underhållsbref på två tusen riksd. årligen. Under öfverresan till Tyskland råkade fartyget ut för svåra stormar. Den gamle mannen, förut sjuklig och svag, blef af resans besvärligheter så medtagen, att han, efter landstigningen i Rostock, afled inom några dagar d. 28 aug. 1645. Hade drottning Kristina någon tid misskänt Grotii värde, så godtgjorde hon detta på allt sätt efter hans död. Hon yttrade sig alltid med den största beundran om hans person och skrifter, samt inköpte och lät föra till Stockholm hela hans efterlämnade boksamling. G. var den moderna s. k. naturrättens egentlige grundläggare och lade grunden till den filosofiska rättsläran såsom en från etik och religionslära skild vetenskap. Grotii förnämsta arbeten äro: den ofvannämnda De jure belli et pacis; Annales et historiæ de rebus Belgicis; Annotationes in Novum Testam.; De veritate religionis Ohristianæ; Epistolæ ad Gallos; Göthernas historia, för hvilken sistnämnda handskrift drottning Kristina betalade tre tusen riksd.; Poëmata, m. m. Gift med Maria van Reijgersberger. Grubb, Nils Nilsson, präst. Härstammade från en ansedd släkt i Norrland och föddes i Umeå 1681. Efter tre års studier i Uppsala begaf sig G. utomlands, besökte därunder flera främmande högskolor, såsom Königsberg, Tübingen, och Halle, predikade 1706 för Carl XII i Altranstadt och promoverades året därefter i Wittenberg till filosofie doktor. Utnämnd kort därefter till filosofie adjunkt i Greifswald, förordnades han 1710 till hist. et moral. professor därstädes, men fick redan följande året fullmakt såsom kyrkoherde i Umeå. Innan han återvände till fäderneslandet, företog han en resa genom Holland och England och återkom till Sverige 1713. Redan under sin vistelse i Halle misstänkt för pietistiska böjelser, ålades han att inför konsistorium och ärkebiskopen undergå ett teologiskt förhör, hvarefter han prästvigdes i Hernösand. Hans nit för kyrkotuktens upprätthållande ådrog honom emellertid återigen beskyllningar för illärighet, så att under riksdagen 1719 en särskild kommission måste nedsättas för att undersöka förhållandet, hvilken kommission likväl alldeles frikände honom. Återkommen till Umeå, lär han råkat i nya strider med församlingen. Men innan dessa hunno blifva föremål för några vidare undersökningar, afled han 1724. Af hans skrifter märker: Otium Lubecense 1712, Berättelse om det s. k. Kyrko-oväsendet i Umeå stad 1721, De rätte kristnes dagliga kors, utg. efter författarens död 1739, m. m. Gift 1713 med Anna Charlotte Adelcrantz. Grubbe, svensk ätt, som 1645 erhöll adlig värdighet med 1. Grubbe, Kristoffer Larsson, ämbetsman, skriftställare. Född i Linköping d. 30 juni 1593. Kristoffer Larsson Grubb, som han kallade sig i sina skrifter och före sitt adlande, blef efter idkade studier och utländska resor först skrifvare i furstliga kansliet på Vadstena slott 1616 och därefter anställd i k. kansliet 1619. Två år senare förordnad till sekreterare på Kalmar slott, utnämndes han 1633 till sekreterare vid svenska kansliet i Tyskland, blef 1636 president (borgmästare) i Kalmar och 1641 tillika häradshöfding i Ölands södra mot. 1645 adlad med namnet Grubbe, upptog han med kunglig tillåtelse Stjernfeltska vapnet, efter sin svärfar och svåger, som förut hade aflidit. Tillförordnad landshöfding i Kalmar län 1665--1672; död på sin egendom Stjernemo i Småland d. 24 aug. 1681. G. var en grundlärd man och har efterlämnat några arbeten, såsom Penu proverbiale, thet är ett ymnigt förråd aff allehanda gamble och nye Svenske ordseder och lärespråk 1665, utan tvifvel den yppersta ordspråkssamling inom hela 1600-talets europeiska litteratur; Breviarium Gustavianum, thet är ett kort uttogh af konung Gustaf I:s historia 1671, samt Prænomina Sueo-Gothica, thet är samling af allehanda döpenamn 1675. Gift 1: med Maria Olofsdotter, 2: 1630 med Kristina Stjernfelt, och hade i dessa två giften tjugufem barn. 2. Grubbe, Samuel, filosofisk skriftställare. Född på Segloraberg i Västergötland d. 19 febr. 1786. Föräldrar: majoren Carl Kristoffer Grubbe och Ulrika Schütz; den förres ättling i sjätte led. Efter den vanliga skoltiden blef G. student i Uppsala 1802 och mottog fyra år senare lagerkransen, såsom magister primus. Efter att ha blifvit kallad till docent i teoretisk filosofi s. å. och någon tid därefter föreslagen till adjunkt, utnämndes han vid nämnda universitet 1813 till professor i logik och metafysik hvilken lärostol han 1827 utbytte mot professuren i etik och politik. Samtidigt med Biberg och jämte honom målsman för den filosofiska vetenskapen vid rikets första högskola, öfverträffades han af den förre måhända i spekulationens djup, men öfverglänste honom så mycket mera i stilens behag och framställningens klarhet. Denna ovanliga stilistiska förmåga bemärktes äfven af Svenska akademien, som, efter att 1827 tilldelat G. Lundbladska priset, 1830 kallade honom till sin ledamot efter Leopold. Året förut hade han blifvit invald i Vitt.-, Hist.- och Ant.-akad.; 1837 kallades han äfven af Vet.-akad. till en af dess ledamöter. Egentligen skapad för universitetet och vetenskapen, fördes han likväl af omständigheterna in på den politiska banan. Vid den omskapning, så väl till organisation som personal, som konungens rådskammare undergick 1840, inkallades G., som vid 1834--35 års riksdag representerat universitetet i prästeståndet, i statsrådet och satt där till 1844, då han efter begärdt och erhållet entledigande återvände till Uppsala. Död i Uppsala d. 6 nov. 1853. Bland hans rikhaltiga skrifter må företrädesvis nämnas: Om förhållandet mellan religion och moralitet 1812, Öfversigt af filosofiens närvarande tillstånd 1821, Bidrag till utredandet af samhällslärans grundbegrepp 1826, Blick på utvecklingen af de filosofiska undersökningarne om det sköna och den sköna konsten under det senast förflutna halfva århundradet, i anledning af Svenska Akademiens jubelfest (i Akad:s Handl.), Filosofisk rätts- och