verk: Carl XIII:s staty, som, gjuten af Carbonneau i Paris, aftäcktes 1821 och pryddes på fotställningen med lejon af Fogelberg. G. blef 1812 led. af akademien och 1815 v. professor samt 1837 efter Hasselgren professor. År 1822 besökte han S:t Petersburg, sannolikt på inrådan af von Suchtelen, och utförde där en sittande kolossal staty af Katarina II samt en ung liggande bacchant, för hvilka arbeten han blef kallad till led. af därvarande konstakademi. Hans sista verk var tornspiran till Riddarholmskyrkan i Stockholm, utförd i gjutjärn efter hans ritningar. Död i Stockholm d. 26 nov. 1838. Gift 1: 1822 med Anna Elisabet Fris och 2: 1834 med Wilhelmina Albertina Röhl. 1. Haartman, Johan, universitetslärare, läkare. Född på Pemars prästgård i Finland d. 19 sept. 1725. Föräldrar: kyrkoherden och teologie professorn i Åbo Johan Haartman och Maria Sundenius. Under sin studietid i Åbo måste H. 1742 med mor och syskon fly undan för ryssarna till Sverige, där han antogs till apotekarelärling i Stockholm. 1748 återvände han till Åbo i afsikt att anlägga ett apotek därstädes, men då han därtill icke kunde erhålla medel, återreste han på biskop Brovallii tillstyrkan följande året till Uppsala och ägnade sig åt medicinen. På Linnés rekommendation fick han 1752 åtfölja riksrådet grefve Tessin på en resa genom en del af Sverige och åtnjöt för öfrigt flera bevis på Linnés förtroende och bevågenhet. 1754 promoverad till medicine doktor, utnämndes han s. å. till provinsialläkare i Åbo och 1759 till lasarettsläkare därstädes; blef 1764 medicine adjunkt och året därefter medicine professor vid universitetet i samma stad. Led. af Vet.-akad. Död i Åbo d. 29 dec. 1787. H:s människovänliga sinnelag beredde honom ett aktadt minne. Såsom provinsialläkare reste han flitigt omkring i sitt vidsträckta distrikt för att meddela råd och hjälp åt den okunniga befolkningen. Den förmögenhet, han såsom akademisk lärare förvärfvat, använde han till medellösa studenters understöd och vetenskapens förkofran. Sålunda inrättade han nästan ensamt af egna tillgångar tvenne adjunktssysslor och tvenne professurer vid Åbo högskola, till hvilken han för öfrigt skänkte sin ansenliga växtsamling. Af sitt arbete: Underrättelse om de mest gångbara sjukdomars igenkännande och botande genom lätta och enfaldiga husmedel 1759, utdelade han nästan hela 2:dra upplagan till ledning åt landtbefolkningen i Finland. Hans öfriga arbeten återfinnas i den tidens lärda periodiska skrifter. Gift 1764 med Johanna Elisabet Nylander. 2. Haartman, Gabriel Erik von, läkare. Född d. 9 mars 1757; den föreg. kusins son. Föräldrar: vice landskamreraren i Åbo Gabriel Haartman och Margareta Lithander. H. promoverades till medicine doktor i Åbo 1781 och utnämndes följande året till stadsfysikus i samma stad. 1784 förordnades han till förste innehafvare af den lärostol i anatomi, kirurgi och obstetrik, som blifvit instiftad af prof. Johan Haartman, men utbytte 1789 denna lärostol mot professuren i praktisk medicin, med hvilken han 1794 förenade öfverinseendet öfver länslasarettet i Åbo. 1806 förordnades han till direktör vid Åbo diskontverk och adlades 1810 med namnet von Haartman. Ordförande i collegium medicum i Finland och statsråd 1811, utnämndes han 1812 till chef för finansexpeditionen i regeringskonseljen, på grund af att han året förut varit adjoint hos dess chef, samt blef äfven interimschef för kammarexpeditionen och dog i Åbo d. 2 aug. 1815. Led. af Vet.-akad. i Stockholm m. fl. lärda samfund. Hans skrifter äro nästan alla meddelade Vet.-akad. Handl. Gift 1: 1785 med Fredrika Lovisa v. Mell, och 2: 1796 med Fredrika Sofia Fock. 1. Hadorph, Johan, riksantikvarie. Född på Haddorp i Slaka socken af Linköpings län d. 6 maj 1630. Föräldrar: kamreraren Nils Johansson ell. Jönsson och Anna Hansdotter. Hadorph eller Hadorphius, som han kallade sig efter sin fädernegård, inskrefs till studerande i Uppsala och blef förordnad till akademisekreterare därstädes 1660. Under utöfningen af detta ämbete lyckades han bli bekant för den om fäderneslandets historiska minnen ifrigt nitälskande grefve M. G. De la Gardie och den sedermera så mäktige Lindsköld, hvilkas uppmärksamhet fästes vid H:s håg för samlande af antikviteter. H. fick sedan 1666 uppbära en del af riksantikvarielönen och utnämndes vid Antikvitetskollegii inrättande till den siste af dess sju assessorer, samt befordrades till sekreterare i riksarkivet 1669. Samma år åtföljde han jämte Brenner grefve De la Gardie på en resa genom hans grefskap och aftecknade alla därunder förekommande minnesmärken, på samma gång han hade fritt tillträde till grefvens bibliotek och afskref Alexandri Magni historia på svenska rim, hvilken sedan trycktes på Visingsborg 1672. Sistnämnda och följande år medföljde han Carl XI på hans s. k. Eriksgata, genom mellersta och södra Sverige, därunder han alltid måste vara till hands, för att meddela upplysningar om alla mötande ålderdomsminnen och märkvärdigheter. Då prof. Verelius, med hvilken och Bure H. delat riksantikvarielönen, 1679 öfvertagit bibliotekariebefattningen i Uppsala, blef H. ensam riksantikvarie. 1692 förändrades antikvitetskollegiet till ett antikvitetsarkiv i Stockholm, för hvilket H. blef chef. Han afled i hufvudstaden d. 12 juli 1693. Det nit för forn- och häfdaforskning, som utmärkte Carl XI:s tidehvarf, fann ett uttryck i H:s rastlösa verksamhet. Hans förtjänster äro dock mer den arbetsamme och oförtrutne forskarens än den kritiske arbetarens och vetenskapsmannens. 1671 fick H. fullmakt att årligen resa i riket till antikviteters uppsökande. Han åtföljdes af ritare, och en mängd runstenar aftecknades; öfver 1,000 sådana afbildningar skuros i trä under H:s uppsikt. H. företog den första arkeologiska undersökning i Sverige, som man har reda på, nämligen på Björkön. Hans