någon upprättelse för sina lidanden. Hans diplomatiska anställning varade dock ej längre än till 1769, då en ny minister tillförordnades, hvarefter I. återvände till Sverige och dog i Stockholm d. 30 mars 1788. Idman, Nils, präst, krigare. Född i Hvittis socken i Finland d. 20 juni 1680. Föräldrar: befallningsmannen Daniel Larsson Idman och Maria Sacku. I. anställdes 1702 som skvadronspredikant vid Åbo läns fördubblingskavalleri. Under en träffning med ryssarna följande året blef han af sin regementschef kommenderad att tjänstgöra som adjutant. Ryssarna blefvo slagna, men under striden blef I:s regemente afskuret från den öfriga hären, och återkom först efter flera månader till Narva, sedan alla trodde det vara förloradt. Efter någon tid stormades staden af fienden. I., som lyckats rädda sig till Ivanogorod, fick då vara med, när detta fäste kapitulerade, likaså vid den första belägringen af Wiborg. 1710 befordrad till regementspastor vid Åbo läns regemente, följde han sin kår på alla dess marscher och deltog i infallet i Norge och det olyckliga återtåget öfver fjällen efter Carl XII:s död. 1719 utnämndes han till kyrkoherde i sin födelsesocken Hvittis, men fortfor att tjänstgöra vid regementet till fredsslutet 1721. Han blef sedermera kontraktsprost och fullmäktig vid 1734 års riksdag. Död d. 4 juni 1750. Fasorna vid den Armfeltska arméfördelningens återtåg från Norge, hvarunder, såsom bekant är, största delen af manskapet ihjälfrös, har I. skildrat i en predikan med den hemskt uttrycksfulla titeln: »Folketz roop på Norska fjällarne» 1720. Gift 1711 med Kristina Procopæa. Ifvarsson, Carl, riksdagsman. Född d. 13 febr. 1818 å frälsehemmanet Bastena i Voxtorps socken af Hallands län. Föräldrar: frälse landtbonden Ifvar Jönsson och Pernilla Hansdotter. Sin första och hufvudsakliga undervisning erhöll han i hemmet: i läsning af modern, i skrifkonsten af en trettonårig lekkamrat, hvarjämte han mestadels själf, under sina fristunder på söndagarna, lärde sig räkna. Strax efter det han fyllt tjugu år flyttade han till Värestorp i Ränneslöfs socken och inköpte där en hemmansdel, hvarefter han 1840 ingick äktenskap med Elsa Persdotter från Nordanå i Voxtorp. Hans offentliga verksamhet begynte så småningom genom hans deltagande i kommunens angelägenheter, hvarpå han, tjugufem år gammal, valdes till nämndeman. Härefter följde en mängd mera maktpåliggande förtroenden, såsom hans val till landstingsman och 1859 till representant i bondeståndet, för Halmstads, Höks och Tönnersjö härad i Halland, hvilket sistnämnda förtroendeuppdrag förnyades för riksdagarna 1862 och 1865. Efter införandet af den nya riksdagsordningen företrädde I. Höks härad till sin död i Värestorp d. 27 dec. 1889. Redan vid sista ståndsriksdagen ledamot af statsutskottet, framträdde H. strax efter landtmannapartiets bildande 1867 som en af dess ledande män och blef snart den, till hvars ord partiet företrädesvis lyssnade. En sund realpolitisk syn på tingen, parad med klok varsamhet, gjorde honom ock särskildt skickad att gå i spetsen för ett parti, hvilket i första hand åsyftade att aflyfta den oprivilegierade jordens bördor jämte häfdande af sparsamhet i statsförvaltningen. Att partiet så småningom äfven upptog å sitt program rent frisinnade och demokratiska sträfvanden, torde i icke ringa mån vara I:s förtjänst; särskildt låg honom tryckfrihetens värnande varmt om hjärtat. I:s inflytande var under en följd af år städse i stigande inom riksdagen, och det ena förtroendeuppdraget följde efter det andra. Sålunda var han 1867--89 ledamot af statsutskottet (från 1883 dess vice ordf.), 1871, 78 och 83 ledamot af försvarsutskottet, 1868--80 och 85--89 ledamot af talmanskonferensen samt april 1880--84 Andra kammarens vice talman. Från början tillhörande landtmannapartiets förtroenderåd, kom I., utpräglad frihandlare som han så småningom blifvit, efter tullfrågans sprängning af partiet, att fungera i samma egenskap i »gamla landtmannapartiet». 1869--74 var han fullmäktig i riksbanken. Af regeringen togs han i anspråk för åtskilliga kommittéer, bl. a. 1879 års skatteregleringskommitté och 1880 års landtförsvarskommitté, i hvilka han häfdade landtmannapartiets synpunkter. Under sina sista år drogs I. allt mera i frisinnad riktning, och uppträdde som en bestämd vän af den politiska rösträttens utsträckning och unionens befästande genom tillmötesgående af billiga anspråk från Norges sida. Af sin hembygds landsting var han ständig ledamot och från 1881 dess ordförande. Ignell, Nils, filosofisk och teologisk skriftställare. Född i torpet Ingebo under Stegeborg å Östergötland d. 18 juli 1806. Föräldrar: torparen Nils Månsson och Maria Larsdotter. På föranstaltande af föräldrarnas husbonde, grefve Ph. V. von Schwerin, sattes den vetgirige gossen i Söderköpings skola och blef, efter förberedande studier där och i Linköping, student i Uppsala 1825. Vigd till präst 1830, förordnades han till pastorsadjunkt, först i Askeby och därefter i Vallersta, båda i Linköpings stift. Sedan han 1837 aflagt pastoralexamen, blef han 1838 vice pastor i V. Stenby, men utnämndes redan s. å. till predikant vid Hedv. Eleon. fattighus i Stockholm, hvilken befattning han tillträdde 1840. 1842 blef han kateket i samma församling och befordrades 1844 till komminister i Katarina. Död i Stockholm d. 3 juni 1864. I. har själf meddelat, huru hans första väckelse till begrundande af andliga föremål utgick från en tilldragelse under hans skoltid, då han såg en kamrat omänskligt agas för skratt under bönen, och den sålunda väckta forskningshågen kom längre fram till klarhet genom hans bekantskap med en annan forskare på det religiösa området, lektorn, sedermera kyrkoherden, Ekenstam. I början fann sig I. dragen till de läror, som utvecklades