grönskade emellertid för honom icke några lagrar, och det var endast med svårighet han kunnat förvärfva sig ett knappt bröd i de båda ämbetsverken, då han 1824 förordnades till kopist i riksarkivet. Härmed hade han nått målet för sina framgångar på ämbetsbanan och tjugo år senare var han vid slutet af sin jordiska bana. En mörk vinterkväll d. 10 dec. 1844 släcktes plötsligt hans lif i Norrströms vågor, då han efter skilsmässan från några vänner var på väg till sitt ensliga hem. 1829 erhöll I. af Svenska Akademien Lundbladska priset och sju år senare på en gång akademiens stora och andra pris för sin Sång öfver Gustaf II Adolf och ett skaldestycke Årets tider. Dock var epopéen icke hans element och trots de akademiska utmärkelserna öfverglänsas hans prisskrifter vida af hans lyriska stycken, hvilka äro fulländade till formen och genomträngda af en ädel och varm känsla. I. har äfven öfversatt Oehlenschlägers Helge. En vald samling af hans dikter utgafs några år efter hans död. Ingman, (Manderfelt), Carl Johan, skriftställare, politisk äfventyrare. Född 1747 i Bolstads socken på Dal. Föräldrar: kronofogden Jonas Ingman och Maria Sandberg. Efter idkade studier i Åbo och Uppsala ingick I. såsom e. o. i k. kansliet 1772. Befordrad till ordinarie kopist vid utrikesexpeditionen, förordnades han till kommissionssekreterare i Dresden 1775 och förflyttades året därefter till S:t Petersburg. Utnämnd 1778 till ordinarie legationssekreterare i Hamburg, rymde han, för tillgrepp af en låda med bijouterier o. a., som genom ett fartygs förolyckande kommit i hans händer och skulle till ryska hofvet, till Norge, där han blef sekreterare hos grefve Danneskiold af Laurvig. Under det antagna namnet Manderfelt uppehöll han sig i Köpenhamn, flyttade omkring år 1800 till Göteborg och därifrån till Venersborg, hvarest han 1809 utgaf en tidning Den oveldige Granskaren, och dog d. 6 mars 1813. Af Gustaf III användes han till spioneri och att genom utgifna skrifter bereda allmänna tänkesättet för de sedermera genomförda förändringarna i regeringssättet. Under sin nödtvungna landsflykt gjorde han sig påmint genom en och annan tidningsartikel eller politisk broschyr. 1790 belönades han af Gustaf III med landtråds titel. Gift med Ingeborg Akeleye. Af H. Fröding utkom 1901 en studie, kallad »Ingman-Manderfelt, en äfventyrare från gustavianska tiden». Isæus, Per Magnus Reinhold, arkitekt. Född i Veckholm, Uppland, d. 7 juni 1841. Föräldrar: kyrkoherden Pehr Ulrik Isæus och Katarina Matilda Brolinson. 1859 elev vid konstakademien, genomgick I. till 1869 arkitekturskolan, medan han samtidigt hade anställning som ritare hos arkitekter. 1868 blef han e. o. slottsarkitekt och ritare vid Gustafsbergs porslinsfabrik. Vid världsutställningen i Wien 1873 var I. arkitekt vid svenska afdelningen och erhöll där pris. Han företog sedan en studieresa och bosatte sig 1874 som arkitekt i Stockholm. 1876 var han svenska statens arkitekt vid världsutställningen i Filadelfia, där han personligen erhöll den medalj, som utdelades till de sju bäst ordnade afdelningarne från skilda land. 1877--81 tjänstgjorde I. som t. f. lektor i byggnadskonst vid Tekniska högskolan och utnämndes 1882 till professor i arkitektur därstädes. 1883 upprättade han i förening med C. L. Sandahl en arkitektbyrå. En rask och fyndig arrangör samt stark i det dekorativa, har han bl. a. uppgjort ritningarne till Norstedtska tryckeriets väldiga byggnad, Skandias florentinska hus, det i veneziansk stil hållna badhuset vid Stureplanen, o. s. v. Han var äfven mycket verksam som konstindustriell tecknare, särskildt i fornnordisk stil. Flere af hans teckningar ha offentliggjorts i »Svenska slöjdföreningens mönsteralbum» samt i Hetschs »Industrielle Tegninger». Död i Stockholm d. 24 maj 1890. Gift 1870 med Hilma Amalia Euphrosyne Westin. Iser, Mattias, biskop. Född i Alsters socken af Vermland d. 5 okt. 1645. Föräldrar: komministern Johan Iser och Märta Svensdotter Ekeblad. I. visade som gosse en sådan håglöshet för att läsa, att fadern satte honom i handtverkslära i Karlstad. Denna kur uppväckte hans flit, så att han vid tjugo års ålder inskrefs som student i Uppsala. Sedan han därstädes 1672 vunnit magistergraden och året därefter blifvit prästvigd i Karlstad, förordnades han 1674 till pastor vid lifregementet till häst, hvilket han åtföljde till danska kriget. Här vann han genom sina behagliga umgängesgåfvor i hög grad Carl XI:s bevågenhet, erhöll 1676 fullmakt som hofpredikant och utnämndes två år senare till domprost i Göteborg. Då konungen likväl vid närmare granskning fann denna utnämning stå i strid med domkyrkoförsamlingens särskilda privilegier i afseende på prästval, nämndes I. till kyrkoherde i Maria församling i Stockholm, hvarifrån han 1681 förflyttade till pastor vid Storkyrkan. Vid jubelfesten i Uppsala 1693 promoverad till teol. doktor, utnämndes han genom fullmakt, undertecknad af Carl XII i Bender d. 21 april 1711, till biskop i Västerås, där han afled d. 19 febr. 1725. I följd af det förtroende, han åtnjöt hos Carl XI, förordnades han till ledamot i den kommission, som tillsattes för att granska förmyndarestyrelsens åtgärder, och deltog föröfrigt i flera samhällsviktiga värf. Gift 1677 med Margareta Nyman. Hans barn adlades 1689 med namnet Iserhjelm. Istmén, Jakob, se Reenhielm. Jansson, Erik, sektstiftare. Född 1808 i Biskopskulla socken i Uppland, där fadern, Jan Mattsson, var bonde. Kommen till myndig ålder, arrenderade Erik J. ett hemman i Östersunda församling af Uppland, där han gjorde sig känd som en skicklig och arbetsam jordbrukare och mycket