d. 9 april 1719 om sitt afsked som kanslipresident, och drottningen ej endast villfor denna hans anhållan utan entledigade honom äfven från rådsämbetet. Ständerna visade åter sin uppfattning, då han 1720 under jubel och handklappningar valdes till landtmarskalk. Som sådan lät han sig angeläget vara att korsa drottningens plan att få sin gemål, prins Fredrik, till medregent och verkade i stället för, att hon till dennes förmån måste afsäga sig kronan d. 24 mars 1720. Af den nye konungen inkallades H. åter i rådet och mottog d. 26 april s. å. efter mycket trug kanslipresidentskapet. Genom hans energiska ingripande aflystes ej långt efter ständermötet, som genom ståndens oenighet hotade medföra inre söndring. Det blef nu hans första uppgift att skaffa det utmattade fäderneslandet en så hederlig fred, som förhållandena medgåfvo. Sedan denna var vunnen, tvangs han visserligen först af situationen till större eftergifter mot Ryssland, än mera hetlefrade sinnen funno tillrådliga, men, sedan de första såren efter kriget blifvit läkta, lät sig H. angeläget vara att häfda Sveriges yttre själfständighet genom anslutning till den hannoveranska alliansen, hvilken ingåtts mellan Frankrike och England mot Österrike, Spanien och Ryssland. Denna plan motarbetades i rådet af holsteinska partiet, men tack vare konungens två röster dref H. sin vilja igenom men ansåg sig dock tvungen att hänskjuta saken till ständernas pröfning. Riksdagen 1726--27, då H. ånyo var landtmarskalk, gaf honom i allo rätt. Det holsteinska partiet krossades och genom de kompletteringar, som gjordes i rådet, förfogade hans på en gång hofsamma och fosterländska statskonst under de följande åren öfver en säker majoritet därstädes. Hans forna motståndare, som af H. behandlades med storslaget ädelmod, hade nu ej försyn för att söka draga konungen öfver på sin sida genom att befordra hans förbindelse med fröken Hedvig Taube, hvilken H. med sin höga uppfattning om, hvad offentliga män äro skyldiga sin ställning, hade med kraft brännmärkt. Det kom härigenom till en kallsinnig stämning mellan konungen och H., hvilken vid 1731 års riksdag ånyo förde landtmarskalksstafven, begärde nu sitt afsked. Konungen var visserligen benägen att bevilja detsamma, men afstod härifrån på ständernas anhållan och H. fick tillfälle att ännu några år på allt sätt stödjande inverka å den materiella odlingens förkofran, hvilken också fortgick i sådant tempo, att man snart glömt bort krigets lidanden och endast törstade efter ett tillfälle att i hast upprätta Sveriges yttre storhet och ära. H., som hade ett friskare minne än det yngre släktet af allt, hvad Sverige genomlefvat, var åter ej benägen att lättsinnigt kasta landet in i nya äfventyrligheter och hans försiktiga yttre politik blef ock föremål för kraftiga anlopp vid 1734 års riksdag, där det franska partiet lyckades åvägabringa en allians med Frankrike. Då han icke desto mindre 1735 förnyade en äldre allians med Ryssland, blef han i nidskrifter, som utspriddes af det uppväxande Hattpartiet, utmålad som en dålig patriot, hvilken försvurit sig åt Ryssland, och tack vare ifriga bearbetningar lyckades motståndarne förfoga öfver majoriteten vid 1738--39 års riksdag. H. fick höra, att nu var det slut med »makligt stillasittande och neslig ro» och när d. 10 nov. 1738 sekreta utskottet afslutade ett fördrag med Frankrike, som i verkligheten gjorde Sverige till detta lands vasall, fick H:s system dödsstöten och för att undgå den hotande stormen bekvämade han sig ock d. 18 dec. 1738, om också först efter starka bearbetningar, att begära sitt afsked, hvilket ock under stora hedersbetygelser beviljades. Han drog sig nu undan till sitt gods Ekebyholm i Uppland, där han afled d. 17 april 1742. Visserligen var icke H. någon de vida vyernas man, men han förstod förträffligt att bedöma föreliggande omständigheter och att, rik på utvägar som han var, klokt göra sitt val och leddes af inga andra bevekelsegrunder än vaken omtanke om fäderneslandets bästa. Han kan nog icke frikännas från, att i likhet med Robert Walpole i England, ha sökt med klingande valuta ändra människors handlingssätt, där andra medel tröto, men själf framstår han, som, i en för mutor fal tid, oförvitlig medborgare i såväl det offentliga som enskilda lifvet, där gudsfruktan och gammaldags tro och heder voro hans utmärkande kännetecken. Han var högrest, lindrigt halt genom blessyrer från Düna och hans silfverhår gåfvo honom ock de sista 20 åren utseende af en gammal patriark. Med i bästa mening aristokratisk uppfattning, älskade han vid högtidliga tillfällen uppträda som en sannskyldig magnat, var stolt men ytterst belefvad, äfven mot underordnade och yngre, förde ett gästfritt hus och underhöll ett stort antal gamla krigare från tolfte Carls tider. Utom sina förut nämnda ämbeten utöfvade han tid efter annan kanslärsämbetet vid åtskilliga akademier. Gift 1: 1696 med Anna Beata Ehrenstéen, dotter till k. rådet Edvard Ehrenstéen (se sid. 275) 2: 1705 med Inga Törnflycht, dotter af kommerserådet Olof Törnflycht (se nedan). 3: 1711 med grefvinnan Margareta Gyllenstierna, dotter af fältmarskalken Nils Gyllenstierna (se sid. 431). 19. Horn, Adam, militär, riksråd. Född d. 25 nov. 1717; den föreg. son i tredje giftet. Redan vid 14 års ålder blef H. fänrik vid lifgardet, deltog sedermera som major vid Västgöta kavalleriregemente i ryska kriget 1741--43 samt befordrades sistnämnda år till generaladjutant af flygeln och 1747 till öfverste för Östgöta kavalleriregemente. Vid 1751--52 års riksdag, då han var ledamot af sekreta utskottet, började han ock göra sig bemärkt i politiken. Fädernetraditionerna drogo honom helt naturligt till Mössorna och i likhet med flertalet af sitt parti samarbetade han med hofvet för att komma Hattarna till lifs. Han stod ock så högt i hofvets förtroende, att han 1755 sändes till Petersburg för utverkande af ryska regeringens understöd för samma plan men misslyckades. Han deltog därefter i det gagnlösa pommerska kriget, under hvars lopp han 1757 befordrades till generalmajor och 1760