Ehrenstrahl, David Klöker, historie-, porträtt- och djurmålare. Född d. 23 sept. 1629 i Hamburg. E. eller Klöker, som han ursprungligen hette, ingick 1646 i svenska kansliet och tjänstgjorde vid fredsunderhandlingarna i Osnabrück. Bland de underordnades göromål förekom ofta att texta och rita ornament, hvarmed alla viktiga handlingar den tiden borde vara utsirade. Därunder fattade han så mycket behag för färger och teckning, att han efter fredsverkets slut öfvergaf ämbetsmannabanan och reste till Holland för att på allvar studera målningskonsten. En tafla, som han målat och som förevisades en resande svensk magnat, lär ha föranledt hans inkallande till Sverige 1651, där han blef antagen i tjänst hos änkedrottning Maria Eleonona. Med hennes tillåtelse företog han efter några år en resa till Tyskland och ltalien, för att än mera utbilda sina lofvande anlag. Efter två års vistelse i Venedig begaf han sig till Rom, där hans första arbeten mottogos med så mycket bifall, att en kardinal för honom upplät sitt hus och lät den unge protestantiske konstnären i fem år njuta fritt underhåll på sin bekostnad. I Rom var denna tid Pietro Berettini da Cortona på höjden af sitt rykte. Hos och efter honom utbildade E. sitt mästerskap och den senares praktfulla färgläggning och ofta använda allegorier erinra kännaren om hans forna lärare. Under tiden hade Maria Eleonora aflidit 1655, men en annan änkedrottning, Hedvig Eleonora, återbördade K. till Sverige; han återkom 1661 och utnämndes strax till hofmålare. Hans förnämsta göromål blef nu att med allehanda skilderier pryda de kungliga lustslotten, såsom Gripsholm, Strömsholm, Ulriksdal, men i synnerhet Drottningholm, där många stora taflor vittna om hans snille och konstnärliga förmåga. Under den konstälskande De la Gardies välmaktstid upphöjdes K. 1674 i adligt stånd med namnet Ehrenstrahl, och mottog sin sista offentliga utmärkelse 1690, då han erhöll fullmakt och titel som hofintendent. E. var på sin tid den störste konstnär, Sverige ägt, och är af dem alla den mest produktive. Hans historiemålningar, allegorier, porträtt och djurstycken äro spridda öfver hela landet, på lustslotten och i offentliga byggnader, i allmänna och enskilda samlingar. Såsom hans förnämsta verk omtalas vanligen: Carl XI:s kröning, på Drottningholm, som af samtiden ansågs för hans yppersta arbete, Yttersta domen och Korsfästelsen, hvilka bärgades vid slottsbranden och nu finnas i Stockholms storkyrka; Ryktet dikterande för historien, Sanningen upptäckt af tiden, Plafonden i riddarhussalen, m. fl. Hvad som i E:s arbeten, och ej så sällan, saknas i innehåll, ersättes på ett mästerligt sätt af framställningssättet. Hans anläggningar äro storartade, teckningen säker, färgblandningen stark och naturlig, grupperingen förträfflig och perspektivet genomskinligt och lätt. Framför allt var han stor som porträtt- och djurmålare, och det hör till hans förtjänster, att århundradets porträttmålning genom honom i Sverige uppnådde sin fullkomning. Där han stod inför naturen själf, försvann maneret, och sanningen frambröt illusoriskt under hans pensel. Detta visar sig kanske bäst i hans häststycken. Hans skicklighet i detta fack anlitades också ofta af hästvännen Carl XI, hvars springare »Brillant», »Gallant», »Kortom» m. fl. ännu för eftervärlden framstå i lefvande teckningar af E:s hand. E. dog d. 23 okt. 1698 och fick sitt hvilorum i Stockholms Storkyrka, hvarest Carl XII lät öfver honom uppsätta en praktfull minnesvård. Gift 1: 1663 med Maria Momma och 2: 1681 med Emerentia Baumann. 2. Ehrenstrahl, Anna Maria, målarinna, se Wattrang. Ehrenstråhle, David (Nehrman), universitetslärare, rättslärd. Född i Malmö d. 14 juli 1695. Föräldrar: handelsmannen Hans Nehrman och Ingeborg Faxe. Sina två första studentår