invalde honom i konstitutionsutskottet vid riksdagarna 1888--91, där han förfäktade konservativa åsikter. D. 6 nov. 1891 utnämndes G., som varit ordf. i den 1890 tillsatta kommittéen för afgifvande af förslag rörande ålderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor vid småskolor, till G. Wennerbergs efterträdare som statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet, hvilken post han beklädde till d. 21 juni 1898. Ehuru G:s yttranden från statsrådsbänken utmärkte sig för stor logisk klarhet, datera sig från denna tid få eller inga reformer å undervisningsväsendets område. G. var nämligen själf alltför hängifven de klassiska språkens studium för att af egen drift härutinnan taga några mera ingripande initiativ och därtill ingalunda den, som på något sätt ville kompromissa med sin öfvertygelse. Kort efter sin afgång från taburetten valdes han till kanslär vid rikets universitet. Gefleborgs landsting förnyade 1896 icke G:s då utlöpande mandat i Första kammaren, som det påstås beroende på önskan att pricka den Boströmska ministärens moderata unionspolitik. Men 1902 invaldes G. i samma korporation af Uppsala län. Hedersled. af Vitt.-, Hist.- o. Antiqv.-akad., Vet.-societeten i Uppsala, Vet.- o. Vitt.-samhället i Göteborg och af Fysiogr. sällskapet i Lund. Led. af Vet.-akad. 1901. Gift 1865 med Helena Aurora Forssberg. Girs Aegidius, krönikeskrifvare. Antages vara född i Södermanland på 1580-talet och ha studerat i Rostock och Wittenberg, innan han 1620 anställdes som pagehofmästare hos Gustaf II Adolf. Den store konungen, hvilken ägde den hos verkliga snillen lyckliga gåfvan att upptäcka och använda förtjänsten, hvarhelst den finnes, lät 1627 bereda honom plats i rikskansliet och riksarkivet, i hvilket sistnämnda ämbetsverk han följande året finnes uppförd som undersekreterare. År 1635 befordrades G. till assessor i Svea hofrätt och dog i slutet af år 1639. Under den tid G. var anställd i riksarkivet, samlade han med otrolig flit ur där förvarade urkunder materialierna till sin historia öfver de första Vasakonungarna. Detta arbete, som utkom långt efter författarens död, under titeln: Konung Gustaffs I och Konung Erichs XIV chrönikor 1670 och Konung Johan III:s chrönika 1745, har af äldre författare, Schefferus och Stiernman, blifvit högligen prisadt. Det har sina förtjänster liksom sina fel. Stilen är för sin tid ovanligt jämn, men framställningen saknar den grundlighet och objektivitet, som måste vara hufvudegenskaper hos en häfdatecknare, hvarjämte man med rätta tadlat författarens partiskhet för Johan III och hans regering. G. har äfven gjort sig bemärkt som latinsk skald och som auktor till De vera nobilitate, Libellus etc. Thet är: Om San Edelheet, een lijten Tractat etc. med anledning af riddarhusets inrättande. Gissler, Nils, läkare. Född i Torps socken af Medelpad d. 22 febr. 1715, tog G. sitt namn af Gissö by, hvarest fadern Olof Larsson var bonde. Hans läraktighet och lätta fattningsgåfva märktes tidigt af kyrkoherden i församlingen, Klemens Thelaus, som meddelade gossen de första elementerna och öfvertalade hans far att låta honom studera. Han genomgick skola och gymnasium samt blef 1733 student i Uppsala, där han ej länge förmådde uppehålla sig. Med stor möda lyckades G. erhålla medel till sin andra uppsalaresa, hvilken företogs 1737. På ditfärden, som gjordes sjöledes från Sundsvall, hade han missödet att genom fartygets förlisning förlora sina ringa tillhörigheter och kom med lifsnöd till Uppsala, där han till en början måste lefva på kamraters och vänners ädelmod. Med afsikt att framdeles ingå i kyrkans tjänst studerade han företrädesvis teologi, hvarjämte han bevistade arkiater Rosensteins föreläsningar, för att inhämta så mycken insikt i läkarekonsten, att han som präst på landet skulle kunna lämna råd vid de allmännaste sjukdomarna. Under tiden uppstod hos honom allt lifligare en önskan att uteslutande få ägna sig åt läkareyrket, hvilken också uppfylldes då han vid samma tid fick emottaga hofapotekaren Ziervogels söner till handledning. Under den elakartade feber, som härjade i Uppsala 1741, antogs G. af Rosenstein till biträde vid sjukvården och tillvann sig genom den noggrannhet och skicklighet, hvarmed han skötte de sjuke, sin förmans odelade bifall. I sin berättelse till Vet.-akad., däri Rosenstein närmare beskref sjukdomens art och väsende, meddelar han, att G. hade så skarpa yttre sinnen, att han endast af lukten i sjukrummet med visshet kunde förutsäga, om patienten skulle dö eller icke. 1744 promoverades G. till medicine doktor, sedan han året förut blifvit anställd såsom physices lektor vid gymnasium i Hernösand. 1762 förordnades han att äfven vara provinsialläkare i länet. Bosatt inom sitt nya verksamhetsområde, blef hans första omsorg att på denna nordliga punkt i Sverige inrätta en botanisk trädgård, i hvilken han hvarje sommar höll föreläsningar i naturvetenskapen, Åt sitt läkarekall hängaf han sig med outtröttlig flit, under det han på sina vidsträckta resor ägnade den noggrannaste uppmärksamhet åt landets fysiska, ekonomiska och kommunala förhållanden. Kallad 1748 till ledamot af Vet.-akad, har han hufvudsakligen i dess handlingar nedlagt frukten af sin lärda erfarenhet och sina forskningar. Död i Hernösand d. 19 nov. 1771. Gift 1745 med Maria Elisabet Wikar. Gistrén, Jonas Henrik, läkare. Född i Karlshamn d. 7 juni 1767. Föräldrar: stadsläkaren Lars Gistrén och Katarina Klintorph. G. blef student i Lund 1784, medicine licentiat därstädes 1793 och promoverad medicine doktor 1794. Redan året förut hade han blifvit förordnad till adjunkt i obstetrik vid Allmänna barnbördshuset i Stockholm och erhöll 1798 fullmakt som professor. För att odeladt ägna sig åt sin vidsträckta enskilda praktik sökte och erhöll han 1805 afsked från adjunktsbefattningen samt hedrades 1816 med kallelse som Sundhetskollegii hedersledamot. En bland stiftarna af Svenska Läkaresällskapet, där han 1817 blef hedersledamot, ledamot af Vet.-akad. och Medicinska societeten i Köpenhamn. Död