån de öfver Ungern och Siebenbürgen skyndade till Bender. Kort därefter inträffade kalabaliken. E., som under hela striden höll sig vid konungens sida, blef jämte honom tillfångatagen, men efter åtta dagars fängelse friköpt af en utländsk handlande La Moutraye. Den hårda misshandling, han måst utstå af turkarna, kastade honom på sjuksängen, där han kvarhölls i flera veckor, och hufvudsakligen genom holsteinske ministern Fabrices mellankomst räddades från att omkomma. Någorlunda återställd, följde han efter konungen till Timurtasch och Demotika, hvarifrån han som kommissionssekreterare fick åtfölja generalmajor Grothusen på hans beskickning till Konstantinopel. Hän kvarstannade han någon tid för att uppbära en penningsumma, som skulle anskaffas åt konungen. Efter välförrättadt värf anträdde han hemresan och anlände i dec. 1714 till Stralsund, där han kvarstannade under hela belägringen. Först när konungen själf lämnade staden, gick E. ombord på en jakt, som medförde alla kansliets handlingar, och lyckades efter otaliga faror och äfventyr öfverbringa dem till Ystad. 1718 utnämndes han till assessor i Svea hofrätt. Här utmärkte han sig till allas öfverraskning för sina djupa och vidsträckta juridiska kunskaper samt ådagalade en oväld och skarpsinnighet, som i honom lät ana en kandidat till statens förnämsta ämbeten. Som politiker anslöt sig E. till Hattarna och blef såsom en nitisk förfäktare af partiets intressen vid 1734 och 1738 års riksdagar insatt i sekreta utskottet och dess mindre sekreta deputation. Vid partiets seger 1739 erhöll han ock sin belöning genom utnämning till riksråd, och blef på denna post Hattarnas fana städse trogen, röstande för ryska kriget 1741, förbundet med Preussen 1746 och kriget med samma makt 1757, o. s. v. 1747 upphöjd till friherre, utnämndes han samma år till president i lagkommissionen, blef 1748 serafimerriddare samt tre år därefter grefve och Uppsala universitets kansler. I sistnämnda egenskap utvecklade han en ärofull verksamhet, och den utveckling, Uppsala universitet vann under E:s styrelse, kan med rätta betraktas som en af ljuspunkterna i denna högskolas historia. På de nio år, under hvilka han innehade kansleriatet, inrättades icke mindre än tvenne nya lärostolar, den Kalsenianska och Borgströmska, och tre adjunkturer, i juridik, kemi och botanik. Nya auditorier byggdes, instrument- och modellsamlingar anskaffades till flera discipliner, biblioteket ökades och erhöll nya anslag. Själf förärade han universitetet sitt dyrbara