konstruerat, har väckt mycken uppmärksamhet, och har J. på inbjudan lämnat undervisning i dennas begagnande i Finland, Ryssland och Frankrike. 1889 erhöll han af Vetenskapsakademien halfva Wallmarkska priset. J. har gifvit uppslaget till samt varit chef för gradmätningsexpeditionerna till Spetsbergen 1899 och 1900. Bland hans skrifter märkas: En metod för geodetisk basmätning med stålband 1879 och 1897; Stjernverlden, tillsammans med C. V. L. Charlier, 1888; Komparationer emellan Sveriges meterprototyp och tre statens institutioner tillhöriga hufvudlikare och normalmått 1895, o. s. v. Gift 1876 med Anna Ulrika Eleonora Valerius. Hans äldre broder, Axel Vilhelm, född i Stockholm d. 7 sept. 1850 och student i Uppsala 1869, egnar sig sedan 1877 åt publicistisk verksamhet och har, bl. a. som redaktör för »Svenska Dagbladet» 1884--88, gjort sig känd som en af den konservativa pressens mest dugande och arbetsamma krafter. Han han äfven uppträdt som skönlitterär författare med bl. a. romanerna Brottsjöar, 1891 och Fädernas föredömen, 1895. 2. Jäderin, Anna, den föreg. syster, se Branting, Karl Hjalmar. Jägerhorn. Ätten tillhör ovedersägligen den gamla finska eller rättare finsk-svenska adeln, ty 1625 och 1634 introducerades de olika grenarna på riddarhuset på grund af intyg om deras och förfädernas adliga börd. En någorlunda säker härledning tyckes börja med bröderna Göran och Inge Rötkerssöner, som sägas lefvat mot midten af 1300-talet, men dock icke nämnas i samtida handlingar. De uppgifvas blifvit stamfäder för olika grenar af ätten, den ena skrifvande sig till Spurila, den andra till Isokylä (Stora byn). Spurilagrenen kan som sin förste kände stamfader uppställa Krister Pedersson, farfader till Krister Klasson, som introducerades 1625. Denna gren utdog i Sverige 1877. 1. Jägerhorn, Georg Henrik, militär. Född d. 6 febr. 1747 och son af kaptenen Carl Fredrik Jägerhorn och Elsa Margareta von Fieandt. Fadern hade under nästan hela sin tjänstetid tillhört Savolaks' regemente, och vid detsamma anställdes äfven sonen, då han helt ung inskrefs i krigstjänst. Vid fredsbrottet med Ryssland 1788 van J. major och avancerade under krigets fortgång till öfverstelöjtnant, öfverste och generaladjutant. Dessa befordringar vore endast ett rättvist erkännande af de stora förtjänster, han inlade under fälttåget, först i träffningen vid Porassalmi 1789, där J:s mod och rådighet gaf slaget en lycklig utgång och förvandlade det gifna nederlaget i en afgjord seger, och sedan träffningarna vid Parkumäki och Kärnäkoski, i hvilka han utmärkte sig för samma lysande mod och skicklighet. Efter fredsslutet utnämndes han till öfverbefälhafvare i Finland, blef generalmajor och slutligen generallöjtnant. Under kriget 1808 var J. någon tid befälhafvare öfver Stockholms garnison och medlem af regeringen under konungens bortovaro. Död på Vårby i Brännkyrka socken i Södermanland d. 19 aug. 1826. Gift med Fredrika Charlotta Hongelin. 2. Jägerhorn, Johan Anders, politisk agitator. Född d. 8 april 1757; den föreg. syssling. Föräldrar: öfverstelöjtnanten Fredrik Anders Jägerhorn och Ulrika Sofia Brunow. Redan 1767 inskrefs J. som volontär vid Nylands och Tavastehus dragonregemente, blef korporal vid detsamma 1771 och kornett vid Karelska lätta dragonerna 1775. Efter att på Gustaf III:s bekostnad åtnjutit undervisning vid en militärakademi i Berlin, återvände J. som lärare i sin frändes, G. M. Sprengtportens krigsskola på Brahelinna. Han vanns lätt för dennes plan att grundlägga Finlands själfständighet under ryskt beskydd och blef, sedan S. 1786 öfverflyttat till Ryssland, den egentlige ledaren för det s. k. »själfständighetspartiet» i Finland. Vid krigets utbrott 1788 var han kapten vid Nylands dragoner, major i armén samt öfveradjutant. Sedan angreppet mot Fredrikshamn misslyckats, framkastade J. för officerarna i Anjala planen att öppna fredsunderhandlingar med ryska kejsarinnan. Enligt hans utkast uppsattes ock en skrifvelse i sådant syfte, men hvari ock uttrycktes önskan, att Finlands gränser måtte blifva desamma som före 1743. J. åtog sig att öfverbringa noten till Petersburg, medan i lägret för urskuldande af hans frånvaro utspreds ett rykte, att han blifvit tillfångatagen af kosacker. Han åtnöjde sig likväl icke med att begära kejsarinnans medverkan till fredens återställande, utan betonade i första rummet önskvärdheten af Finlands lösryckande från Sverige. Detta tal föll visserligen i god jord, men på hans antydningar om lämpligheten af Rysslands afstående af sina eröfringar från 1741--43 års krig ville kejsarinnan ej höra. Såsom en gärd af hennes bevågenhet erhöll han 500 dukater men i öfrigt endast obestämda löften, hvilka ingalunda tillfredsställde Anjalamännen. Som motiv för hans ovillighet att deltaga i kriget anfördes nu falskeligen, att han var en på hedersord frigifven rysk krigsfånge och förmedlade han nu förbindelsen mellan de sammansvurne och Sprengtporten, som befann sig å andra sidan ryska gränsen. Hans fortsatta stämplingar omöjliggjordes genom en order i nov. 1788 från hertig Carl att inställa sig till militär tjänstgöring i Sverige, då han enligt utsago ej finge draga vapen mot Ryssland. Han fann nu rådligt att hals öfver hufvud begifva sig till Petersburg, där han mottogs med stor välvilja och inträdde som öfverstelöjtnant i rysk krigstjänst. Såsom deltagare i ryska arméns sommarfälttåg i Savolaks 1789 dömdes han i Sverige för landsförräderi förlustig lif, adelskap och gods. Efter fredsslutet i Värälä 1790 måste han lämna Petersburg och begaf sig till London, där hans lefnadsöden äro ofullständigt kända till 1809, då han åter framträder som verksam i de finska angelägenheterna. Alexander I återinsatte honom nu i hans adliga rättigheter och representerade han sin ätt vid ständermötet i Borgå 1809, där han gjorde ett svagt försök att få frihetstidens regeringssätt omplanteradt i finsk jord. Han blef i okt. 1809 medlem af kommissionen för finländska angelägenheter och hänvände sig under de följande