Karl XIIs död till Gustaf III:s anträde af regeringen 1838. -- Under föregående utvecklingsskeden hade G., hvilken såsom universitetsfullmäktig haft plats i prästeståndet vid 1828--30 års riksdag till en viss grad hyllat det samtida restaurations- och reaktionstidehvarfvets konservatism, så i politik som andra därmed sammanhängande viktigare samhällsfrågor. Men ju mer han fördjupade sig i studiet af den historiska verkligheten, dess företeelser och karaktärer, desto mera klarnade och skärptes hans blick för deras innersta drifkraft -- friheten. Han hade funnit det berättigade i mycket af den nya tidens reformsträfvanden, och efter långa inre strider, men med mognadt beslut ställde han sig i -- de »liberalas» leder. Denna nya ståndpunkt -- hans ryktbara »affall» -- blottades först i och med hans 1838--39 utgifna månadsskrift Litteraturbladet, som på sin tid väckte lika stort uppseende, som dess idéer blefvo följdrika för vår politiska och inre utveckling. När han vid 1840--41 års riksdag ånyo tog plats i prästeståndet, invaldes han af det liberala partiet i konstitutionsutskottet och erbjöds säte i statsrådet. Han kämpade nu och till sin död för åsikter, som voro i flera fall motsatser till dem han förut uppenbart hyllat. Hans skrifter från denna hans sista lefnadsperiod äro därför icke de minst viktiga. I synnerhet märkliga äro hans Om vår tids inre samhällsförhållanden, i synnerhet med afseende å fäderneslandet 1845; Tre föreläsningar 1844; Också ett ord öfver tidens religiösa fråga 1846--47, ursprungligen skrifven på tyska under hans vistelse i Tyskland sommaren 1846, men under hans ögon kort före hans död öfversatt på svenska; samt Människans historia, föreläsningar 1841--42, utgifna 1856 af S. Ribbing efter egna, af G. genomsedda anteckningar, hvari de många, som det för mängden synes, olikartade, trådarna af G:s lefnadsarbete sammanlöpa. Hans sista mera betydande skrift var hans 1846 författade Svar till professor Fryxell, med anledning af dennes skrift: »Om aristokratfördömandet i svenska historien». Men hans kraft var genom »affallets» inre och yttre strider bruten; och när han slutligen ånyo upptog den fosterländska häfdateckningens tråd för att fullborda Svenska Folkets historia, föll den ur den döende forskarens hand. -- Ännu en sida af G:s rika personlighet var som musiker och tonsättare. Redan såsom yngling ägde han en ovanlig musikalisk bildning och försökte sig till och med då som tonsättare. Musik var och blef äfven en af hufvudkällorna till hans lefnads lycka. Hans melodier, till hvilka han merendels själf diktade orden, emottogos med förtjusning i hela landet och skola länge öfverlefva honom, t. ex. melodierna till Vikingen, Kolargossen, »Stilla skuggor», Nyårsnatten, »Ensam i bräcklig farkost vågar», Marscherna till Carl XII:s minne 1818 och Gustaf II Adolfs minne 1832. -- G. var ledamot af nästan alla svenska och en stor mängd utländska akademier och lärda samfund. Hans samlade skrifter utgåfvos efter hans död af F. A. Dahlgren (13 del.) 1849--54. Hans staty af Börjesson med den allegoriska sockelfiguren, som blifvit kallad »Geijers tanke», aftäcktes utanför det nya universitetshuset i Uppsala d. 30 okt. 1888. -- Gift 1816 med Anna Elisabet Lilljebjörn. 4. Geijer, Karl Reinhold, universitetslärare, filosof. Född på Fösked i Nyeds socken i Värmland d. 23 april 1849; den föreg. sysslings son. Föräldrar: bruksägaren Kristoffer Wilhelm Geijer och Justina Maria Augusta Wennérus. Student i Uppsala 1867, förvärfvade sig G. den filosofiska doktorsgraden 1872, och utnämndes 1876 till docent i praktisk filosofi vid därvarande universitet. 1880 öfverflyttades han i samma egenskap till Lunds universitet och var 1880--88 föreståndare för den teoretiska profårskursen vid Lunds högre allm. läroverk. Efter Wikners död 1888 blef han innehafvare af den omstridda professuren i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet. Utbildad i Boströms filosofiska skola, drogs G. genom studiet af den med denna besläktade Lotze åt den moderna psykologien. Resultatet af dessa sina forskningar har han framlagt i: Herman Lotzes tankar om tid och timlighet i kritisk belysning, ett försök till det filosofiska tidsproblemets utredning, 1886 (i Lunds Univ. årsskrift). Af hans öfriga filosofiska skrifter må nämnas: Hegelianism och positivism I: Studier öfver Hegelianismen 1883 (i Lunds Univ. årsskrift), Om filosofiens historiska hufvudformer, I, 1895. G. utgaf dessutom 1882--90 Ny Svensk Tidskrift, i hvilken han författade uppsatser af filosofiskt och estetiskt innehåll m. m. samt har tillsammans med A. Nyblæus 1882--84 utgifvit delarna V--VII af »Samuel Grubbes filosofiska skrifter i urval». Som professor har G. med framgång sökt intressera universitetsungdomen för psykologiens studium. Gift 1891 med Calla Branting. Geijerstam, af. Adlig ätt, utgörande en gren af släkten Geijer, i det bergsrådet Emanuel Geijer 1773 adlades under detta namn. 1. Geijerstam, Gustaf af, författare. Född den 5 jan. 1858 på Jönsarbo i Västmanland. Föräldrar: folkskoleinspektören d:r Johan Gustaf af Geijerstam och Alma Augusta Katarina Möller. G. blef 1877 student i Uppsala och aflade två år senare fil. kand.-examen. 1884--86 var han anställd i »Aftonbladets» redaktion och 1891--93 i »Dagens Nyheter». 1897 blef G. litterär ledare för Gernandtska bokförlaget. G. var en af banbrytarna för den nya skola, som på 1880-talet införde den »realistiska» riktningen i den svenska litteraturen. I sitt förstlingsarbete, Gråkallt, 1882, anslog han de skarpt ljudande strängar, hvarpå han sedan i så många år skulle framkalla ur lifvet hämtade, icke sällan rätt oförmedlade, men äfven mycket gripande melodier. 1883 utkom Strömoln, 1884 Fattigt folk, som 1889 följdes af en senare samling. Det var med allmogeskildringarna i »Fattigt folk» som