till Köpenhamn, för att på Gustafs vägnar inför hans svåger Kristian III afge svaromål på de klagopunkter, lybeckarna låtit framställa genom grefve Erik af Hoija. Flere år, såsom 1553 och 1559, kallas han höfvitsman på Kalmar och utnämndes 1555 till en af öfverstarna för krigsfolket vid Viborg samt blef 1556 ståthållare där. G. upphöjdes 1561 till friherre. Död d. 15 mars 1565. Det stora förtroende, Birger Nilsson alltid bibehöll hos Gustaf I, tyder på en man med klokhet och kraft, om det än till någon del skulle haft sin rot i hans skyldskap med konungen, genom sitt gifte 1533 med dennes systerdotter Brita Brahe. Gripenberg, Hans Henrik, krigare. Född å Karhiniemi boställe i Hvittis socken i Finland d. 14 april 1754; son af öfverstlöjtnanten Odert Johan Gripenberg och Eva Gustafva Silfversvan. G. inskrefs vid åtta års ålder i krigstjänst och deltog med utmärkelse i Gustaf III:s finska krig som major vid Tavastehus infanteriregemente. 1789 blef han öfverstlöjtnant, 1794 öfverste och 1795 chef för Tavastehus infanteriregemente. Under 1808 års finska fälttåg deltog äfvenledes G. med stor utmärkelse och utnämndes 1808 till generalmajor. Under vintern 1808--09 kommenderade han i trakten af Torneå den vid pass 3,800 man starka s. k. »Norra svenska armén». En med ryssarna ingången vapenhvila hade i mars månad gått tillända, och genast kom den öfverlägsna ryska hären antågande. Samtidigt underrättades G. att ryske generalen Barclay de Tolly gått öfver Qvarken till Umeå. Han drog sig då tillbaka. Men vid Sangis blef hans eftertrupp angripen af fiendens rytteri, som dock tillbakaslogs af den tappre öfverstlöjtnant von Fieandt. Följande dag, den 25 mars, ingick han kapitulationen i Seivis på de förnedrande villkoren, att alla de under hans befäl stående trupper skulle nedlägga gevär och återvända till Finland och alla svenska hären tillhöriga förråd, som befunno sig mellan Kalix och Umeå, skulle öfverlämnas till ryssarna. G., som återvände till Finland, klandrades skarpt och kallades inför krigsrätt i Stockholm. Kejsar Alexander I, hvilkens undersåte han nu var, förbjöd honom emellertid att infinna sig för rätten. Enligt senare undersökningar skall kapitulationen ha varit öfverilad, och man har icke skäl att betvifla G:s ärlighet och mod. Död i Stockholm d. 25 okt. 1813. Gift 1780 med Hedvig Lovisa Jansson. Gripenhielm. Släkten härstammar från skolrektorn i Sköfde, sedermera kyrkoherden i Rappestad i Östergötland Nicolaus Edmundi och räknar följande märkligare medlemmar: 1. Gripenhielm, Edmund, riksråd, lärd. Född i Sköfde d. 24 mars 1622. Föräldrar: förenämnde Nicolaus Edmundi och Margareta Figrelia. Figrelius, såsom han före sitt adlande kallade sig efter modern, ådagalade redan som studerande i Dorpat och Uppsala snille och stora kunskaper, hvilka han än mer ökade genom vidsträckta utländska resor 1645--50. Återkommen till Uppsala, friade han till ärkebiskop Lenæi dotter, som hade ett födelsemärke på ena kindbenet, i skepnad af en råtta, och därför icke kunde finna någon man. Giftermålet gick i fullbordan, och på rekommendation af ärkebiskopen-svärfadern utnämndes F., endast tjuguåtta år gammal, till professor i historia vid Uppsala universitet. Här förvärfvade han snart stort inflytande och var jämte Schefferus den, som 1655 ledde filosofiska fakulteten i en då pågående häftig tvist mot teologerna. Till och med utom fäderneslandet sträckte sig ryktet om hans egenskaper. 1657 befordrades han till sekreterare i k. kansliet och till handsekreterare hos Carl X. Hos konungen vann han inom kort ett stort förtroende, deltog i hans hemligaste rådplägningar och var en af de få, som på förhand kände hans beslut att för andra gången infalla i Danmark. På sin dödssäng utnämnde Carl X honom till kronprinsens blifvande lärare, hvarpå F. i mars s. å., 1660, adlades med namnet Gripenhielm. Under den därpå följande förmyndarestyrelsen uppsteg G. till statssekreterare 1662, hofråd af staten 1665 och hofkansler 1671. Huru mycken anledning Carl XI än hade att vara missnöjd med det sätt, hvarpå G. skött sitt lärarekall, förnams dock icke, åtminstone under de första åren efter det Carl öfvertagit regeringen, att konungen var honom obenägen, förmodligen därför att han ännu icke själf kommit till insikt om bristerna i sin uppfostran. Tvärtom öfverhopade han G. med flera nådebevis: utnämnde honom 1673 till riksråd och friherre, med afväntningsbref på det friherrskap, fältmarskalken Würtz innehade, kallade honom 1674 till häradshöfding i Österbotten; befordrade s. å. hans son Nils, blott tjuguett år gammal, till hofråd, skänkte hans yngre söner större penningsummor o. s. v. Men det inflytande, G. tycktes ha vunnit hos konungen, beröfvades honom efterhand af den kraftfullare Lindsköld, och samtidigt med De la Gardie, i hvars planer det ingick att alltid hålla G. såsom en rådgifvare vid Carls sida, föll han ohjälpligt i konungens onåd. Olyckan grämde honom så djupt, att han häftigt insjuknade och dog d. 15 dec. 1675. Ehuru olämplig till statsman, ägde G. dock andra förtjänster, som göra hans namn minnesvärdt. Han hade en vidsträckt lärdom, särdeles i de gamla språken och historia, samt en icke vanlig författaretalang. Som latinsk skald var han i synnerhet utmärkt och öfvade denna konst ofta och med samtidens bifall. Åt k. biblioteket, hvars direktör han blef 1661, ägnade han en synnerlig omvårdnad. Kungsholmen, där han var boende, förskönade han med byggnader och trädgårdar och var den, som egentligen bragte Nya Kungsholmsbron till stånd. Gift 1: 1651 med Barbro Lenæa, adlad Clo, och 2: 1673 med friherrinnan Anna Rålamb, dotter af riksrådet Klas Rålamb (se nedan). 2. Gripenhielm, Nils, ämbetsman. Född 1653; den föregåendes son. Då den äldre G. var kronprinsens lärare, upptogos