säte och stämma i hofkonsistorium. I Stockholm blef han genast beryktad för sina ovanliga predikogåfvor, hvilka hvarje gång han predikade fyllde templet ända till trängsel och 1700 beredde honom kallelse till kyrkoherde i Riddarholmens och Bromma församlingar, med fortfarande skyldighet att tjänstgöra som änkedrottningens hofpredikant. 1708 utfärdades af Carl XII från Brezina i Polen fullmakt för E. att vara biskop i Vexiö efter O. Cavallius; men innan fullmakten hann till Sverige, hade E. redan aflidit i Medevi den 26 juni 1708. Gift 1695 med Kristina Benzelius, dotter af ärkebiskopen E. Benzelius d. ä. Två af E:s söner adlades med namnet Bergensköld. Eskilsson. Peter, genremålare. Född i Billeberga socken i Skåne d. 28 sept. 1820. E:s första anställning var som underofficer vid Göta artilleriregemente, hvilken tjänst han snart lämnade för att antaga en bokhållareplats vid Göteborgs arbetsinrättning. Hans medfödda böjelse för konsten följde honom troget under dessa olika bestyr, och när slutligen lusten blef honom för stark, lämnade han vid trettio års ålder allt, för att vid Fria konsternas akademi söka utbildning. Han studerade där 1850--53 och exponerade det sistnämnda året å akademiens utställning en köksinteriör. Försedd med ett reseunderstöd af en mecenat i Göteborg, begaf sig E. 1853 till Düsseldorf, där han lyckades vinna inträde hos Tidemand och fick arbeta på hans ateljé. Under denne mästares handledning utvecklade sig hans lofvande anlag och i jämnbredd med framstegen växte konstnärens gyllene förhoppningar. Men verkligheten hotade att icke infria hvad hoppet dragit på framtiden. Återkommen till fäderneslandet 1859 möttes han af en kritik, som hade mycket att anmärka mot hans arbeten och skoningslöst bortblåste drömmarna om guld och ryktbarhet. Utblottad och misströstande om sig själf och sin förmåga, bortkastade han palett och pensel och började en ny bana som fotograf. Här var lyckan honom mera bevågen; affären gick bra och med en förbättrad ekonomisk ställning återkom efterhand hans själftillit. Han återtog nu sin förra konst och började att måla genrer ur Bellmanslifvet. De små taflorna vunno allmänhetens bifall och hade strykande afgång, och när Konstakademien 1866 satte det officiella inseglet på E:s konstnärskap, genom hans inväljande till agré, hade han redan intagit ett aktadt rum bland våra genremålare. 1871 bosatte han sig på Bremö nära Sigtuna, där han under fortsatt utöfning af sin konstverksamhet plötsligen träffades af döden den 29 jan. 1872. Utmärktast af hans Bellmansscenerier är otvifvelaktigt hans stora tafla Mollbergs kägelspel hos Faggens, som 1868 inköptes till Nationalmuseum. E:s taflor äro nätta och präglade af en godmodigt idyllisk stämning, men sakna originalitet och lämna i teknik åtskilligt öfrigt att önska. Essen, von. Ätten, som anses härstamma från Westfalen, uppträdde sedermera under 1400-talet i Östersjöprovinserna, där dess äldsta stamgods torde varit det 1470 försålda Essenhof i Livland. 1643 erhöll Alexander von Essen naturalisation som svensk adelsman, men introducerades ej å riddarhuset, där säte först intogs 1720 af hans sonsöner Hans Henrik och Reinhold Wilhelm, hvilka 1717 och 1719 blifvit friherrar. Den senares sonson Hans Henrik (se nedan) erhöll 1809 greflig värdighet enligt 37 § Regeringsformen. 1. Essen, Fredrik Ulrik von, landthushållare, politiker. Född d. 22 juli 1721. Föräldrar: landshöfdingen i Österbotten, frih. Reinhold Wilhelm von Essen och grefvinnan Margareta Kristina Frölich. I olikhet med sina förfäder ingick E. ej å den militära banan och synes ej heller beklädt någon civil tjänst. Tidigt hugnad med kammarherretitel, vistades han dock föga vid hofvet utan ägnade sin mesta tid åt skötseln af den efter farbrodern, generallöjtnanten Hans Henrik von E., ärfda egendomen Kaflås i Hömbs socken af Skaraborgs län, som från denna tid alltjämt varit i hans efterkommandes ägo. Han gjorde sig här känd som en särdeles driftig och för sin tid insiktsfull landthushållare, var en af de första i Sverige, som införde ordnad skogshushållning och klöfvercirkulation samt gjorde stora odlingar och väganläggningar. Det kan under sådana förhållanden ej förvåna, att han vid sitt inträde i frihetstidens politiska lif liksom flertalet af landtadeln kände sig dragen till Mössorna med deras kraf på en ordnad och försiktig statshushållning. Redan vid 1755--56 års riksdag gjorde han sig ock bemärkt genom sina yrkanden på inskränkning i det hemlighetsmakeri, som var så nödvändigt för Hattarna för fullföljandet af deras äfventyrliga utrikespolitik. Vid 1760--62 års riksdag var hans anseende i stigande, men först vid den därpå följande, då hans partivänner kommo i majoriteten, framträder han i första ledet. Han invaldes 1765 i sekreta utskottet och bankodeputationen samt torde i denna egenskap mer än någon annan tryckt sin prägel å denna riksdags händelser. Han sågs sålunda i spetsen vid räfsten med Hattrådet och växelkontoren samt upptog på alla områden kampen mot maktmissbruken hos det parti, som sedan 1738 varit vid styret. E., hvilken berömmes som en rättrådig man och af främmande ministrar prisas som sitt partis »bästa hufvud», var dock ej klarsynt nog att inse vikten af den tryckfrihet, hvars proklamering är denna riksdags fortlefvande berömmelse, utan motarbetade i det utskott, som handlade denna fråga, de grundsatser, som förfäktades af den upplyste Chydenius (se sid. 186), till hvars uteslutning från riksdagen han äfven bidrog. Under förberedelserna till 1769--70 års riksdag, då partihätskheten i Sverige tog en hittills ej anad skärpa, förvaltade E., som 1765 varit uppförd å rådsförslag, Mössornas partikassa. Men alla hans ansträngningar såväl före som under riksdagen, där han mera modigt