mera ett beräkningens än hjärtats verk, blef dock föreningen lycklig. Utan att visa spår af någon särdeles ömhet, iakttog den förut flyktige fursten en orubblig trohet mot sin drottning. Och denna, af naturen lugn, nästan kall, tycktes å sin sida för honom fattat all den tillgifvenhet, hvaraf en sådan natur var mäktig. Under polska kriget uppsökte hon och följde sin make en längre tid liksom under hans senare krig med Danmark. Äfven var hon närvarande vid hans sista stunder i Göteborg och lade med egen hand hans slocknade ögon tillsammans. Någon tid efter Carl Gustafs död bragtes å bane ett nytt giftermålsförslag mellan henne och den nyss till England återkomne Carl II, hvilket förslag dock ej gick i fullbordan. Under både sin sons och sonsons omyndighetstid innehade Hedvig Eleonora främsta rummet i förmyndarstyrelsen, men utöfvade blott ett ringa inflytande på regeringens gång och förenade, i förekommande fall, vanligen sin röst med flertalets. Hos sin son Carl XI stod hon alltid i högt anseende. En länge fortfarande ungdomshälsa tillät henne ock att deltaga i hans käraste nöjen och tidsfördrif: slädfarter, jakter, isfisken o. d. Hans förtroende för henne var äfven så stort, att han i det testamente, som uppsattes, medan hans egen drottning lefde, i stället för denna insatte sin mor till regentinna i händelse af hans frånfälle. Samma välvilja visade sig äfven i de betydliga statsanslag, Hedvig Eleonora fick uppbära. De rikliga inkomsterna använde hon till uppförande af stora och praktfulla slott och till uppmuntran åt snillrika konstnärer. Sverige har efter henne flere sådana minnen. Slotten Strömsholm och Drottningholm, med sina många taflor af Ehrenstrahl och Lemke, äro hennes verk och bilda så att säga glanspukten i denna drottnings historia. Det var ock hufvudsakligen genom henne, som Tessinerna och Ehrenstrahl vunno ära och anseende både åt sig själfva och sin konst. För hvad hon i detta hänseende gjort och i allmänhet verkat för de bildande konsterna och deras utöfning i vårt fädernesland, har hon icke åtnjutit det beröm hon förtjänat. Hon dog d. 24 nov. 1715 och begrofs något mer än ett år därefter »i största stillhet» i Riddarholmskyrkan. Hedvig Elisabet Charlotta, drottning. Född d. 22 mars 1759; dotter af Fredrik August, hertig af Holstein-Oldenburg-Delmenhorst och Ulrika Fredrika af Hessen-Kassel. Endast femton år gammal förmäldes prinsessan Hedvig Elisabet Charlotta med hertig Carl af Södermanland i Stockholm d. 7 juli 1774. Icke egentligen vacker, men intagande genom naturligt behag och sitt kvicka och lifliga lynne, vann hon icke blott sin gemåls innerliga tillgifvenhet, utan intog äfven konungahusets öfriga medlemmar till sin fördel, med undantag kanhända af de bägge drottningarna, af hvilka änkedrottning Lovisa Ulrika fann sin sonhustru alldeles för yr och orädd om etiketten. Hos sin svåger, Gustaf III, kom hon däremot genast i gunst, och det berättas, att han efter deras första sammanträffande skall hafva yttrat med afseende på sin broder Carl: »så väljer den, som får välja själf.» Likaså uppstod mellan henne och prinsessan Sofia Albertina inom kort en tillgifvenhet, som af inga skiften eller öden förändrades och som väl mer än något annat förklarar den ifver, hon, vorden drottning 1809, utvecklade för att bevara kronan i det holsteinska huset genom prins Gustafs (den afsatte Gustaf IV Adolfs son) val till svensk tronföljare. Hon samverkade härutinnan med gustavianerna och ådagalade en afgjord kallsinnighet mot såväl Carl August som Carl Johan. Kort efter sin gemåls död afled drottningen af ett plötsligt slaganfall d. 20 juni 1818. Ända från sin ankomst till Sverige förde hon utförliga dagboksanteckningar, hvilka afsedda för eftervärlden, förvaras i Eriksbergs arkiv. Första delen (till 1782) utgafs 1902 af frih. Carl Carlsson Bonde (se sid. 118) i svensk öfversättning och väckte ganska stor uppmärksamhet för den öppenhet, hvarmed furstinnan yttrar sig om sin samtids förhållanden. Hedvig Sofia, prinsessa. Född d. 26 juni 1681; äldsta barnet af Carl XI och hans drottning Ulrika Eleonora af Danmark. Efter moderns frånfälle uppfostrades prinsessan Hedvig Sofia under ögonen på sin farmoder, »riksänkedrottningen», och förmäldes, hufvudsakligen genom hennes bedrifvande, med hertig Fredrik IV af Holstein-Gottorp 1698. Äktenskapet blef olyckligt. Hertigen hade väl några goda egenskaper, såsom mod, raskhet samt tillika ett behagligt umgängessätt, när han så ville. Men han var å andra sidan lättsinnig, opålitlig, våldsam och i hög grad utsväfvande. I aug 1698 flyttade hon till sitt nya fädernesland, men återvände redan följande vår med sin make till Sverige. Hon kvarstannade i Stockholm, medan hennes gemål följde sin svåger, Carl XII, i fält, och äfven efter det hertigen stupat i slaget vid Klissow 1702. Själf dog hon i Stockholm d. 1l dec 1708. Hedvig Sofia hade i sitt yttre ingenting hänförande eller utmärkt. Däremot voro hennes själsegenskaper öfverlägsna och tidigt utvecklade, hvarigenom hon öfver sin, blott ett år yngre, broder Carl vann ett inflytande, hvaröfver ingen annan kvinna kunde berömma sig. Carls djupa och långvariga sorg öfver hennes frånfälle delades af svenska folket, hvilket vid prinsessan Hedvig Sofias person hade fästat många och stora förhoppningar. Heideken, Per Gustaf von, landskapsmålare. Född i Stockholm d. 2 mars 1781. Föräldrar: löjtnanten Johan Gotthard von Heideken, af en gammal livländsk adlig ätt, och Sofia Ulrika Ernst. H. erhöll sin första utbildning vid Fria Konsternas akademi. 1807 blef han konduktör vid k. museum, 1814 akademiens agré och utnämndes 1825