Västmanland d. 10 nov. 1623; den föregåendes bror. H. erhöll en omsorgsfull uppfostran för att i framtiden kunna utmärka sig på den diplomatiska banan. Men hans naturliga håg drog honom till kriget, hvarför han helt hastigt lämnade Rom, där han uppehöll sig för studier, och ingick i fältmarskalken Wrangels armé samt befordrades 1647 till kapten vid Blå regementet. Såsom krigare var H. tilltagsen och oförfärad och klädde mer än en gång i Carl X:s krig blodig skjorta för fäderneslandet. Öfverstlöjtnant 1648, återvände han 1651 till Sverige och utnämndes till löjtnant vid Lifgardet och öfverste. 1654--55 var han guvernör i Holland och erhöll s. å. befallning att som öfverste för Drottningens lifregemente deltaga i polska fälttåget. Efter Marienburgs eröfring blef han stadens kommendant och utnämndes 1656 till generalmajor och guvernör i Estland. 1661 afslöt H. freden i Kardis. 1660 inkallades han i rådet och uppträdde där som De la Gardies trogne vapendragare. I synnerhet utmärkte han sig, då det gällde att försvara regeringens slöserier, adelns öfverdrifna företrädesrättigheter och bördens plats framför förtjänstens. 1672 förordnades han till generalguvernör i Estland, men återkallades efter två år för att öfvertaga presidentskapet i Svea hofrätt. Då han med sin röst i rådet understödt beslutet om ett krig mot Brandenburg, erhöll han 1677 i uppdrag att såsom fältmarskalk afgå till Livland och taga befälet öfver den här, som därifrån skulle uppbryta till Pommerns försvar. Men i stället för att lyda denna befallning, stannade han flere veckor i Stockholm, där han bl. a. firade sitt tredje bröllop. Först i nov. afreste han, men blef vinddrifven till Finland och måste landvägen begifva sig till Riga, dit han anlände den 27 jan. 1678, en månad efter Stettins fall. Carl XI fråntog då H. befälet. En förkylning, som han ådrog sig under resan, lade honom emellertid på sjuksängen och slutade hans dagar i Riga d. 7 febr. 1678. H. var en godlynt, ännu i ålderdomen tämligen lättsinnig herre och medlem af det muntra sällskapet »Les Goinfres» (Rumlarne), hvilka stodo under ledning af den bekante Lorenz von der Linde och kunna anses som en seglifvad kvarlefva från Kristinas lättsinniga hof. H. var tre gånger gift; 1: 1652 med friherrinnan Margareta Larsdotter Sparre; 2: 1662 med friherrinnan Ingeborg Banér och 3: 1677 med friherrinnan Margareta Bielke. 6. Horn, Gustaf Adolf, krigare. Född d. 24 dec. 1721; sonsons sonson till H. 2. Föräldrar: öfversten Krister Gustafsson Horn och friherrinnan Anna Regina Sjöblad. Såsom kornett vid Östgöta kavalleriregemente ingick H. 1745 i utländsk krigstjänst, först i preussiska armén, sedermera 1747 vid kejserliga armén i Flandern, där han anställdes som adjutant hos prinsen af Hessen-Kassel, och slutligen 1748 i Frankrikes härar såsom generaladjutant hos marskalken af Sachsen. Efter sin återkomst till Sverige befordrades han till öfverste och chef för Smålands kavalleri 1762, för Norra Skånska kavalleriregementet s. å. och till löjtnant vid lifdrabanterna 1765. 1770 utnämndes han till generalmajor och president i krigskollegium och upphöjdes, jämte sin yngre bror, i grefligt stånd 1772. Död d. 2 febr. 1793. H. var i ungdomen en käck krigare, som, då det gällde, ej sparade sitt blod. Än mindre sparsam var han med penningar, hvarför han, ehuru ägare af ett betydligt gods, ständigt befann sig i penningförlägenhet. Gift 1752 med Anna Kristina Höjer. 7. Horn, Fredrik, krigare, politiker. Född på Husby gård i Södermanland d. 29 mars 1725; den föregåendes bror. Vid femton års ålder inträdde H. på den militära banan såsom volontär vid lifgardet. Som i det kort därefter utbrytande finska kriget några lagrar icke grönskade för de svenska vapnen, ingick han 1743 i fransk tjänst och utmärkte sig för ett lysande mod i träffningen vid Oppenheim, under reträtten från Pfaffenhofen och under fälttåget i Flandern, samt avancerade till öfverste 1749. Kort därefter lämnade han Frankrike, men återvände dit vid det s. k. sjuåriga krigets utbrott 1756 och tog bl. a. som generallöjtnant en afgörande del i fransmännens seger vid Hastenbeck 1757. 1760 öfverste i svenska armén, 1762 löjtnant vid Lifdrabanterna och 1763 öfverste vid Östgöta kavalleri, blef han 1770 generalmajor. H. kom vid denna tid äfven att spela en roll i det politiska lifvet. 1758 enleverade han den mäktige Hattledaren Thomas Plomgrens brorsdotter, Anna Margareta Plomgren, och blef genom detta giftermål, ensam af sitt namn, knuten till Hattarnas läger. Han gjorde sig ock vid 1760--62 års riksdag känd som en af deras hetsigaste partigängare, den där till och med med värjan förfäktade sin mening. I likhet med flertalet af sitt parti kom han under frihetstidens senare skede att närma sig hofvet och visade sig vid 1771--72 års riksdag som en af de ifrigaste kämparna för en utsträckt konungamakt. I de förberedande åtgärderna för 1772 års statshvälfning tog H. en verksam del och förde den betydelsefulla revolutionsdagen befälet näst konungen öfver trupperna i hufvudstaden. Hans trohet belöntes med generallöjtnants fullmakt och grefvediplomet, då han hos konungen lär anhållit att få utbyta sitt historiska namn mot Gustafsvän. Gustaf III hade dock större aktning för det frejdade namnet, än den som bar det, och afslog hans begäran, men tillät honom att pryda sitt vapen med hans kungliga namnchiffer och en vase. Några år därefter utnämndes H. till general och serafimerriddare. Hans svärmiska tillgifvenhet för konungen förbyttes så småningom i ett bittert hat. Han gjorde sig ock så misstänkt, att han vid riksdagen 1789 var bland dem som arresterades. Död i Stockholm d. 1 jan. 1796. Gift 1: 1758 med Anna Margareta Plomgren och 2: 1783 med Ragnild Ulrika von Flygarell.