fosterlandsvännen. Ännu en gång uppträdde han offentligen, vid 1817 och 1823 års riksdagar och valdes vid båda till bankofullmäktig, likväl utan att hvarken söka eller erhålla något mera dominerande inflytande på de allmänna angelägenheterna. Vetenskaperna förblefvo framgent hans fält, och de insikter, han förvärfvat sig i fysik, meteorologi, kemi, geologi, m. fl. erkändes äfven af de lärda. Som stilist intog han ett mycket framstående rum, och hans prosastil är lika förträfflig, antingen han nedlade den i en diplomatisk not eller en vetenskaplig afhandling. Bland arbeten af det senare slaget utmärker sig framför allt hans Tal i Vetenskapsakademien om klimaternas rörlighet, samt hans Samlingar i allmän physik 1822, för hvilket han fick Sv. Akademiens stora medalj. Led. af Vet.-Akad. E., hvilken upphöjdes till friherre 1805, afled ogift i Stockholm d. 2 aug. 1828. 2. Ehrenheim, Per Jakob von, statsråd, politiker. Född på Grönsö i Kungs-Husby socken af Uppsala län d. 4 aug. 1823; den föreg. kusins sonson. Föräldrar: hofmarskalken Reinhold Fredrik August von Ehrenheim och Ulrika Eleonora von Engeström, dotter af Jakob von Engeström (se nedan). Student i Uppsala 1839, aflade E. därstädes 1846 juris kandidatexamen, förvärfvade 1850 vice häradshöfdingetiteln och innehade åtskilliga domareförordnanden till 1853, då han öfvertog förvaltningen af fäderneegendomen Grönsö, af hvilken han blef ägare 1864. Snart indrogs han äfven i det politiska lifvet. Redan vid 1850--51 års riksdag hade han såsom en tyst åhörare haft sin plats å riddarhuset, i hvars förhandlingar han från och med 1856--58 års riksdag deltog vid alla efterföljande ståndsriksdagar. Han visade sig därvid som en varm vän af reformer å näringsfrihetens och strafflagstiftningens område samt uttalade sig 1859 för passtvångets afskaffande. Som afgjord anhängare af representationsreformen invaldes han i 1862--63 års konstitutionsutskott och bröt äfven en lans för densamma i afgörandets stund vid efterföljande riksdag. Efter dess genomförande kallades E. 1866, efter något motstånd från Carl XV, som misstänkte honom såsom »allt för röd», till konsultativt statsråd, i hvilken egenskap han fungerade till den de Geerska ministärens afsked d. 3 juni 1870. Redan 1866 hade han af Uppsala läns landsting invalts till ledamot af Första kammaren och har i sådan egenskap bevistat alla efterföljande riksdagar. Han tillhörde dem af representationsreformens vänner, hvilka efter denna seger ansågo, att man tillsvidare borde ifråga om reformer »hvila på hanen», och påträffas ett tjugutal år framåt i främsta ledet bland motståndarna till ändringar i den kommunala och politiska rösträtten. Måhända bör detta dock ses i samband med den omständigheten, att dessa reformer stodo på landtmannapartiets program, och att E. var en prononserad motståndare till detta partis planer att göra försvarsfrågans lösning beroende af grundskatternas afskrifning. Under den långa tiden 1872--87 var han ledamot af konstitutionsutskottet samt var vid urtima riksdagen 1871 och riksdagen 1883 äfven ledamot af försvarsutskottet. Alltifrån 1872 har E. varit fullmäktig i riksbanken och därunder fullmäktiges ordförande 1885--86 samt från 1890. I den i midten af 1880-talet uppblossande tullstriden blef E. sin ungdoms idealer trogen, lika utpräglad frihandlare som någonsin. Han fjärmades härigenom så småningom från kammarens yttersta höger, hvilken ej fann sig i konstitutionella strider obetingadt kunna lita på honom, utan öfverflyttade honom 1888 från konstitutions- till statsutskottet, där han äfven hade plats vid efterföljande riksdagar till 1891, då E., som varit Första kammarens vice talman ända från 1879, kallades att intaga den på grund af grefve Lagerbjelkes sjuklighet lediga talmanstolen. Som talman fungerade E. sedermera äfven vid 1892--95 års riksdagar och har efter denna tid haft sin plats i talmanskonferensen. Hans politiska uppfattning har betydligt modifierats under de senaste åren, då han understödt moderata reformer i fråga om den politiska och kommunala valrätten, liksom han som ledamot af 1878, 1883, 1893 och 1898 års kyrkomöten tillhört den relativt framstegsvänliga sidan. E:s förmåga har äfven tagits i anspråk som ledamot och ordförande i en mängd kommittéer, bland hvilka må nämnas unionskommittén (1895--98). Redan 1871 blef han ledamot af Landtbruksakademien, hvars direktör han var 1878--1901. Sedermera har härpå följt ledamotskap af flertalet af våra akademier, bland hvilka må nämnas Vetenskapsakademien 1887 och Svenska akademien 1897. 1888--98 var han kansler för rikets universitet, blef 1893 juris hedersdoktor och är från 1885 serafimerriddare. Af trycket har han utgifvit: Några ord i bankfrågan 1870. Gift 1853 med friherrinnan Beata Elisabet Augusta Leijonhufvud. Ehrenmalm. Från Finland härstammande adlig ätt, utslocknad på manssidan 1826. 1. Ehrenmalm, Lars Johan, ämbetsman. Född i Viborg d. 14 juni 1688. Föräldrar: öfverkrigskommissarien i Finland Lars Malm och Helena Lilljegren. E. blef student i Åbo, där han fäste uppmärksamheten vid sin person genom ett tal öfver freden i Altranstädt, hvilket ansågs så fulländadt, att kanslern i en särskild skrifvelse till universitetets konsistorium uttalade sin tillfredsställelse. Efter slutade studier anställdes han 1708 som auditör vid artilleriet i Finland, men råkade 1710 i rysk fångenskap, hvarur han efter många faror och äfventyr lyckades rädda sig, och ankom till Stockholm 1714. Här blef han till en början handsekreterare åt Arvid Horn och förordnades 1717 till sekreterare i Åbo hofrätt. Följande året utan ansökning utnämnd till assessor därstädes, adlades han 1720 med namnet Ehrenmalm, befordrades 1728 till hofrättsråd och 1736 till lagman i Norrfinne lagsaga. Vid ryssarnas infall i Finland 1742 begaf han sig till Sverige och deltog i 1742--43 års riksdag. Genom släktförbindelser knuten till Mössornas läger, insattes