Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Horn, Evert - 15. Horn, Klas - 16. Horn, Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhållit sig som ärliga karlar, så var det dock
herr Evert, som gjort det mesta till saken.»
Emellan båda dessa stora män utvecklade sig
ock ett förhållande, som hör till de vackra dragen
i bådas historia. Icke en skymt af afund
fläckar nämligen vänskapen mellan De la Gardie
och H., och när illviljan hotade den förre
med ofärd, togs han i försvar och räddades af
den senare.
Hos Gustaf Adolf stod H. högt
och han beklagade djupt förlusten af den lärde,
kloke och tappre krigaren.
Hans stoft fördes
1616 till Finland och nedsattes i fädernegrafven
i Kankas, och i kapellet öfver hans grift uppsattes
hans i striderna vunna segerfanor.
Gift 1613 med Margareta Fincke.
15. Horn, Klas, ämbetsman. Född i Narva
1583; de båda föregåendes bror.
Försedd med
hertig Carls rekommendationsbref till åtskilliga
furstehus, företog H. efter slutade studier i fäderneslandet
en resa till Tyskland, där han 1600 anställdes
som lifpage hos kurfursten Kristian II af
Sachsen. Sedan han här tillbragt trenne år, dels
i förenämnda befattning, dels som stallmästare,
fortsatte han sina resor och återkom till Sverige
1605. Vid svenska hofvet fick han till en början
plats som stallmästare hos kronprinsen Gustaf
Adolf och utnämndes 1612 till riksstallmästare.
Efter ryska krigets utbrott öfverreste han till
Livland och gjorde åren 1614–15 fälttjänst under
sin broder Evert, blef 1616 hofmarskalk och
ståthållare öfver Stockholm samt upphöjdes efter
Stolbovafreden 1617 till riksråd. Han utnämndes
sedermera till riksmarskalk 1620, var 1622–24
ståthållare öfver Eskilstuna, Ulfvesunds,
Västerås och Väsby län samt Skinnskatteberg
och Väster-Dalarna och 1624–31 landshöfding
i Uppland samt ståthållare på Stockholms och
Uppsala slott. 1631 blef han residerande legat
i Stralsund och generalguvernör i Vorpommern.
Död i Winsheim i Franken d. 22 aug. 1632.
Gift 1618 med grefvinnan Ebba Leijonhufvud.
16. Horn, Gustaf, härförare. Född på Örbyhus
d. 22 okt. 1592; de föregåendes yngste bror.
Vid sjutton
års ålder hade H. redan gjort
sådana studier, att han ansågs
med fördel kunna besöka utländska
lärosäten. Han anträdde därför
1609–12 en resa till Tyskland
och uppehöll sig längre
och kortare tider i Rostock, Jena och Tübingen.
Hemkommen, begaf han sig öfver till Livland
och tjänade i tvenne år i svenska hären under
sin broder Evert. 1614 reste han till Holland,
där han under prins Moritz af Oranien öfvade
sig i den högre krigskonsten. Efter sin hemkomst
1618 utnämndes han till kammarjunkare
hos Gustaf II Adolf, hvars förtroende och vänskap
han förvärfvade sig i den grad, att
konungen plägade kalla honom sin »högra
hand». Såsom ett bevis på denna tillförsikt anförtrodde
honom Gustaf Adolf såväl underhandlingarna
om sitt frieri som krigshärarna i Livland
och Preussen.
Under åren 1625–28
försvarade H. jämte J. de la Gardie Livland
med både tapperhet och framgång och vann flere
icke obetydliga träffningar. Då De la Gardie
1628 drog sig tillbaka, blef H., som 1625 utnämts
till riksråd, fältmarskalk och öfverbefälhafvare
öfver de svenska trupperna i Livland.
Sedan ett stillestånd var träffadt med Polen, tågade
han genom Preussen och förenade sina
trupper med konungen, som då stod vid Stettin.
Han följde nu Gustaf Adolf genom Tyskland,
belägrade och intog Colberg samt bidrog genom
det utmärkta sätt, hvarpå han vid Breitenfeld
kommenderade svenskarnas vänstra flygel, i väsentlig
mån till den lysande segern.
Sedan konungen dött, bildade H. af sina och Banérs
trupper en Donauarmé. I april 1633 förenade
hertig Bernhard af Weimar sig med H. Tyvärr
förhindrade dock ett myteri inom armén
samt de båda öfverbefälhafvarnas oenighet i fyra
månader alla krigsrörelser. I aug. skildes de båda
fältherrarna åter, och längre fram, 1634, såg det
ut, som det skulle komma till öppna fientligheter
mellan dem. Efter Regensburgs fall måste de
emellertid båda skynda att försvara Nördlingen.
H. sökte på allt sätt öfvertala hertig Bernhard
att ej med de underlägsna svenskarna våga en
hufvuddrabbning, men alla hans föreställningar
voro förgäfves. Själf utvecklade han hela sitt
fältherresnille och gjorde personligen under af
tapperhet, men följden blef icke desto mindre
ett grundligt nederlag – och H:s tillfångatagande.
Af fienden bemöttes den tappre fången med
all aktning, men hans utväxling förvägrades. I
sju år satt han inspärrad i Ingolstadt och Burghausen
trots alla hans svärfaders Axel Oxenstiernas
bemödanden att få honom frigifven.
Först på åttonde året, 1642, blef han utväxlad
mot tre österrikiska generaler och fick återvända
hem. Under sin återresa genom Schweiz,
Frankrike och Holland visades honom lysande
ärebetygelser. Så t. ex. då han nalkades Perpignan,
afhämtades han i kunglig vagn med en
trupp kavalleri, och vid ankomsten till franska
lägret stod hela franska armén för honom i parad
under fanorna.
I Sverige, som han ej
återsett på tretton år, blef hans hvila likväl icke
långvarig. Vid danska krigets utbrott 1644 uppdrogs
åt honom öfverbefälet öfver den här, som
var bestämd att inbryta i Skåne. Här vann han
ock flera framgångar och var just sysselsatt att
inspärra Malmö, då underrättelsen inlopp, att
danskarna, tvungna af Torstenssons segrar, ingått
på freden i Brömsebro 1645. Då ett nytt
krig uppblossade under Carl Gustafs regering,
blef rikets försvar öfverlämnadt åt Horn.
1651 upphöjdes han till grefve af Björneborg, och erhöll
en mängd kronogods i Finland till förläning.
Två år senare utnämndes han till riksmarsk,
generalfältherre och president i krigskollegium.
Död i Skara d. 10 maj 1657.
Med H. utslocknade en af de klara stjärnorna från Gustaf
Adolfs tidehvarf. Som härförare var han sträng
mot sig själf och sträng mot sina underhafvande.
I följd af den allvarsamma krigstukt, han städse
vidmakthöll, var han mindre älskad af sitt folk.
Af fienden däremot ansågs han för en af de
mildaste svenska fältherrarna.
Gift 1: 1628
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
