ljus öfver det fornnordiska skriftspråket, runorna, Eddan, moesogötiskan o. s. v. och hos utlänningar vunnit en ryktbarhet, som endast torde stå tillbaka för Linnés och i senare dagar Tegnérs och Berzelius'. Efter Vitterhetsakademiens stiftelse kallades I. till en bland dess första ledamöter 1755, erhöll 1756 kansliråds titel och 1757 adlig värdighet. »I. var i motsats till föregångarne en strängt kritisk språkforskare. Vid undersökning af ordens härledning gick han först tillbaka till svenskt fornspråk; då detta lämnade honom i sticket rådfrågade han isländskan, enär detta språk för 900 år sedan ej var skildt från vårt och förblifvit mera oberördt af främmande inflytelser; därefter vände han sig till forntyskan, anglosaxiskan och slutligen moesogötiskan, som enligt hans åsikt var de germanska språkens moder. Äfven för sambandet med mera fjärran liggande språk synes I. ha haft en öppen blick. Märkligare är, att I., vare sig påverkad af en utländsk forskare eller själfständigt, påpekat en viss regelbundenhet i konsonantväxlingen -- en aning om den s. k. germanska ljudskridningslagen. Att I:s etymologier ej alltid hållit stånd inför senare tidens forskningar, behöfver knappast anmärkas, men faktiskt har denna hans stora etymologiska ordbok, ett alster af mångsidig lärdom och ovanligt skarpsinne, utöfvat stort inflytande ej blott på samtiden utan ock utgjort ett mönster för kommande tider.» Gift 1: 1738 med friherrinnan Sara Charlotta Brauner och 2: 1759 med Charlotta Johanna Gerner. 3. Ihre, Albrekt Elof, utrikesstatsminister. Född i Stockholm d. 6 okt. 1797; den föregåendes sonson och son af kanslirådet Albrekt Ihre och Anna Sofia Bäck. Utnämnd till kopist i kanslistyrelsen 1819, blef han fyra år senare andre sekreterare i kabinettet för utrikes brefvexlingen och legationssekreterare i Konstantinopel 1824. Kammarherre 1827, förordnades han s. å. till chargé d'affaires vid nämnda beskickning och utnämndes till kabinettssekreterare 1831. 1838 förordnad till hofkanslär, ådrog han sig i denna egenskap tacksamhet genom den hofsamhet, hvarmed han handhade indragningsmakten, som nu faktiskt upphörde, fastän den ej afskaffades förrän 1844. Vid departementalstyrelsens införande 1840 blef han statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet. Då statsministern för utrikes ärenden, frih. Stjerneld, i sept. s. å. blef tjänstfri, förordnades I. att förvalta hans departement samt utnämndes i dec. 1842 till utrikes statsminister, hvilken post han innehade till d. 10 april 1848. 1843 friherre och 1846 serafimerriddare, kallades I. 1849 att intaga Brinkmans fåtölj i Svenska Akademien, men hvilken plats I. vägrade att emottaga, hvarföre den stod obesatt till 1861, då den intogs af J. Börjesson. Led. af Vet.-akad. m. fl. akademier och sällskap. Död på Ekebyhof i Stockholms län d. 9 aug. 1877. Ogift. Indebetou, Carl Gustaf, bruksidkare, politiker. Född å Forssa i Södermanland d. 16 jan. 1801. Föräldrar: bruksägaren Daniel Indebetou (af en under 1600-talet från Holland invandrad släkt) och Johanna Sofia Arosenius. Student i Uppsala 1819, ägnade sig I. snart åt fäderneyrket och öfvertog redan 1823 jämte en sin broder Forssa bruksegendom, hvars verksamhet under hans ledning betydligt utvidgades. Han kom ock att tagas i anspråk för allmänna angelägenheter, var ordförande i Östgöta hypoteksförening 1859--70 och styrelseledamot i allmänna hypoteksbanken 1861--65 samt representant i borgareståndet för andra bruksdistriktet vid riksdagarne 1847, 50 och 53, där han spelade en ej ringa roll som en af de ledande för borgarståndets konservativa minoritet. Efter representationsförändringen var han under första perioden 1867--69 led. af Andra kammaren för Oppunda och Villåttinge domsaga, vid samtliga ledamot och sista riksdagen vice ordf. i bankoutskottet. Han tillhörde härvid det nybildade landtmannapartiets mera framträdande män och valdes 1868--69 till statsrevisor samt 1869 till fullmäktig i riksgäldskontoret, hvilken post han dock lämnade redan 1870. Död å Skärblacka i Östergötland d. 6 mars 1893. Gift 1828 med sin kusin Dorotea Albertina Almgren, syster till grosshandlaren K. A. Almgren (se sid. 20.) Ingeborg, prinsessa, se Carl, hertig af Västergötland. Ingelgren, Georg, skald. Född d. 4 maj 1782 i Växjö, där modern var städerska vid lärdomsskolan. Understödd af välvilliga medmänniskor, kämpade den fattige gossen sig fram genom skola och gymnasium och blef student i Uppsala 1804. Sedan han därstädes vunnit den akademiska lagern 1812, ingick han s. å. i konungens kansli, men dog i Stockholm redan d. 19 sept. 1813. Jämte sin landsman Elgström, med hvars yttre och inre lif I:s eget hade en anmärkningsvärd likhet, deltog han i den nya skolans arbeten och har i »Phosphoros» och »Poetisk Kalender» meddelat några vackra lyriska stycken, af mindre djup än Elgströms, men klara och välljudande särdeles i den beskrifvande genren. Vi nämna bland dem den vackra Majsången, balladen Hjalmar och Emma, Vintersång, Aftonrodnan, Afskedssuck m. m. Samlade äro de utgifna, tillsammans med Elgströms, i P. Hanselli saml. 1860. Ogift. Ingelman, Gabriel, skald. Född i Virestad i Småland d. 28 mars 1788. Föräldrar: kyrkoherden Johan Gustaf Ingelman och Katarina Maria Ödmann. Från barndomen utmärkt för lyckliga anlag, sitt stilla, inåtvända lynne och sin ovanliga flit, genomgick I. Växjö läroverk och inskrefs som akademisk medborgare i Lund 1809. Efter sju år, under hvilka han dock tidtals vistades i föräldrarnas hem, aflade han vid samma lärosäte kansli- och hofrättsexamina och ingick 1818 i kammarexpeditionen af konungens kansli samt krigshofrätten. På befordringarnas bana