hos ministern Wedderkop och gunstlingen Königstein, till hvars styfdotter han låtsade fria, och lyckades genom dessa gynnare blifva utnämnd till geheimeråd 1702 och medlem i holsteinska regeringen. Efter hertigens död sökte han sin lycka hos änkehertiginnan och d. v. administratorn Kristian August och blef, sedan han lyckats störta sin forna gynnare Wedderkop, en gunstling med ganska stort inflytande. Det sätt, hvarpå han använde detta, uppväckte emellertid ett så stort missnöje, att han ansåg sig icke längre kunna kvarstanna i Holstein. Han kastade då sina blickar än på danska hofvet, än på Carl XII, men bestämde sig af flera skäl för den senare och skyndade att uppvakta honom vid hans återkomst från Turkiet. Redan förut på det gynnsammaste förordad af sin vän och landsman Fabricius, lyckades han till den grad intaga Carl, att denne, ett år efter deras första sammanträffande, satte honom till nästan oinskränkt styresman öfver allt, som hörde till rikets inre förvaltning och hushållning, med makt att befalla öfver dithörande ämbetsmän och ämbetsverk. Sättet och medlen, G. använde för att skaffa det mynt och manskap, konungen önskade för sina planer, behöfva vi ej här omnämna, såsom allmänt bekanta af Sveriges historia. De åtgärder, han inledde, och hela hans förfaringssätt var för öfrigt så djärft, våldsamt och äfventyrligt, att det ovillkorligen måste draga ofärd öfver landet och i och med detsamma öfver honom själf. Så snart Carl stupat, befallde arfprinsen Fredrik, att G. skulle fängslas. Den senare, stadd på återresa från Åländska kongressen, befann sig dagen efter konungens död i Tanums prästgård, dit öfverste Baumgarten och några officerare afsändes för att försäkra sig om den hatade konungagunstlingen. Under G:s forslande till Stockholm utbröt på mångahanda sätt de lägre klassernas ovilja. Då han färdades genom hufvudstadens gator, hördes från de omgifvande massorna rop som: »Häng upp den tjufven, den landsförrädaren, den galgfågeln!» Likaså blef han på vägen till och ifrån rättegångsstället hälsad med okvädinsord, snöbollar och stenar, så att vakt hvarje gång måste medsändas. För rannsakningen öfver de åtgärder, G. vidtagit, nedsattes en särskild kommission af fjorton ledamöter, valda ur olika samhällsklasser, med landshöfdingen Per Ribbing till ordförande. Till åklagare utsågs lagman Tomas Fehman. Redan vid rannsakningens början hade G. tillkännagifvit sitt beslut att icke söka nåd. I själfva verket var hans öde på förhand också oåterkalleligen afgjordt, och det återstod honom endast att bereda sig till dess undergående. Den 11 febr. 1719 slutades rannsakningen, och domen, som lydde på dödsstraff, verkställdes redan d. 19 i samma månad, utan att G., såsom han vädjande till ständerna begärt, fick redovisa för sin förvaltning. När offret fallit, försvann en god del af den förbittring, som fört det på stupstocken, och i den mån sinnena hugnades, framträdde förfarandet allt tydligare som ett politiskt mord, påskyndadt af det hessiska partiets farhåga, att den djärfve förslagsmakaren, i händelse af uppskof, skulle i tsaren kunna finna en beskyddare. Göthe, Anders Georg, konst- och litteraturkritiker. Född i Stockholm d. 5 okt. 1846. Föräldrar: bankkommissarien Adrian Göthe och Vilhelmina Lundström. G., som 1865 blef student i Uppsala och 1873 fil. kand. samt e. o. amanuens vid Nationalmuseum, utgaf 1875 gradualafhandlingen Historisk öfversikt af de vittra samfunden i Sverige före svenska akademiens stiftelse. S. å. promoverades han till fil. d:r och förordnades till andre amanuens vid Nationalmuseum, där han 1880 blef förste amanuens och sedan 1881 förestått måleri- och skulptursamlingarna. Genom sina kritiska, utförliga kataloger öfver tafvelsamlingen har G. i hög grad bidragit till att sätta nationalmuseum i nyttig förbindelse med utlandets museer. Sedan 1895 föreläser G. regelbundet i konsthistoria vid Konstakademien. G. har bl. a. författat Nationalmusei tafvelsamling. En konsthistorisk öfversikt, beskrifvande kataloger öfver tafvelsamlingen på Finspong, 1894, och Vanås, 1895, Johan Tobias Sergels porträttmedaljonger, 1885, J. T. Sergels porträttbyster, 1894, Tafvelramen och dess historia, 1886, texten till planschverket Nationalmusei konstskatter, Johan Tobias Sergel, hans lefnad och verksamhet, 1898, med efterskriften Engelska bref, 1900, ett omfattande arbete, hvari G. gifver en på de mest noggranna forskningar grundad bild af Sveriges förnämste skulptör. Flitigt medverkande i tidningar och tidskrifter, har G. alltid ådagalagt grundliga insikter i sitt ämne och originell uppfattning. Gift 1888 med Augusta von Geijer. Göthe, Erik Gustaf, bildhuggare. Född i Stockholm 1779. Föräldrar: kaptenen och slottsstenhuggaren Johan Adolf Göthe och Christina Lovisa Blom. Efter att till en början ha ägnat sig åt arkitekturstudier, under Desprez' ledning, öfvergick G. till skulpturen, däri han några år åtnjöt Sergels undervisning. Sedan han vid Konstakademien genomgått de vanliga graderna af belöningar, m. m., ansågs han 1803 mogen att besöka Italien, hvarest han mest uppehöll sig i Rom och åtnjöt undervisning af själfva Canova. Här utförde han en kolossal Meleager, ett Monument öfver lady Temple, en Bacchus i naturlig storlek, m. fl. arbeten. Hemkommen 1810, erhöll han i uppdrag att utföra ett monument öfver den mördade grefve Axel Fersen, hvilket dock ej utföll synnerligen lyckligt. Tidigare hade ridderskapet och adeln i Skåne beställt ett monument öfver fältmarskalken Magnus Stenbock. Ännu andra marmorverk: en Venus, en ung Bacchus, en Hebe i naturlig storlek intyga G:s alstringskraft under och strax efter den italienska resan. Men de vittna ock, att hans arbeten, jämväl de bästa, ledo af mattighet, tyngd och ojämnhet, så att vissa partier, förträffligt utarbetade, stå alldeles oförmedladt bredvid andra, helt döda och utan betydelse. Minst lyckad blef han i det enda egentligen monumentala af sina