som ger sig uttryck i hans egna »lagommedaljer», -- pekar han ut öfver sin tid och antyder släktskap med befriande andar som Winckelman, Ehrensvärd, Sergel och andra. Granska vi något närmare hans medaljer, så hafva vi i första rummet att beundra hans öfverdådiga kraft i porträtteringens konst. H. var icke blott en skicklig konstnärshand, han var tillika en odlad konstnärssjäl, och han tänkte vanligen själf ut de uppgifter han skulle utföra. För honom var icke en lysande teknik tillräcklig. Han lade framför allt an på att utveckla sin ande.» Gift 1741 med Maria Rosa Francisca Schorno. Hedlund. Äldste kände stamfadern, inspektor Hedlund, som härstammade från en bondesläkt i Weckholms eller Tillinge socken i Uppland, var på 1780-talet arrendator af Björnholmen å Lofön. 1. Hedlund, Sven Adolf, publicist, riksdagsman. Född d. 24 febr 1821 på Eldgarn i Uppland. Föräldrar: landtbrukaren Carl Adolf Hedlund och Regina Björner. Vid aderton års ålder student i Uppsala, riktade H. sina universitetsstudier förnämligast åt grekiskan, isländskan och sanskrit och aflade 1845 filosofie kandidatexamen. Två år senare ingick han i åtskilliga af hufvudstadens ämbetsverk och uppträdde första gången offentligen, då han 1847 i reformsällskapet i Stockholm höll ett tal, hvari han utvecklade arbetareklassens anspråk och behof af högre upplysning och vidgade medborgerliga rättigheter. Efter att först varit medarbetare i Dagligt Allehanda, blef han för en tid redaktör af Örebro Tidning, varande samtidigt härmed sekreterare i Reformbestyrelsen, och ingick 1851 i Aftonbladets redaktion. I sept. året därefter öfvertog han Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, hvilken han redigerade till sin död i Göteborg d. 16 sept. 1900. Med hänförelse förfäktade H. i sin tidning framåtskridandets grundsatser, alltid varm och nitisk för det, som tilltalade hans lifliga sinne, om ock motståndarne stundom funno skäl att tillvita honom bristande konsekvens. En af de ifrigaste kämparna för nationalrepresentationens ombildning, valdes H. 1866 af Göteborgs stad till dess ombud i Andra kammaren och deltog i de tre första riksdagarna efter det nya statsskickets införande, käckt och oförskräckt brytande mer än en lans mot det landtmannaparti, som sökte göra lifvet surt för den af H. högt uppburna de Geerska ministären, och för öfrigt alltid på sin post, när det gällde att stå en dust för samvetsfrihet och religiös tolerans. Vid riksd. 1867 och 1869 tillhörde han de för försvarsfrågans behandling tillsatta särskilda utskotten och 1868 Andra kammarens undervisningsutskott. Vid periodens slut drog han sig tillbaka, men ådrog sig i stället allmänhetens uppmärksamhet genom att vara en af de få, som i sin tidning vågade äga en afvikande mening i fråga om de i Sverige allmänna franska sympatierna under fransk-tyska kriget 1870--71. Under de följande åren började H:s sympatier dragas åt landtmannapartiet, och det var närmast som dess representant han 1875--76 satt i Första kammaren för Göteborgs och Bohus län, vid den sista riksdagen led. af bevillningsutskottet. Under sin andra period i Andra kammaren 1879--83 var han en af partiets främste män, lika oförtruten när det gällde att skydda partiet i kammarens debatter som att deltaga i dess intimaste rådslag. Han insattes ock 1879--83 i bevillningsutskottet och bereddes af grefve Arvid Posse plats i 1880--82 års landtförsvarskommitté, för hvars förslag han förgäfves sökte bryta mark vid 1883 års riksdag. Missmodig drog han sig efter dennas slut tillbaka, men insattes åter 1885 af Kristianstads län i Första kammaren, där han under de efterföljande åren var en af frihandlarnes slagfärdigaste kämpar mot den framstormande protektionismen. 1889 väckte han motion om det politiska streckets sänkning till 500 kronor. Ett slaganfall tvang honom att s. å. afsäga sig sin plats i riksdagen. I hans tidnings spalter såg man, om ock allt sällsyntare, hans penna fortfarande verksam, särskildt med grämelse bekämpande förlöpningarna hos den norska vänster, som han under riksrättsstriden 1882--84 sökt skydda mot efter hans mening obefogade angrepp. Städse varmt intresserad af den stads utveckling, i hvilken han var satt att verka, tillhörde H. från stadsfullmäktiginstitutionens tillkomst 1862 till 1891 Göteborgs kommunalrepresentation, och har dels tagit initiativet till, dels verksamt bidragit till tillkomsten af åtskilliga för staden gagneliga institutioner, såsom Göteborgs museum och högskola, praktiska hushållsskolan för flickor, m. m. Utom en otalig mängd tidningsuppsatser har H. i bokform publicerat: Lasse Stolts saga, 1851, Till bankfrågan, 1859, Schweiz, reseanteckningar, jämte landets statsförfattning, försvarsväsen, m. m., 1866, Sveriges försvarsväsen, ordnadt på grundvalen af allmän värneplikt, 1867, Om Schweiz' försvarsväsen, 1868 samt några vittra stycken och öfversättningar, m. m. Gift 1854 med grefvinnan Kristina Maria Rudenschöld, dotter af den bekante folkupplysningskämpen Torsten Rudenschöld (se nedan). 2. Hedlund, Henrik, publicist, riksdagsman, den föreg. brorson. Född i Ekerö förs. af Stockh. län d. 18 april 1851. Föräldrar: landtbrukaren Carl Anders Hedlund och Carolina Rung. Student i Uppsala 1870, ingick H. 1873 i redaktionen af Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, inom hvars olika afdelningar han sedan dess alltjämt arbetade, tills han efter farbroderns frånfälle 1900 blef tidningens hufvudredaktör. Fullföljande farbroderns frisinnade traditioner, har H. som publicist gjort sig bemärkt för den grundlighet och samvetsgrannhet, hvarmed han sökt tränga till frågornas kärnpunkt, och utmärkta utredningar af hans hand ha ock tid efter annan varit synliga i tidningens spalter. Specielt intresse har H. ägnat åt arbetarefrågan och har från 1888 varit ordförande i Göteborgs arbetarförening. 1891--93