förhållit sig som ärliga karlar, så var det dock herr Evert, som gjort det mesta till saken.» Emellan båda dessa stora män utvecklade sig ock ett förhållande, som hör till de vackra dragen i bådas historia. Icke en skymt af afund fläckar nämligen vänskapen mellan De la Gardie och H., och när illviljan hotade den förre med ofärd, togs han i försvar och räddades af den senare. Hos Gustaf Adolf stod H. högt och han beklagade djupt förlusten af den lärde, kloke och tappre krigaren. Hans stoft fördes 1616 till Finland och nedsattes i fädernegrafven i Kankas, och i kapellet öfver hans grift uppsattes hans i striderna vunna segerfanor. Gift 1613 med Margareta Fincke. 15. Horn, Klas, ämbetsman. Född i Narva 1583; de båda föregåendes bror. Försedd med hertig Carls rekommendationsbref till åtskilliga furstehus, företog H. efter slutade studier i fäderneslandet en resa till Tyskland, där han 1600 anställdes som lifpage hos kurfursten Kristian II af Sachsen. Sedan han här tillbragt trenne år, dels i förenämnda befattning, dels som stallmästare, fortsatte han sina resor och återkom till Sverige 1605. Vid svenska hofvet fick han till en början plats som stallmästare hos kronprinsen Gustaf Adolf och utnämndes 1612 till riksstallmästare. Efter ryska krigets utbrott öfverreste han till Livland och gjorde åren 1614--15 fälttjänst under sin broder Evert, blef 1616 hofmarskalk och ståthållare öfver Stockholm samt upphöjdes efter Stolbovafreden 1617 till riksråd. Han utnämndes sedermera till riksmarskalk 1620, var 1622--24 ståthållare öfver Eskilstuna, Ulfvesunds, Västerås och Väsby län samt Skinnskatteberg och Väster-Dalarna och 1624--31 landshöfding i Uppland samt ståthållare på Stockholms och Uppsala slott. 1631 blef han residerande legat i Stralsund och generalguvernör i Vorpommern. Död i Winsheim i Franken d. 22 aug. 1632. Gift 1618 med grefvinnan Ebba Leijonhufvud. 16. Horn, Gustaf, härförare. Född på Örbyhus d. 22 okt. 1592; de föregåendes yngste bror. Vid sjutton års ålder hade H. redan gjort sådana studier, att han ansågs med fördel kunna besöka utländska lärosäten. Han anträdde därför 1609--12 en resa till Tyskland och uppehöll sig längre och kortare tider i Rostock, Jena och Tübingen. Hemkommen, begaf han sig öfver till Livland och tjänade i tvenne år i svenska hären under sin broder Evert. 1614 reste han till Holland, där han under prins Moritz af Oranien öfvade sig i den högre krigskonsten. Efter sin hemkomst 1618 utnämndes han till kammarjunkare hos Gustaf II Adolf, hvars förtroende och vänskap han förvärfvade sig i den grad, att konungen plägade kalla honom sin »högra hand». Såsom ett bevis på denna tillförsikt anförtrodde honom Gustaf Adolf såväl underhandlingarna om sitt frieri som krigshärarna i Livland och Preussen. Under åren 1625--28 försvarade H. jämte J. de la Gardie Livland med både tapperhet och framgång och vann flere icke obetydliga träffningar. Då De la Gardie 1628 drog sig tillbaka, blef H., som 1625 utnämts till riksråd, fältmarskalk och öfverbefälhafvare öfver de svenska trupperna i Livland. Sedan ett stillestånd var träffadt med Polen, tågade han genom Preussen och förenade sina trupper med konungen, som då stod vid Stettin. Han följde nu Gustaf Adolf genom Tyskland, belägrade och intog Colberg samt bidrog genom det utmärkta sätt, hvarpå han vid Breitenfeld kommenderade svenskarnas vänstra flygel, i väsentlig mån till den lysande segern. Sedan konungen dött, bildade H. af sina och Banérs trupper en Donauarmé. I april 1633 förenade hertig Bernhard af Weimar sig med H. Tyvärr förhindrade dock ett myteri inom armén samt de båda öfverbefälhafvarnas oenighet i fyra månader alla krigsrörelser. I aug. skildes de båda fältherrarna åter, och längre fram, 1634, såg det ut, som det skulle komma till öppna fientligheter mellan dem. Efter Regensburgs fall måste de emellertid båda skynda att försvara Nördlingen. H. sökte på allt sätt öfvertala hertig Bernhard att ej med de underlägsna svenskarna våga en hufvuddrabbning, men alla hans föreställningar voro förgäfves. Själf utvecklade han hela sitt fältherresnille och gjorde personligen under af tapperhet, men följden blef icke desto mindre ett grundligt nederlag -- och H:s tillfångatagande. Af fienden bemöttes den tappre fången med all aktning, men hans utväxling förvägrades. I sju år satt han inspärrad i Ingolstadt och Burghausen trots alla hans svärfaders Axel Oxenstiernas bemödanden att få honom frigifven. Först på åttonde året, 1642, blef han utväxlad mot tre österrikiska generaler och fick återvända hem. Under sin återresa genom Schweiz, Frankrike och Holland visades honom lysande ärebetygelser. Så t. ex. då han nalkades Perpignan, afhämtades han i kunglig vagn med en trupp kavalleri, och vid ankomsten till franska lägret stod hela franska armén för honom i parad under fanorna. I Sverige, som han ej återsett på tretton år, blef hans hvila likväl icke långvarig. Vid danska krigets utbrott 1644 uppdrogs åt honom öfverbefälet öfver den här, som var bestämd att inbryta i Skåne. Här vann han ock flera framgångar och var just sysselsatt att inspärra Malmö, då underrättelsen inlopp, att danskarna, tvungna af Torstenssons segrar, ingått på freden i Brömsebro 1645. Då ett nytt krig uppblossade under Carl Gustafs regering, blef rikets försvar öfverlämnadt åt Horn. 1651 upphöjdes han till grefve af Björneborg, och erhöll en mängd kronogods i Finland till förläning. Två år senare utnämndes han till riksmarsk, generalfältherre och president i krigskollegium. Död i Skara d. 10 maj 1657. Med H. utslocknade en af de klara stjärnorna från Gustaf Adolfs tidehvarf. Som härförare var han sträng mot sig själf och sträng mot sina underhafvande. I följd af den allvarsamma krigstukt, han städse vidmakthöll, var han mindre älskad af sitt folk. Af fienden däremot ansågs han för en af de mildaste svenska fältherrarna. Gift 1: 1628