Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johnsen, Henrik Filip - Jolin, Johan Christoffer - Jonæ (Gestricius), Laurentius - Jonæ (Helsingus), Petrus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
musikkännare med sina starka orgelfugor, dem han
merendels oberedd spelade vid utgången ur
kyrkan. Om han i sina fantasier och de få
kompositioner, vi af honom äga, icke utmärkte
sig för särdeles smak och ofta införde underliga
infall, brokiga figurer och hårda tonledningar,
visade han sig dock äga en originalitet, som
ersatte åt snillet hvad örat och känslan under
stundom tyckte sig sakna.» Han har dels komponerat,
dels arrangerat musiken till operorna:
Acis och Galathea, Birger Jarl, Neptun och
Amphitrite, Æglé, Procris och Cephal; skrifvit
företalet till Hülpher’s afhandling om musiken;
utgifvit fugor för orgel; koralbok, m. m.
Jolin, Johan Christoffer, skådespelare, skriftställare.
Född i Stockholm d.
28 dec. 1818. Föräldrar: vaktmästaren
vid Klara församlings
fattighus Bengt Jolin och Maria
Elisabet Thunberg.
J. blef
student i Uppsala 1840, där han
tillbragte fem år, under tvekan
i valet af framtidsbana, men med
starkt utpräglade anlag för både vitterhet och
scenisk konst. För sitt första större poem
»Borgruinen» erhöll han 1844 i Uppsala Bergfalkska
priset samt året därefter Svenska Akademiens
andra pris för skaldestycket Fjellbruden.
Omsider bestämde han sig för att ägna sig åt
skådespelarekonsten. Då detta beslut tillika understöddes
af lärare och kamrater, debuterade han
i nov. månad 1845 med lysande framgång på k.
teatern i ett af honom själf författadt teaterstycke,
En komedi, och anställdes vid samma
scen i juli följande året. På denna plats kvarstannade
han till i juni 1868, hvarunder han
samtidigt 1849–56 var teaterns litteratör och
från 1857 föreståndare för teaterns elevskola.
Mera än som scenisk artist har J. gagnat den
dramatiska konsten i Sverige genom sina dramatiska
arbeten. Med sällsynt flit och en förmåga,
som beredt honom ett stort rykte som dramaturg,
Har han skänkt vår scen omkring fyrtio
olika pjäser, däraf ungefär hälften originalstycken.
Namnen på de mest bekanta må här finna
ett rum: Mäster Smith; En man af värld och
en man af värde; Barnhusbarnen; Strid och
seger; Ett minnesblad; Min hustru vill ha
roligt; Respekt för damerna; En man som
vill ha ro; På gamla dagar; En kommunist;
Örebro fåfänga; Framåt; Ung Hanses dotter;
Studentens Majnatt; Mammas gosse; Smädeskrifvaren;
Mjölnarfröken o. s. v. På sin afskedsrecett
å k. teatern 1868 hyllades han af en
entusiastisk och tacksam publik.
Under pseudonymen
Jo. Jo. har J. föröfrigt gjort sig känd
genom en mängd romaner och noveller, såsom
Affällingarna, Rosen bland kamelior, Eremiten,
Vinglaren samt en mängd skizzer, utkast och
poem.
Hans samlade skrifter utkommo
1872–88 samt 1892–95. Död i Stockholm d.
13 nov. 1884. Sedan 1848 var J. Par Bricols
ordensskald och sedan 1880 sekreterare i Patriotiska
sällskapet. Hans pjeser utmärka sig för
spännande situationer à la melodram eller godt
lynne. I vänners lag var J., tack vare sin esprit,
högt skattad.
Gift 1851 med Matilda Katarina
Wigert, dotterdotter till Lars Hjortsberg.
Sonen Severin, f. i Stockholm d. 28 maj
1852, student i Uppsala 1869, blef 1875 fil.
doktor och förordnades s. å. till docent i kemi
vid Uppsala universitet. Han ägnade sig därefter
åt medicinska studier, blef 1881 med. kandidat
och 1885 med. licentiat samt utnämndes
1888 efter s. å. vunnen medicinsk doktorsgrad
till e. o. professor i kemi och farmaci vid Karolinska
institutet i Stockholm. Af trycket har
han bl. a. utgifvit Nyare läkemedel, sammanställda
ur farmaceutisk-kemisk synpunkt 1892,
Läkemedlens användning och dosering (jämte
J. G. Edgren) 1893, m. m. Sedan 1896 utgifver
han Medicinsk månadsrevy.
Gift 1882 med
Julia Carlson.
Jonæ (Gestricius) Laurentius, psalmförfattare.
De få underrättelser, man äger om denne man,
som intager ett bemärkt rum i vår psalmhistoria,
äro att han 1572 var kyrkoherde i Resele i Ångermanland
och därifrån 1585 förflyttades såsom pastor
till den nyanlagda staden Hernösand; vidare,
att han underskref Uppsala mötes beslut 1593 och
afgick med döden 1597.
År 1619 utgaf hans
son, dåvarande kyrkoherden i Riddarholmsförsamlingen
Haquinus Laurentii Rhezelius, sin fars
andliga diktverk, under titeln: »Någre Psalmer,
andeglie vijsor och lofsonger, uthsatte af Laurentio
Jonæ Gestritio, Pastore Hernoesandensi»
etc.
Jonæ (Helsingus) Petrus, biskop. Hans föräldrar
och födelseår äro okända.
1562 var han bland de
studerande i Rostock och redan
sex år därefter professor vid universitetet
i Uppsala. Under det
kort därefter inträffade liturgiska
oväsendet uppträdde Petrus J.
såsom den lutherska lärans verksamme
och nitiske försvarare, dels genom predikningar
och dels i disputationer med Kloster-Lasse,
Fecht och andra jesuiter. Medan Johan
III i febr. 1577 genomdref liturgiens antagande
på riksdagen och kyrkomötet i Stockholm,
voro de motsträfviga Uppsalaprofessorerna
förvisade till Svartsjö. På grund af en kungen
misshaglig berättelse rörande Kloster-Lasse miste
Petrus Jonæ och hans kolleger sina inkomster,
skildes från all ämbetsutöfning samt fick sin
personliga frihet inskränkt. Efter någon tid
lade sig Johans vrede, men då universitetet till
följd af pesten stängdes sommaren 1580, flyttade
Petrus till kyrkoherdebostället i Fundbo. 1581
kallades Petrus J. åter till Stockholm, till samtal
med konungen. Då hvarken hotelser eller
löften inverkade på hans öfvertygelse, kastades
han i fängelse och han skulle enligt konungens
beslut förvisas till en aflägsen ort vid ryska
gränsen, då han på hösten s. å. fick tillfälle att
fly undan. Han skyndade till Nyköping och
ställde sig under hertig Carls beskydd. Men då
han ej ens där ansåg sig säker, begaf han sig
öfver gränsen in i Bohuslän och därifrån till
Lübeck. Återkommen till Carls hertigdöme, utnämndes
han 1585 till kyrkoherde i Nyköping.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
