Rudenschöld, hvarefter han utnämndes till pastor vid Adelsfanan 1763. Ambassadpredikant hos öfverstemarskalken grefve Adam Horn, på dennes beskickning, 1766, för att afhämta kronprinsen Gustafs brud, förordnades han till hofpredikant och pastor vid Lifdrabantkåren 1768. Skeppspredikant hos hertig Carl på hans öfningsexpedition till sjöss följande året, utnämndes han 1772 vid Gustaf III:s kröning till teologie doktor och blef samma år domprost i Västerås. Här blef hans hus medelpunkten för hela det bildade sällskapslifvet i staden och orten. Denna gästfrihet, i förening med en ovanlig välgörenhet, gjorde emellertid hans inkomster otillräckliga och tvang honom att skaffa sig ökade sådana. Han sökte därför och utnämndes 1796 till kyrkoherde i Leksand i Dalarna, på hvilken plats han verkade till sin död d. 27 febr. 1813. F. var under sin tid en af Sveriges yppersta predikanter och en föresyn, efter hvilken dåtidens unga präster sökte lämpa sitt predikosätt. Han utgaf ock till deras ledning en bearbetning efter Bastholm, Anvisning att predika, 1783. Till tjänst för den församling, som närmast hörde under hans själavård, utgaf han Salighetens ordning, till de enfaldiges tjänst 1799, som sedermera flera gånger blifvit omtryckt. Af hans öfriga skrifter nämnas en mängd predikningar och åminnelsetal samt åtskilliga skaldestycken, tryckta i »Öfningar af sällskapet Vitterhet» samt »Vitterhetsnöjen». - Stor beundrare af Gustaf III, var F. ifrigt verksam för dennes intressen vid de riksdagar, han bevistade som ombud för sitt stifts prästerskap. Gift 1: 1775 med Lovisa Sofia af Geijerstam, 2: 1805 med Eleonora Conradi. 3. Fant, Erik Mikael, historiker. Född i Eskilstuna d. 9 jan. 1754; den föregåendes brorson och son till F. 1. Ännu ej årsgammal, förlorade F. sin far men erhöll i sin farbroder, sedermera domprosten i Västerås, J. M. Fant, ett stöd, som drog den sorgfälligaste vård om hans uppfostran. Filosofie magister med första hedersrummet 1776, fästes han genast vid Uppsala universitet som e. o. biblioteksamanuens och blef följande året eloqu. docens. Endast tjugusju år gammal utnämndes han, med förbigående af den förtjänte forskaren Hallenberg, till professor i historia, en befordran, visserligen i och för sig själf berättigad med afseende på F:s redan då ådagalagda skicklighet, men icke utan orättvisa i betraktande af hans medtäflares stora förtjänster. Sju år senare erhöll han Alunda och Morkarla prebendepastorat och blef teologie doktor 1800. Medlem af en mängd lärda sällskap. 1816 tog han afsked som emeritus och dog d. 24 okt. 1817. F. var en insiktsfull forskare och ådagalade som historisk författare en ovanlig flit, men litade alltför mycket på sitt oerhörda minne, hvarigenom han gjorde sig skyldig till många misstag, samt ägnade sig alltför mycket åt detaljer, så att han sammanblandade hufvudsak och bisak. Förutom trehundratjuguåtta akademiska dissertationer, mest i historiska ämnen, har F. utgifvit: Utkast till Gustaf II Adolfs historia, 2 delar 1784--85, Utkast til föreläsningar öfver Allmänna historien ifrån sextonde seculi början, 8 delar 1786--1800, Handlingar till upplysning af Svenska historien, 4 delar 1789--1802. Fortsättning af Lagerbrings Svea Rikes Historia 1457--1497 1794, Lärobok för begynnare uti Allmänna historien 1802, Utkast til föreläsningar i Svenska historien, till Adolf Fredriks död, 1803--04, Chronologiskt register öfver tryckta handlingar i Svenska historien, 4 afd. 1816--18. Han har dessutom lämnat åtskilliga minnesteckningar, meddelat en mängd uppsatser i den tidens periodiska skrifter samt redigerat Scriptores rerum Suecicarum medii ævi 1818 första delen (sedan fortsatt af Geijer, Schröder, Styffe m. fl.). Gift 1: 1783 med Kristina Rydberg och 2: 1803 med Ulrika Charlotta Klingenstjerna. Faxe, Stamfadern Severin, antagligen född i midten af 1500-talet, hade sonen Jöns Sörensson, ridfogde på Näsbyholm i Skåne. Släktnamnet antogs efter födelseorten Faxö på Seland af sonen -- föräldrarna befunno sig nämligen där vid hans födelse -- Georg Faxe, som blef kyrkoherde i Skabersjö 1642 och prost i Bara härad 1661. 1. Faxe, Vilhelm, biskop, lärd. Född i Kvistofta i Skåne d. 18 maj 1767. Föräldrar: prosten Jakob Vilhelm Faxe och Petronella Hjorth. Vid Lunds universitet, där F. 1782 inskrefs till student och ställdes under professorerna M. Norbergs och J. Lundblads enskilda handledning, vinnlade han sig i synnerhet om studiet af den österländska litteraturen och blef 1787 promoverad till filosofie doktor. Följande året kallad till docent i latin, förordnades han 1790 till vice och året därpå till ordinarie notarie i domkapitlet samt utnämndes till docent i teologi. F. prästvigdes 1793. År 1800 befordrad till adjunkt i österländska och grekiska språk, hvilken befattning han bibehöll äfven efter det han 1804 blifvit kyrkoherde i Söderhviddinge och Annelöfs pastorat af Lunds stift, utnämndes han 1808 till e. o. professor i teologi och följande året till ordinarie professor och seminariidirektor. 1809 promoverad i Uppsala till teologie doktor, kallades och utnämndes han 1811 till biskop i Lund och prokansler för universitetet därstädes, hvilka ämbeten han innehade till sin död d. 22 sept. 1854. Utrustad med stor administrativ duglighet, verkade han under sin långa tjänstetid i flera riktningar till stiftets fromma. Med lefvande intresse för sin fädernebygds forntid och historia, var F. icke blott stiftare af Sällskapet för utarbetande af Skånes historia och beskrifning, utan utgaf själf och meddelade tjänstvilligt åt andra hvad han i forskningsväg kunnat finna. Af hans egna arbeten må nämnas: Privilegia Capituli Lundensis, akad. afh. 1802--03, Berättelse om fornlemningar af Tycho Brahes Stjerneborg och Uranienborg på ön Hven 1824, Anmärkningar vid