8. Horn, Klas Fredrik, en af de sammansvurne mot Gustaf III. Född d. 18 maj 1763; den föregåendes son. H. hade börjat sin bana såsom kornett vid lifregementet till häst, men ingick snart vid fortifikationen, där han befordrades så hastigt, att han vid tjugu års ålder var major. Men härmed var ock den militära banan lyktad. En tvist med kommendanten Gustafssköld i Kristianstad rörande befästningsarbetena därstädes, öfver hvilka H. förde befälet, föranledde honom att begära sitt afsked, som äfven beviljades 1789. Vek och svärmisk till lynnet och utan egentlig själfständighet i karaktären, hade han efter hand, nästan omedvetet, blifvit intagen af samma bittra stämning, som fadern hyste mot Gustaf III:s person, och blef en lätt vunnen deltagare i de ränker, som smiddes mot konungens lif. Det vid rannsakningen uppdagade förhållandet, att de sammansvurnes planer förnämligast blifvit uppgjorda hos H. på hans egendom Hufvudsta jämte andra omständigheter gjorde honom till en af de mest komprometterade i konungamordet. Han dömdes från adelskap, lif, ära och gods, men fick sitt dödsstraff förmildradt till ständig landsflykt med förlust af adelskap och medborgerliga rättigheter. Han begaf sig då öfver till Danmark, där han 1793--1800 lefde under det antagna namnet Claësson. Sistnämnda år måste han dock lämna detta land, emedan Gustaf IV Adolf uppställde detta som ett villkor, då han gjorde Sveriges aktiva deltagande i kriget beroende af Danmarks vänskap, och denna åter syntes tvifvelaktig, så länge detta land lämnade skydd åt den landsflyktige H. Sedan han den följande tiden uppehållit sig i Lübeck, erhöll han 1804 dansk medborgarrätt och återvände 1813 till Köpenhamn, där han lefde med återtaget familjenamn till sin död d. 23 maj 1823. Under sin senare vistelse i Danmark utgaf H. ett häfte dikter, under titel: Små skaldestycken 1816. Gift 1786 med Maria Vilhelmina Linnerhjelm. 9. Horn, Klas Fredrik, militär, politiker. Född på Hufvudsta d. 11 mars 1791; den föregåendes son. Efter slutade studier i Uppsala blef H. 1808 adjutant vid Lifregementets husarkår, som tillhörde den på norska gränsen förlagda västra armén, samt åtföljde Adlersparres fördelning, då denna aftågade till huvudstaden. 1812 befordrades han till löjtnant. I norska fälttåget 1814 tog han äfven del och beordrades efter konventionen i Moss att som adjutant åtfölja amiralen frih. von Platen, då denne afreste till Kristiania, för att påskynda prins Kristians afresa från Norge och öfvervara föreningsaktens afslutande. Sedan han vidare 1815 blifvit ryttmästare och någon tid tjänstgjort som adjutant, dels hos kronprinsen Carl Johan, dels vid första kavalleriinspektionen, tog han afsked ur krigstjänsten 1822. Från och med 1817--18 års riksdag deltog H. äfven som hufvudman för sin ätt i det politiska lifvet, intagande en bemärkt plats inom den liberala oppositionen. Då denna vid 1840--41 års riksdag äfven behärskade utskottsvalen å riddarhuset, insattes H. som ordf. i statsutskottet och kom äfven att bekläda samma funktion i det för behandling af frågan om den s. k. kabinettskassans skuld tillsatta hemliga utskottet. Under dessa förhandlingar kom det emellertid till ohjälplig brytning mellan H., som ville gå konungens önskningar till mötes, och hans gamla vänner, och en episod vid riksdagens slut ådrog H. deras bittra hat. Statsutskottet hade till stånden aflåtit förslag, att den genom ståndens olika mening tvistiga frågan om dispositionen af handels- och sjöfartsmedlen skulle slitas genom votering i förstärkt statsutskott, men hade adeln och prästeståndet vägrat sitt samtycke härtill. Borgare- och bondestånden hade däremot ålagt utskottet att utfärda kallelse till förstärkt statsutskott, och inom utskottet höjdes röster för att ställa sig detta beslut till efterrättelse. H. vägrade proposition å förslaget och nedlade ordförandeklubban, då detta hans handlingssätt af utskottet möttes af allmänt ogillande. Sedan denna upptagits af frih. W. F. Tersmeden, godkändes propositionen emellertid, och beslöts att kallelse till votering i förstärkt utskott skulle uppslås å vanliga ställen, hvilka sedermera blefvo genom H:s försorg nedrifna, hvarefter omröstningen måste inställas. Det skedda uppväckte en ytterlig förbittring inom oppositionen, såväl inom riksdagen som pressen, och föranledde bl. a., att H:s hus, åtta kvällar i rad bombarderades med sten. Om H. såväl genom detta sitt uppträdande som sin fullständiga öfvergång till det konservativa lägret ådrog sig en intensiv ovilja å ett håll, sökte man å det motsatta hålla honom skadeslös. Sedan de konservativa under riksdagens lopp återvunnit väldet å riddarhuset, insattes han som ordförande i riksbanken, i hvilken egenskap han fungerade till och med 1845, samt tillbjöds af Carl XIV Johan att inträda i statsrådet. Detta afböjdes emellertid, men i stället mottog H. 1843 utnämningen till landshöfding i Stockholms län. Hans hetsiga och egenmäktiga lynne föranledde emellertid snart ett åtal för tjänstefel, och 1849 blef han från sin post entledigad. En tilltagande döfhet nödgade honom att alltmera draga sig tillbaka till det enskilda lifvets lugn och han afled d. 8 april 1865. Gift 1818 med friherrinnan Ebba Gustafva Charlotta Uggla. 1892 publicerades i Historisk Tidskrift hans Minnen ur min lefnad som bl. a. innehålla åtskilligt af intresse angående unionens tillkomst. 10. Horn, Katarina Ebba, Fredrik I:s älskarinna. Född d. 27 maj 1720; syster till H. 7. Efter Hedvig Taubes död började den åldrige konung Fredrik se sig om efter något nytt föremål för sin outsläckliga kärlekslåga. Hans val föll på Katarina Ebba Horn, en lång välväxt blondin, som ännu vid tjugufem år var ogift och vistades hos