Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Göthe, Erik Gustaf - 1. Haartman, Johan - 2. Haartman, Gabriel Erik von - 1. Hadorph, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verk: Carl XIII:s staty, som, gjuten af Carbonneau
i Paris, aftäcktes 1821 och pryddes på
fotställningen med lejon af Fogelberg.
G. blef 1812 led. af akademien och 1815 v. professor
samt 1837 efter Hasselgren professor. År
1822 besökte han S:t Petersburg, sannolikt på
inrådan af von Suchtelen, och utförde där en
sittande kolossal staty af Katarina II samt en
ung liggande bacchant, för hvilka arbeten han
blef kallad till led. af därvarande konstakademi.
Hans sista verk var tornspiran till Riddarholmskyrkan
i Stockholm, utförd i gjutjärn efter hans
ritningar.
Död i Stockholm d. 26 nov. 1838.
Gift 1: 1822 med Anna Elisabet Fris och
2: 1834 med Wilhelmina Albertina Röhl.
1. Haartman, Johan, universitetslärare, läkare.
Född på Pemars prästgård i Finland d. 19
sept. 1725. Föräldrar: kyrkoherden och teologie
professorn i Åbo Johan Haartman och Maria
Sundenius.
Under sin studietid i Åbo måste H.
1742 med mor och syskon fly undan för ryssarna
till Sverige, där han antogs till apotekarelärling i
Stockholm. 1748 återvände han till Åbo i afsikt
att anlägga ett apotek därstädes, men då han därtill
icke kunde erhålla medel, återreste han på biskop
Brovallii tillstyrkan följande året till Uppsala
och ägnade sig åt medicinen. På Linnés rekommendation
fick han 1752 åtfölja riksrådet grefve
Tessin på en resa genom en del af Sverige och
åtnjöt för öfrigt flera bevis på Linnés förtroende
och bevågenhet. 1754 promoverad till medicine
doktor, utnämndes han s. å. till provinsialläkare
i Åbo och 1759 till lasarettsläkare därstädes; blef
1764 medicine adjunkt och året därefter medicine
professor vid universitetet i samma stad.
Led. af Vet.-akad.
Död i Åbo d. 29 dec. 1787.
H:s människovänliga sinnelag beredde
honom ett aktadt minne. Såsom provinsialläkare
reste han flitigt omkring i sitt vidsträckta distrikt
för att meddela råd och hjälp åt den okunniga
befolkningen. Den förmögenhet, han såsom akademisk
lärare förvärfvat, använde han till medellösa
studenters understöd och vetenskapens förkofran.
Sålunda inrättade han nästan ensamt af
egna tillgångar tvenne adjunktssysslor och tvenne
professurer vid Åbo högskola, till hvilken han
för öfrigt skänkte sin ansenliga växtsamling. Af
sitt arbete: Underrättelse om de mest gångbara
sjukdomars igenkännande och botande genom
lätta och enfaldiga husmedel 1759, utdelade han
nästan hela 2:dra upplagan till ledning åt landtbefolkningen
i Finland. Hans öfriga arbeten
återfinnas i den tidens lärda periodiska skrifter.
Gift 1764 med Johanna Elisabet Nylander.
2. Haartman, Gabriel Erik von, läkare. Född
d. 9 mars 1757; den föreg. kusins
son. Föräldrar: vice landskamreraren
i Åbo Gabriel Haartman
och Margareta Lithander.
H. promoverades till medicine
doktor i Åbo 1781 och utnämndes
följande året till stadsfysikus i
samma stad.
1784 förordnades
han till förste innehafvare af den lärostol i anatomi,
kirurgi och obstetrik, som blifvit instiftad
af prof. Johan Haartman, men utbytte 1789 denna
lärostol mot professuren i praktisk medicin, med
hvilken han 1794 förenade öfverinseendet öfver
länslasarettet i Åbo.
1806 förordnades han
till direktör vid Åbo diskontverk och adlades
1810 med namnet von Haartman.
Ordförande
i collegium medicum i Finland och statsråd
1811, utnämndes han 1812 till chef för finansexpeditionen
i regeringskonseljen, på grund af
att han året förut varit adjoint hos dess chef,
samt blef äfven interimschef för kammarexpeditionen
och dog i Åbo d. 2 aug. 1815. Led.
af Vet.-akad. i Stockholm m. fl. lärda samfund.
Hans skrifter äro nästan alla meddelade
Vet.-akad. Handl.
Gift 1: 1785 med Fredrika
Lovisa v. Mell, och 2: 1796 med Fredrika
Sofia Fock.
1. Hadorph, Johan, riksantikvarie. Född på
Haddorp i Slaka socken af Linköpings
län d. 6 maj 1630. Föräldrar:
kamreraren Nils Johansson
ell. Jönsson och Anna
Hansdotter.
Hadorph eller
Hadorphius, som han kallade
sig efter sin fädernegård, inskrefs
till studerande i Uppsala och
blef förordnad till akademisekreterare därstädes
1660. Under utöfningen af detta ämbete lyckades
han bli bekant för den om fäderneslandets
historiska minnen ifrigt nitälskande grefve M. G.
De la Gardie och den sedermera så mäktige
Lindsköld, hvilkas uppmärksamhet fästes vid
H:s håg för samlande af antikviteter. H. fick
sedan 1666 uppbära en del af riksantikvarielönen
och utnämndes vid Antikvitetskollegii inrättande
till den siste af dess sju assessorer,
samt befordrades till sekreterare i riksarkivet
1669. Samma år åtföljde han jämte Brenner
grefve De la Gardie på en resa genom hans grefskap
och aftecknade alla därunder förekommande
minnesmärken, på samma gång han hade fritt
tillträde till grefvens bibliotek och afskref
Alexandri Magni historia på svenska rim, hvilken
sedan trycktes på Visingsborg 1672. Sistnämnda
och följande år medföljde han Carl XI på
hans s. k. Eriksgata, genom mellersta och södra
Sverige, därunder han alltid måste vara till hands,
för att meddela upplysningar om alla mötande
ålderdomsminnen och märkvärdigheter. Då prof.
Verelius, med hvilken och Bure H. delat riksantikvarielönen,
1679 öfvertagit bibliotekariebefattningen
i Uppsala, blef H. ensam riksantikvarie.
1692 förändrades antikvitetskollegiet till ett antikvitetsarkiv
i Stockholm, för hvilket H. blef
chef. Han afled i hufvudstaden d. 12 juli 1693.
Det nit för forn- och häfdaforskning, som utmärkte
Carl XI:s tidehvarf, fann ett uttryck i H:s
rastlösa verksamhet. Hans förtjänster äro dock
mer den arbetsamme och oförtrutne forskarens än
den kritiske arbetarens och vetenskapsmannens.
1671 fick H. fullmakt att årligen resa i riket
till antikviteters uppsökande. Han åtföljdes af
ritare, och en mängd runstenar aftecknades;
öfver 1,000 sådana afbildningar skuros i trä under
H:s uppsikt. H. företog den första arkeologiska
undersökning i Sverige, som man har
reda på, nämligen på Björkön. Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
