med friherrinnan Kristina Oxenstierna och 2: 1643 med Sigrid Bielke. 17. Horn, Henrik, krigare. Född d. 22 maj 1618; den föreg. brorson och son af H. 13. Vid tjugufem års ålder befordrades H. till öfverste för det kurländska regementet och 1644 till chef för ett finskt kavalleriregemente. Hans första kända bedrift var ett dråp, i det han under kriget i Skåne året förut slog ihjäl en kvartermästare Swickert Nieroth. Detta hindrade likväl icke, att han 1651, på samma gång som hans kusin Gustaf Horn, benådades med friherrlig värdighet och expektans på kommanderiet Marienborg i Livland, efter hvilket han också antog titel. I Carl X:s polska krig tjänade han sig upp till generallöjtnant och utnämndes strax efter konungens död 1660 till riksråd. Under förmyndarstyrelsen hedrades han med fältmarskalkstitel 1665 och blef året därefter generalguvernör öfver Bremen och Verden. Äfven efter det Carl själf fattat regeringstömmarna, upplystes H. af lyckans sol, i det han under kriget med Danmark förordnades till generalamiral och kort därefter till lagman i Tio häraders lagsaga. Med alla dessa utmärkelser var han föga lycklig i sina många viktiga värf. Såsom generalguvernör i Bremen måste han 1676 uppgifva sin residensstad Stade åt de allierade och betinga sig fritt aftåg till Hamburg. Följande året inlät han sig såsom öfverbefälhafvare på flottan i träffningen vid Kjögebukt med den sjövane danske amiralen Juel och led ett grundligt nederlag. Icke desto mindre erhöll han kommandot öfver det manskap, som skulle drifva norrmännen ur Jämtland. Detta lyckades bättre, men hans försök att intränga i Norge aflopp däremot utan några följder. När Carl XI omsider fått fred med de makter, med hvilka förmyndarestyrelsen invecklat Sverige i krig, återvände H. till sitt guvernement i Bremen och dog i Stade d. 22 febr. 1693. Gift 1: 1643 med friherrinnan Margareta Leijonhufvud, 2: 1650 med Kristina Bååt, 3: 1661 med Emerentia Ribbing, 4: 1674 med grefvinnan Beata Magdalena Wittenberg, dotter af fältmarskalken Arvid Wittenberg (se nedan). 18. Horn, Arvid Bernhard, statsman. Född på Vuorentaka sätesgård i Finland d. 6 april 1664; den föregåendes sysslings son och son af öfversten Gustaf Horn och Anna Helena von Gertten. Denne i vår politiska historia så namnkunnige man ingick tidigt i krigstjänst, dels af verkligt behof för sin utkomst, dels för att på krigets bana vinna de lagrar, som mera sparsamt grodde på de fredliga yrkenas område. Vid aderton års ålder blef han musketerare vid Lifgardet och utnämndes därstädes till fänrik 1685. För att hastigare avancera ingick han 1687 i utrikes tjänst, kämpade först i kejsarens här och deltog sedermera 1690--95 i holländska härens fälttåg mot fransmännen. Han avancerade härunder hemma till löjtnant 1688 och kapten 1693 samt fick 1696 fullmakt som kaptenlöjtnant vid drabanthären och kom härigenom i närmare beröring med Carl XII. Efter dennes uppstigande på tronen öppnade sig för de krigare, som sökt lycka och ära, ett länge saknadt tillfälle att vinna detta mål i strid mot rikets fiender. Sedan H. 1700 blifvit utnämnd till generalmajor, hvartill friherrebref bifogades, följde han Carl XII till Seeland och därifrån till Livland. Med lysande mod deltog han i slaget vid Narva, öfvergången öfver Düna och slaget vid Klissow och blef i de bägge sistnämnda träffningarna sårad. Ungefär vid denna tid tyckes Carl hafva upptäckt H:s skicklighet som underhandlare, hvarför han, sedan han utnämnt honom till generallöjtnant 1704, sände honom som svensk fullmäktig till konfederationsriksdagen i Varsjava. Den 25 jan. kom H. till Varsjava, den 6 febr. afsattes August och den 2 juli valdes Stanislaus till hans efterträdare. Men August ryckte med mångdubbel öfvermakt mot staden och H. måste efter förtviflad strid d. 26 aug. 1704 gifva sig fången. Utväxlad 1705, skickades han af Carl till Sverige där en helt ny bana väntade honom. Utnämnd till k. råd 1705, upphöjdes han året därefter till grefve, förordnades till kanslär för högskolan i Pernau och 1707 till guvernör för hertig Carl Fredrik af Holstein. Vid H:s återkomst till fäderneslandet hade konungen anvisat honom plats i defensionskommissionen och k. kansliet. Inom det senare ämbetsverket hade H. till sin högste styresman sin svåger, grefve Nils Gyldenstolpe, som snart insåg H:s ovanliga förmåga och tillika Sveriges behof af en sådan person. På Gyldenstolpes uppmaning ägnade han sig nu med det allvar åt statssaker, att när Gyldenstolpe afled 1709, ansågs H. såsom den ende skicklige att fylla hans plats såsom konseljpresident, hvartill han utnämndes d. 21 mars 1710. Carl XII:s missnöje med det hemmavarande rådet, under det han själf låg i Turkiet, träffade i första rummet H., som han ansåg ha fördröjt den hjälpsändning, konungen befallt skulle öfvergå till Pommern, och i allmänhet motverkat de planer, Carl uppdragit Stenbock att verkställa. Konungen misstänkte honom ock för att arbeta för inskränkning i hans makt, hvilket var så långtifrån fallet, att H. vid den utan Carl XII:s samtycke utlysta riksdagen 1713--14 på det kraftigaste motsatte sig förslaget att göra Ulrika Eleonora till regent och öfver hufvud hvarje inskränkning i konungens välde. Icke desto mindre skildes han vid konungens hemkomst från guvernörskapet öfver hertigen af Holstein 1716 och utstängdes snart fullständigt från allt deltagande i förvaltningen. Efter Carls död torde det till icke ringa del berott på H., att Ulrika Eleonora fick afsäga sig alla arfsanspråk på tronen och underkasta sig ständernas val med ty åtföljande inskränkningar i konungamakten. I själfva regeringsformens affattande tog han ock verksam del. Då drottningen hade svårt att hålla sin själfrådighet inom de ramar, den nya ordningen utstakat, anhöll H.