Till sin enskilda personlighet var konung Johan af ett dystert lynne, älskare af enslighet, studier och begrundande. Härtill kom en icke obetydlig portion misstänksamhet, ett af Gustaf I ärfdt och starkt utprägladt drag hos hans söner. Dessa anlag hade, hvad Johan beträffar, ytterligare blifvit utvecklade under hans långa fängelsetid på Gripsholm. I likhet med sin broder Erik var han en man af hög bildning för sin tid. Han talade tyska, engelska, italienska, polska, förstod franska, var ej okunnig i grekiska, och i latin så öfvad, att han ofta oberedd höll långa orationer för utländska sändebud. Teologien var dock hans älsklingsstudium och i denna vetenskap följde han noga allt, hvad hans tid hade att erbjuda. »Man gör likväl,» säger Geijer, »Johan för mycken heder, om man tror att han trängt in i det inre af själfva frågan. Hierarkisk ståt älskade han såsom all annan och uttänkte ceremonier för gudstjänsten, liksom vapen för provinserna, sirater för sina byggnader och tillägg i sin titel.» Han förenade i sitt utseende manlighet och skönhet. Ansiktet var, liksom moderns, långlagdt, med hög panna, stora blå ögon, öfver hvilka hvilade ett drag af dyster tankfullhet. Håret var ljusgult och skägget rödaktigt, och bars under hans senare lefnadsår långt, så att det räckte till midjan. Hans manliga utseende förhöjdes ytterligare af en reslig växt; han var öfver tre alnar lång och näst Magnus den längste af konung Gustafs söner. Härtill kom slutligen ett visst anseende af storsinthet, likväl mera i orden och åthäfvorna än i själen, där det bodde svaghet och vankelmod, men tillika en envishet, som understundom urartade till hårdhet. År 1592 var det sista af konung Johans regering. En kedja af vidrigheter af alla slag och från alla håll hade hopat sig öfver hans lefnadsafton. Missnöjd med sig själf, misstrogen mot andra och tärd af en aldrig slumrande oro, var han öfvergifven, olycklig och sjuk till själen, innan ännu kroppens sjukdom påminde om hans hädanfärd. Denna kom dock förr, än man kunnat vänta. Endast 55 år gammal, afled konung Johan i Stockholm d. 17 nov. 1592. Om Johan i raden af Sveriges regenter intar ett föga lysande rum, förtjänar han dock erkännande för det intresse, han städse visade konsten, enär de byggnadsföretag, som tillkommo på hans tid, voro lika många som storartade. Gift 1: 1563 med Katarina, dotter af konung Sigismund I Jagello i Polen och hans gemål prinsessan Bona Ifonzia af Milano, och 2: 1585 med Gunilla Bielke, dotter af riksrådet Johan Axelsson till Herresäter och Räfvelstad och Margareta Posse. Johan, hertig af Östergötland. Född på Uppsala slott d. 15 april 1589; den föregåendes son med Gunilla Bielke. Ett år gammal, förklarades prins Johan af sin fader för hertig af Finland, grefve till Åland och Bråborg i Östergötland, hvilket hertigdöme efter Sigismunds afsättning och, sedan Johan vid Norrköpings riksdag 1604 afsagt sig kronan till förmån för sin farbroder Carl IX, enligt löfte skulle utbytas mot n. och v. Östergötland, samt härad i Småland, Nerike och Västergötland, Leckö län och hela Dal. 1606 fick han tillträda hertigdömet, hvars område 1610 förändrades på så sätt, att han fick Stegeborgs län i stället för Dal och Leckö. Carl hade i sitt testamente uppmanat ständerna att taga J. till konung, om han ville det. Men då ständerna förklarade sig stå fast i sitt beslut att taga Gustaf Adolf till kung, förnyade J. sin afsägelse, hvarvid han ytterligare fick flera härad i Västergötland. Personligen var J. en lärd och redlig man, tapper i krig, i fred stilla och fromsint, men utan både lust och förmåga att handhafva riksstyrelsen. Sitt hertigdöme vanvårdade han så, att det rika Östergötland slutligen blef alldeles utarmadt och hertigen själf försatt i skulder. Till den dåliga förvaltningen bidrog ganska mycket hans beständiga sjuklighet, måhända äfven hans olyckliga giftermål. Detta hade han ingått d. 29 nov. 1612 med sin kusin, Carl IX:s dotter, den till både kropp och själ svaga Maria Elisabeth. Äktenskapet, tillställdt af Carl och den sluga drottning Kristina, medan kontrahenterna ännu vore så godt som barn, blef i hög grad olyckligt. Utan inbördes kärlek och förtroende, utan barn, som förljufvade deras sammanlefnad, sysslolösa, sjuka, ledsna vid hvarandra och vid lifvet, tillbragte de båda makarna sina sorgliga dagar än på Bråborg, än på Kungsbro eller i Vadstena. Lyckligtvis blef den tvungna förbindelsen ej långvarig. Den 5 mars 1618 afled hertigen på Bråborg och fem månader därefter bortgick äfven hertiginnan. Som deras äktenskap varit barnlöst, hemföll furstendömet till kronan. Johan Kasimir, pfalzgrefve, stamfader för pfalz-zweibrückenska regenthuset i Sverige. Född d. 12 april 1589; son af Johan, pfalzgrefve af Zweibrücken, och Magdalena, hertiginna af Jülich, Kleve och Berg. I yngre år hade pfalzgrefven Johan Kasimir vistats vid universitetet i Heidelberg, besökte därefter Holland, England och Italien och tjänstgjorde en kort tid såsom frivillig under markgrefven Joakim Ernst af Brandenburg. Hösten 1613 kom han öfver till Sverige, med hvars konungahus han befann sig i någon, ehuru aflägsen skyldskap, och såg där för första gången prinsessan Katarina, enda kvarlefvande barnet från Carl IX:s första äktenskap med Maria af Pfalz. Mellan honom och den tjugonioåriga prinsessan uppstod snart en ömsesidig tillgifvenhet och grefven framförde formligen sin anhållan om hennes hand. De betänkligheter, som i början uppstodo med afseende på pfalzgrefvens reformerta trosbekännelse, kanske också på grund af hans fattigdom, blefvo dock undanröjda och bröllopet firades pa Stockholms slott d. 11 juni 1615. De första åren kvarstannade de nygifta i Sverige och bodde för det mesta i Västerås. Men 1617 flyttade de till sitt lilla furstendöme i Tyskland, just i lagom tid för att bevittna, huru det då utbrytande religionskriget sträckte sina härjningar