några jämnåriga gossar till prinsens läskamrater, under benämningen studer-pager, och bland dessa var äfven Nils G. Han fullkomnade sedan sina studier i Uppsala och genom utländska resor och utnämndes vid tjuguett års ålder af Carl XI till hofråd. 1676 antagen till direktör i k. biblioteket, förordnades han efter hvartannat till lagman öfver Öland, Östergötland och Uppland och befordrades 1692 till landshöfding öfver Stora Kopparbergs län. Utsedd till landtmarskalk vid 1697 års riksdag, förde han på ständernas vägnar ordet, när den femtonårige Carl anmodades att, med upphäfvande af sin faders testamente, själf öfvertaga riksstyrelsen. G. utnämndes af honom 1706 till k. råd och president i Bergskollegium, men hade, innan fullmakten kom i hans hand, aflidit i Falun 1706. G. spelade icke någon politisk roll såsom fadern, men han var en man, som alltid fyllde sin post genom redbara kunskaper och stor ämbetsmannaduglighet. Gift 1680 med friherrinnan Maria Elisabet Bonde, dotter af riksskattmästaren Gustaf Bonde (se sid. 116). 3. Gripenhielm, Axel Johan, krigare. Född d. 18 mars 1686; den föregåendes son. Vid sjutton års ålder begynte G., såsom fänrik vid Dalregementet, sin krigarbana under Carl XII:s fanor och följde dem troget till Pultavaslaget. Tillfångatagen med den öfriga hären fördes han af ryssarna till den lilla staden Saranski, där han kvarhölls ända till 1721. När han ändtligen återkom till fäderneslandet, fick han visserligen öfverstlöjtnants rang, men måste åtnöjas med sin kaptensindelning till 1733, då han utnämndes till öfverstlöjtnant vid regementet. Befordrad till öfverste 1740 drog han ånyo i härnad mot Ryssland och bevistade slaget vid Villmanstrand. Här erhöll han en svår blessyr, som fällde honom till marken, hvarigenom han för andra gången råkade i ryssarnas händer, hvilka kvarhöllo honom tills efter freden 1743. Vid sin hemkomst utnämnd till generalmajor, blef han 1750 landshöfding i Gefleborgs län och Västernorrland. Död, ogift, i Gefle d. 25 febr. 1755. Med hans broder, ryttmästaren Nils G., utdog ätten å svärdssidan 1759. Gripenstedt, Johan August, statsman. Född d. 11 aug. 1813 i Holstein. Föräldrar: majoren Jakob Gripenstedt och Helena Kristina Weinschenck. Student i Uppsala 1827, ämnade G. beträda den civila ämbetsmannabanan, men ändrade af någon anledning lefnadsplan och ingick 1828 vid Karlberg, hvarefter han 1831 utnämndes till underlöjtnant vid Göta artilleriregemente. Sedan han, under de närmast följande åren, genomgått kursen vid Mariebergs högre militärläroverk, befordrades han 1837 till löjtnant och fyra år senare till artilleristabsofficer. 1846 erhöll han på egen begäran afsked ur krigstjänsten. Det blef å ett helt annat område än det militära, G. kom att sätta märken i fäderneslandets historia. Redan vid 1840--41 års riksdag började han sin politiska bana och gjorde sig omedelbart så bemärkt för sin framstående talegåfva, att det liberala partiet, till hvilket G. slöt sig och som vid denna riksdag behärskade utskottsvalen äfven å riddarhuset, skyndade att insätta honom i bevillningsutskottet och mot riksdagens slut äfven i konstitutionsutskottet. Vid följande riksdag, 1844--45 hade han plats i bankoutskottet, och 1847--48 åtnjöt han det dubbla förtroendet af medlemskap i statsutskottet och talmanskonferensen, då han d. 17 april 1848 kallades att som konsultativt statsråd taga plats i den mera frisinnade konselj, till hvars bildande Oscar I närmast föranledts af de s. k. Marsoroligheterna. Efter tre år fick denna regering åter lämna plats för en mera konservativ, men G. bibehöll fortfarande sin post, väl närmast för att verka för af honom varmt eftersträfvade reformer å handels- och näringslagstiftningens område. Än mera blef han satt i tillfälle att förverkliga dessa sina tendenser, sedan han d. 28 maj 1856 kallats till statsråd och chef för finansdepartementet, hvilken post han beklädde till d. 4 juli 1866. Under det nya statsskick, i hvars tillkomst han hade så stor del, åtnjöt han förtroendet att vara en af hufvudstadens representanter 1867--73, då han af aftagande kropps- och själskrafter föranleddes att söka hvila. G., som 1860 förlänades friherrlig värdighet och 1862 blef serafimerriddare, afled i Stockholm d. 13 juli 1874. Att Sverige under 1850-talet i så hög grad, som skedde, kom att tillägna sig ångans och elektricitetens framsteg, torde i icke oväsentlig grad kunna tillräknas G., som med sin ovanliga slagfärdighet och skarpa logik som talare nedslog alla betänkligheter från den gamla tidens män. Och dessa voro hvarken få eller små, när 1857 en proposition framlagts för riksdagen om ett stambanenät, slutande med en kostnad af 103 millioner. Vid samma riksdag hade han ock triumfen att afskaffa det s. k. differentialsystemet i handelslagstiftningen och få en tulltaxa antagen, i hvilken alla in- och utförselförbud voro borttagna. Spannmålstullarna gingo ock all världens väg, och sedan G. efter ett glänsande försvar i febr. 1866 erhållit ständernas godkännande af handelstraktaten med Frankrike, hade frihandelssystemets principer i icke oväsentlig mån kommit till en tid till tillämpning i vårt land, och 1864 års förordning om utvidgad näringsfrihet beredde enhvar tillfälle att inom det egna landet söka efter arten af hans anlag lämpad sysselsättning. Med ett sangviniskt temperament var G. kanske alltför benägen att underskatta olägenheterna af det gamla och att i idel rosenrödt skåda det nya å det ekonomiska området och erhöll med anledning häraf af motståndarna benämningen »blomstermålaren». Men äfven å det rent politiska området har G. spelat en märklig roll, såsom den, hvilken af samtiden nog ej utan fog plägade betraktas som den de Geerska ministärens »själ». Kraftigast af alla bekämpade han ock Carl XV:s planer att 1863 kasta oss in i ett förhastadt krig med Tyskland och arbetade med lif och själ för den nya representationsreformen. Under de stora decemberdagarna 1865 hade han ock tillfälle att i fullaste