Då biskopsstolen i Strengnäs blef ledig s. å., lät hertigen, konungen till trots, utvälja den honom misshaglige J. till biskop. Konungen förkastade hans val och hotade hertigdömets invånare med fridlöshet, om de vidhöllo sitt val, men hertigen, hans präster och folk slöto sig omkring den oförskräckte troskämpen, och från den stunden begynte, med afseende på reformationen, bladet att vända sig. Vid Uppsala möte 1593 var Petrus J. en bland de fyra närvarande biskoparna och en bland de kraftigaste försvararna af den kyrkobestämmelse, åt hvilken man då gaf en stadgad form. Han styrde sedan sitt stift i lugn, men med ordning och allvar, och afled i Strengnäs d. 4 dec. 1607. Gift 1: med Benchta Håkansdotter och 2: med Sigrid Olofsdotter. Jonsson, Olof (i Hof), riksdagsman. Född å hemmanet Hof i Arbrå socken af Gäfleborgs län d. 17. nov. 1839. Föräldrar: hemmansägaren Jon Olsson i Hof (riksdagsman i bondeståndet 1840--41 och 1844--45) och Marta Olsdotter. Kort efter sitt öfvertagande af fädernehemmanet 1868, valdes J. till led. af Andra kammaren för Västra Helsinglands domsaga, men hade då ej hunnit blifva valbar. Men 1878 inträdde J. i samma korporation, hvilken han sedermera oafbrutet tillhörde till och med 1896 års riksdag. Ett klart hufvud, en snabb och säker uppfattning samt öfver det vanliga måttet sig höjande kunskaper banade ock J. snart vägen till en framskjuten position. 1882--86 var han ledamot af bevillningsutskottet och vid 1887 års båda riksdagar af statsutskottet. De skarpa hugg, han under tullstriden växlat med protektionisterna, hade bland dessa skaffat honom många fiender, hvilka under perioden 1888--90 begagnade sig af sin genom en slump vunna maktställning att hålla den fruktade motståndaren utom de ständiga utskotten. Efter 1890 års val var »gamla landtmannapartiet», hvars förtroenderåd J. tillhörde, åter herre öfver situationen och han insattes åter i statsutskottet, som han under sin återstående riksdagstid tillhörde (1896 som v. ordf.), samt var 1891--92 fullmäktig i riksbanken. Han var äfven medlem af försvarsutskottet vid urtima riksdagen 1892 och motsatte sig den då beslutade utsträckningen af värnpliktsöfningarne till 90 dagar. Efter Sven Nilssons i Efveröd död blef J. 1892 den egentlige ledaren af partiet, för hvars dragning åt vänster J. i högerpressen gjordes ansvarig, och, klarsyntare än flertalet af sina ståndsbröder, fordrade J. garantier för att vara med om den af protektionisterna ifrigt eftertraktade inskränkningen i städernas representationsrätt. Förvåningen blef därför stor och allmän, när i januari 1895 J:s namn stod bland de första under inbjudningen till »sammanslagningen» mellan det konservativt-protektionistiska »nya landtmannapartiet» och det moderat-liberala och frihandelsvänliga »gamla». Genom öfverraskning lyckades han ock tysta all opposition inom sitt parti mot den föreslagna åtgärden. Sammanslagningskuppen, hvilken omedelbart efterföljdes af J:s återinsättande som fullmäktig i riksbanken, i hvilken egenskap han sedan dess fungerat, uppväckte bland de frisinnade den häftigaste förbittring såsom en handling af »förräderi» och kostade J. vid 1896 års val mandatet. Alla försök att återförvärfva honom detsamma hafva ock varit förgäfves, men 1903 invaldes han i Första kammaren för Gäfleborgs län. J., som 1883--84 och 1894 varit statsrevisor, 1894--96 var ledamot af talmanskonferensen och 1895 af hemliga utskottet, har blifvit mycket anlitad af regeringen för kommittéarbete, bl. a. för sjöförsvarskommittéen (1880--82), unionskommittéen (1895--98) och kommunalbeskattningskommittéen (1897--1900). Gift 1867 med Karin Persdotter. Josephina Maximiliana Eugenia Napoleona, drottning. Född på slottet i Milano d. 14 mars 1807; äldsta dotter af prins Eugene de Beauharnais, kejsar Napoleon I:s styfson och vice konung af Italien, samt prinsessan Augusta Amalia, dotter af konung Maximilian I af Bayern. Endast några månader gammal utnämndes prinsessan Josephine af kejsar Napoleon till prinsessa af Bologna samt erhöll 1813 titel af hertiginna af Galliera, med slottet i Bologna samt Gallieras område med oinskränkt äganderätt. Hennes egentliga uppfostran leddes af hennes utmärkta mor, hvarjämte hon erhöll sin första bokliga undervisning af en fröken von Mieg. Hennes barnaår förflöto för det mesta på det förtjusande Monza, en liten stad med slott nära Milano, där, så länge prins Eugene var vice konung, den furstliga familjen vanligen hade sin uppehållsort. När Napeleons världsvälde sammanstörtade och de eröfrade länderna återtogos af Frankrikes fiender, inköpte prinsen furstendömet Eichstädt i Bayern samt landtgrefskapet Leuchtenberg och utnämndes af sin svärfader, konung Maximilian, till hertig af Leuchtenberg. Från denna tid bodde familjen dels i det af prinsen omskapade och förskönade Leuchtenbergska palatset i München, dels i Eichstädt, dels på Ismaning, ett hertigligt gods vid Isarfloden, ett par mil från München. Under det prinsessans uppfostran fortfarande leddes af hennes föräldrar samt fröken von Mieg, studerade hon lefvande språk för prof. Le Sage, botanik och naturalhistoria för prof. Martius, matematik, fysik och astronomi för prof. Siebers, religion för konsistorialrådet von Urhan, hvarjämte hon hade särskilda lärare i musik, teckning o. s. v. D. 15 nov. 1822, således femton och ett halft år gammal, trolofvades hon i Eichstädt med kronprinsen af Sverige Josef Frans Oscar, anlände d. 13 juni 1823 till Sverige samt förmäldes d. 19 i samma månad med den svenske tronföljaren. Tjuguett år därefter, d. 8 mars 1844, uppsteg hennes gemål såsom regerande konung på Sveriges tron, hvarpå det kungliga paret kröntes d. 28 sept. s. å. Någon kröning i Norge ägde icke rum på grund af drottningens romersk-katolska religion. Drottning Josephina var en utmärkt människa, som på allt sätt sökte vara de lidande