och energiskt än de flesta förfäktade sitt partis grundsatser, voro förgäfves, och Hattarna afgingo med segern. Efter Gustaf III:s tillträde till regeringen tillhörde E. antalet af de tre förtroendemän från Mössornas sida, hvilka på konungens initiativ med ett lika antal af Hattarne gjorde ett fåfängt försök att åvägabringa en försoning mellan partierna, och insattes enligt öfverenskommelsen af riddarhusets Hattmajoritet i sekreta utskottet. Själf besjälad af mindre ståndsfördomar än flertalet af sina adliga samtida, bemödade han sig på allt sätt att jämna söndringen mellan adeln och de ofrälse stånden, och det torde till största delen vara att tillskrifva hans inflytande, att adeln gaf sitt samtycke till att i konungaförsäkran inrymma ofrälse män rätt att bekläda åtskilliga tjänster. Äfven i öfrigt bemödade han sig att förmå sina åter segrande partivänner till hofsamhet, men öfvermodet hos de ofrälse ståndens Mössor stod ej att hejda och banade väg för Gustaf III:s revolution. I sakernas nya ordning synes E., i likhet med Rudbeck, du Rietz, m. fl. haft märkvärdigt lätt att foga sig och återfinnes vid 1778--79 års riksdag bland Gustaf III:s mest obetingade anhängare. Ett vackert minne efterlämnar E., som afled d. 18 aug. 1781, från denna sin sista riksdag genom sitt memorial om en humanare tjänstehjonsstadga. E., hvilken af C. G. Malmström vitsordas som Mössornas »kanske bäste man», synes ock rättfärdiga detta omdöme genom för sin tid grundliga statsekonomiska insikter jämte redlig vilja att insätta all sin kraft i arbetet för fäderneslandets bästa. Från de maktmissbruk, som fläcka flertalet af tidens partimän, kan han ej helt frikännas, men torde i det afseendet ha mindre på sitt samvete än flertalet af sina samtida och synes ha förvärfvat sig äfven sina politiska motståndares högaktning. Gift 1750 med friherrinnan Anna Charlotta Kruse. 2. Essen, Hans Henrik von, riksståthållare, fältmarskalk. Född på Kaflås i Västergötland d. 26 sept. 1755; den föregåendes son. Von E. var kornett vid Västgöta kavalleri, när han vid tjugutvå års ålder kom till hofvet och af Gustaf III utnämndes till hofstallmästare. Hans fördelaktiga yttre, vackra figur och ridderliga väsende fäste vid honom konungens uppmärksamhet, och snart blef han en af Gustafs gunstlingar. E:s biografi under den öfriga delen af Gustaf III:s regering är endast en lång lista af nådebevis och befordringar, om hvilka knappast ens afunden hade några anmärkningar. Sålunda var von E. vid trettiotvå års ålder öfverste i armén och utnämndes året därpå till förste hofstallmästare, i hvilken egenskap han beledsagade konungen under krigstågen i Finland. Vid krigets slut, när en mängd officerare erhöllo storkorset af Svärdsorden, pryddes von E. med den enkla Svärdsordenstjärnan, ett bevis på att Gustaf III gjorde en bestämd skillnad på verkliga krigareförtjänster och sådana som hade sin grund i hans personliga gunst. 1792 öfverste och chef för Lätta dragonerna, utnämndes von E. två år därefter till serafimerriddare och befordrades 1795 till generalmajor och öfverståthållare i Stockholm, hvilket ämbete han bibehöll till 1797. År 1800 insattes han till generalguvernör i Pommern och akademikansler för Greifswalds universitet, hvilka befattningar han fortfor att bekläda, tills Pommern intogs af fransmännen 1807. Efter regementsförändringen 1809 inkallades han i regeringen och afslöt såsom Sveriges sändebud preliminärerna för freden med Napoleon i Paris 1810. Året förut upphöjd till grefve, utnämndes han 1811 till fältmarskalk och fick 1813 befälet under kronprinsen öfver den mot Norge sammandragna svenska hären. Efter föreningen mellan Sverige och Norge förordnades han till riksståthållare i det senare riket, blef norsk fältmarskalk och kansler för universitetet i Kristiania. Sina norska ämbeten nedlade han åter 1816 och utnämndes samma år till riksmarskalk och blef året därpå generalbefälhafvare i Skåne. Död i Uddevalla d. 28 juli 1824. Grefve von E. var till sin yttre och inre människa typen af en verklig aristokrat. Med ett vördnadsbjudande utseende förenade han en sann själsadel och de ädlaste tänkesätt. Ett ljust omdöme, rättvisa, förbindlighet utan inbjudande förtrolighet, allvar utan sträfhet, gjorde honom synnerligen passande som chef och tillvunno honom i hög grad hans underordnades kärlek och vördnad. Gift 1) 1788 med friherrinnan Charlotta Eleonora de Geer, dotter af den bekante oppositionstalaren under Gustaf III, Carl de Geer (se sid. 226) 2)1802 med sin systerdotter, friherrinnan Hedvig Charlotta von Krassow. E:s son i andra giftet, Gustaf Adolf Fredrik Wilhelm von E., född d. 15 juli 1803 och död d. 3 okt. 1879 å sin egendom Vik i Uppland som f. d. generalmajor, gjorde sig känd som en af våra kunskapsrikaste konstvänner och lät 1858--60 restaurera det på hans egendom Vik i Uppland belägna gamla stenhuset, ett af de få, ännu återstående minnena af svensk byggnadskonst från medeltiden, och sammanförde där en samling vapen, målningar, konstsaker och antikviteter, med hänsyn till föremålens dyrbarhet och sällsynta skönhet intagande ett af de första rummen i landet näst våra offentliga samlingar. Gift 1831 med Ida Mary von Rehausen. 3. Essen, Fredrik von, landthushållare, politiker, statsråd. Född å fädernegodset Kaflås d. 30 juli 1831; den föregåendes broders sonson. Föräldrar: generalmajoren, frih. Fredrik Ulrik von Essen och Anna Sofia Gyllenhaal. Efter att ha genomgått Karlbergs högskola, utnämndes E. 1850 till underlöjtnant vid lifregementets husarkår, hvarest han 1857 avancerade till löjtnant. Redan 1863 tog han likväl afsked ur krigstjänsten för att helt ägna sig åt skötseln af fädernegården Kaflås, hvaraf han 1860 blifvit ensam ägare, jämte disponentskapet af Vattholma bruks stora landt- och bruksegendomar i Uppland, i hvilka han genom sitt gifte blifvit intressent. Politiken lade dock snart beslag på sin del af hans lediga