nederlaget vid Pultava följde han Carl XII till Turkiet, utnämndes af konungen till öfverste och löjtnant vid drabanterna och blef snart en af hans inflytelserikaste gunstlingar. Orsakerna härtill voro flera, såsom ett inställsamt väsen, stor förmåga att genom kvickheter och skämt lätta de för konungen motbjudande göromålen, en viss öfverensstämmelse med den senare i benägenhet för ridderliga äfventyr och ej minst en verklig och varm tillgifvenhet för Carls person. Genom sin kännedom af turkiska språket blef han för konungen icke blott nyttig, utan nästan oumbärlig, och utnämndes, då han stod på höjden af kunglig ynnest, till konungens skattmästare. Huru G. för öfrigt skötte denna befattning, bedömes bäst af följande tilldragelse. En dag skulle han redovisa 60,000 riksdaler för konungen. G:s räkning lydde sålunda: »10,000 riksdaler utbetalda till svenskar och janitscharer på hans maj:ts nådiga befallning; det öfriga af mig förtärdt». Carl skall då ha anmärkt: »Så tycker jag om, att mina vänner göra sina räkningar; men om Müllern skall redovisa blott några tusen riksdaler, så låter han mig läsa igenom flera ark. Då tycker jag mera om Grothusens lakoniska räknesätt.» Kunde G. förstöra penningar, hade han äfven förmåga att anskaffa dem och öfvertala folk till det ena lånet efter det andra. Han användes därför af Carl till ständiga negociationer vid ottomanska hofvet, och såsom bevis på den gunst, han här lyckats tillvinna sig, berättas, att han med sin svit en gång fick bese Sofia-moskén, ett ynnestprof, som förut aldrig vederfarits någon kristen. Då turkarna, uppledsna på Carls långvariga vistelse i Bender, beslutit att med våld utdrifva sin gäst, och den osmanska hären redan uppställt sig kring konungens bostad, gick G. helt ensam och obeväpnad ned till janitscharerna och vann dem till den grad genom sitt tal, att de hotade sina egna chefer med uppror, ifall de tänkte anfalla det svenska lejonet. Anfallet uppsköts också på några dagar. Men då konungen envist vägrade att lämna sin tillflyktsort, inträffade kalabaliken d. 1 febr. 1713. G. anlände i slutet af 1714 till Stralsund och blef följande år kommendant på Usedom, generalmajor och chef för Bohusläns dragoner. Men hans bana slöts kort därpå af en kula i drabbningen vid Stressow på Rügen d. 4 nov. 1715. Ogift. Grotius, Hugo (egentligen Huig de Groot), rättslärd, diplomat. Född d. 10 april 1583 i Delft i Holland, där fadern, Johan de Grooth, var borgmästare. Hugo Grotius, ett af de mest lysande namnen på sin tid, tillhör så till vida Sverige, som han i dess tjänst tillbragte den längsta och viktigaste delen af sin lefnad, och detta land bättre än både hans fädernesland och Frankrike, där han under någon tid sökte en fristad, förstod att uppskatta hans egenskaper. Redan som barn väckte G. allmän uppmärksamhet för sina ovanliga snillegåfvor. Det berättas, att han blott nio år gammal skref förträfflig latinsk vers, och vid elfva års ålder blef han student i Leyden. Femton år gammal, åtföljde han en ambassad från Holland till Paris, där konung Henrik IV fäste sin uppmärksamhet vid honom såsom ett lärdomsunder för sin ålder. 1599, således endast sexton år, förklarades han för juris doktor i Orléans och uppträdde som advokat vid holländska domstolar samt utnämndes 1603 till republikens historiograf. År 1613 som rådspensionär förordnad till syndikus i Rotterdam, invecklades han i de där pågående politiska och religiösa stridigheterna, med den påföljd att han blef häktad, anklagad och dömd till lifstids fängelse. Detta var likväl icke strängare, än att han fick sysselsätta sig med vetenskapliga arbeten, emottaga besök af sin hustru, o. s. v., hvilken frihet den senare begagnade till hans räddning. En dag lät hon uppbära till fångrummet en kista, fylld med böcker, under föregifvande att utbyta den mot andra, som fången begagnat. När böckerna blifvit uttagna, förmådde hon mannen att gömma sig i kistan, som återbars till makarnas hem, under det hon själf kvarstannade i fängelset, låtsande sig vara sysselsatt att vårda G. under ett honom påkommet illamående. När hon trodde honom i säkerhet, yppade hon förhållandet och visade för väktarna det tomma fängelserummet. Hon begaf sig därefter till sin man i Belgien, hvarifrån båda flyttade till Paris. Här blef G. väl mottagen af Richelieu, erhöll genom honom ett årsunderhåll, som likväl snart indrogs, och kvarstannade i flera år. Under denna tid började G. genom skrifter intaga ett af de förnämsta rummen bland Europas lärde. Som teolog och språkforskare öfverträffade han de flesta, som rättslärd ådagalade han en klarhet och grundlighet, vida höjd öfver den tid, i hvilken han lefde, och var som latinsk skald en bland de utmärktaste, som på senare tider funnits. Hans odödliga arbete De jure belli et pacis, som utkom 1613, väckte ett oerhördt uppseende och blef grunden för hela den nyare rättsfilosofien. Konung Gustaf II Adolf, som alltid hade denna bok i sitt tält och i sitt förhållande såsom krigare sökte följa de ädla grundsatser, som i densamma framställas, hyste alltid en önskan att få använda den snillrike författaren i svenska rikets tjänst. Detta förslag gick likväl ej i verkställighet, förrän efter konungens död, 1634, då Axel Oxenstierna utnämnde G. till svensk minister i Paris. Här bevakade den senare Sveriges intressen under en tid af elfva år och uträttade ganska mycket till landets gagn och bästa, ehuru alltid ett föremål för Richelieus afund och intriger. Omsider trött vid statsmannalifvets besvärligheter, begärde och erhöll han 1645 sitt afsked och kom för en kort tid öfver till Sverige. Enligt hvad allmänt uppgifves, skall drottning Kristina icke ha visat honom den vänlighet och det aktningsfulla bemötande, han ansåg sig ha förtjänt, hvarför han, under förebärande af ålder och sjuklighet, begärde sitt entledigande och rättighet att återvända till Holland. Vid afskedet erhöll han icke blott sina innestående fordringar, utan som gåfva fyra tusen riksd., ett smycke och en guldkedja samt ett