äfven till denna vrå af det stora riket. Af medlidande erbjöd Gustaf Adolf sin syster och svåger en fristad i Sverige, och gaf dem i förläning Stegeborgs slott, hvarest de obemärkt och stilla tillbragte tiden till 1630, då konungen anförtrodde Johan Kasimir svenska kammarverket. Dessförinnan hade pfalzgrefven under fortsättningen af polska kriget haft i uppdrag att i Sverige besörja truppernas rekrytering, mönstring och utsändning. Vid konungens död blef Johan Kasimirs ställning dock en annan, då riksråden ville förekomma, att hans ätt skulle få arfsrätt till svenska tronen. Drottning Kristina, som blifvit uppfostrad i hans hus, upphöjde emellertid 1651 sin fosterfader till hertig af Stegeborgs län och visade i flera andra hänseenden sin erkänsla. Johan Kasimir var en man af många utmärkta egenskaper: flärdlös, samvetsgrann och gudfruktig. Vid uppgörandet af sina planer försiktig och beräknande, var han i deras utförande bestämd och otröttlig och förde dem till det föresatta målet. Död på Stegeborg d. 8 juni 1652. Johansson, Aron, arkitekt. Född i Ryssby, Kronobergs län d. 11 jan 1860. Fadern, J. Swensson, som var torpare först under Borsna säteri sedan under Tranhult, utvandrade jämte hustru 1877 till Amerika. J. genomgick, understödd af häradshöfding J. A.Tornérhielm och efter hans död af den kände mecenaten James J. Dickson i Göteborg, Landskrona elementarläroverk, Chalmerska institutet 1876--80 och Konstakademien 1881--84, där han erhöll k. medaljen. 1884--89 företog han en utländsk studieresa, de tre sista åren såsom statens resestipendiat. Sedan 1884 har J. haft anställning som arkitekt i öfverintendentsembetet och sedan 1890 vid de nu snart färdiga riksdags- och riksbanksbyggnaderna på Helgeandsholmen. Dessa, hvilka uppföras efter J:s 1892 uppgjorda, något ändrade ritningar, ha, som bekant, blifvit mycket olika bedömda, men frånser man det omtvistade läget, måste man erkänna, att riksdagshuset, sådant det i närvarande stund ter sig, är en ståtlig och imponerande byggnad. Bland J:s verk märkas för öfrigt: Stockholms stads sparbank vid Rödbotorget, i vacker florentinsk renässans, sparbanksbyggnaden i Gäfle, riksbanksbyggnader i Örebro, Kalmar o. s. v. Gift 1890 med Clara Herfordt, dotter till Kanslirådet F. Herfordt i Berlin. Johansson, (Kanne) Henrik, biskop. Född i Norge af en gammal dansk frälsesläkt, som i vapnet förde en kanna och i synnerhet var vidt utbredd i Skåne. Inkommen till Sverige, hade han blifvit munk i dominikanerklostret i Västerås och genom sina framstående egenskaper snart förordnad till klostrets prior. När konventet till följd af Västerås recess upplöstes, fingo de af predikaremunkarna, som ville låta använda sig i lutherska lärans tjänst och i öfrigt voro lämpliga, pastorat på landsbygden, hvaremot klostrets förste man, Henrik, utnämndes till pastor vid domkyrkan i Västerås. Efter några år dog biskop Petri Magni. Henrik J., som erhållit nära enhällig kallelse, utnämndes då 1535 till Västerås lediga biskopsstol och innehade den till sin död d. 24 jan. 1556. I genomförandet af det svenska reformationsverket har J. en ej obetydlig andel, dels genom hvad han uträttade som stiftsstyresman, dels genom hvad han i större omfattning verkade i sin egenskap af assistent åt den bekante Georg Norman, på dennes kyrkovisitationer i olika delar af landet. Johansson, Johan, publicist. Född d. 25 aug. 1792 å Bjurfors i Dalarne. Föräldrar: bruksförvaltaren Hans Johansson, af en gammal bergsmanssläkt, och Märta Johanna Edman. Redan som elfva års gosse inskrefs J. bland de studerande i Uppsala, där han sedan kvarstannade i femton år och promoverades till fil. magister 1818. Året förut hade han låtit anteckna sig som e. o. kanslist i kanslistyrelsen samt handels- och finansdepartementet, men han öfvergaf 1820 ämbetsmannavägen för att uteslutande ägna sig åt publicistisk verksamhet. Sistnämnda år förenade han sig med Georg Scheutz om utgifvande af tidningen Argus, för hvilken J. dock snart blef ensam ledare och som, flera gånger indragen, fortsattes med förändrade titlar, såsom Argus II, Nye Argus o. s. v., till 1836. Efter det Argus med nämnda år och för alltid upphört, fortfor J. att utöfva en omfattande publicistisk verksamhet, för hvilken han begagnade än den ena och än den andra af Stockholms och landsortens tidningar, hvarjämte han då och då utgaf en broschyr i handelsekonomiska ämnen. Hans stil var i hög grad diffus, med en ballast af grundlighet, som gjorde den särdeles trögläst. Själf skattade han dock sin pennas alster mycket högt och ansåg ett mer lekande framställningssätt ovärdigt dem, som förde den allmänna opinionens talan. »Om J. hade läsare eller icke, bekymrade honom föga. Med den största möjliga öfverlägsenhet behandlade han alla ämnen, alla personer och han gaf säkerligen aldrig till svar på någon fråga: 'det vet jag icke'. En ovanligt stor beläsenhet hade han också och hans gestalt var imponerande. Ända till slutet af sin nära sjuttioåriga lefnad behöll han både själftilliten och jättegestalten upprätt, utan att någonsin i sitt yttre uppträdande låta märka, om han för dagen var fattig eller hade nog. Med samma lugna öfverlägsenhet öfver människors barn, bar han både den goda dagen och den onda; och medvetandet om, hvad han verkligen verkat godt och nyttigt i sina bästa dagar, var honom säkerligen en ljuf tröst, då han med ännu obrutet mod nedlades på dödsbädden.» Bland hans broschyrer märkas: Införselsfrihet och skyddsförfattningar, betraktade ifrån erfarenhetens och historiens synpunkt 1840; Om vigten och betydelsen af slöjder och manufakturer för ett samhälle 1840, båda efter F. List; Om nödvändigheten af förbudsskyddets bibehållande för inhemska sockerfabrikationen 1840; Om