åren ofta med sina framställningar till kejsaren. Sina sista år lefde han i dyster tillbakadragenhet, skydd af omgifningen för sina föregående stämplingars skull, och afled i Borgå d. 6 mars 1825. Gift 1783 med Ulrika Sofia Blomcreutz. 3. Jägerhorn, Fredrik Adolf, militär. Född i Helsinge d. 1 maj 1760; den föregåendes bror. Fänrik vid lifgardet 1777, blef J. löjtnant 1783, kapten 1790 och öfverste i armén 1799. 1801--08 var han chef för ett värfvadt regemente, som efter honom benämndes »Jägerhornska regementet». Vid utbrottet af 1808 års krig var halfva J:s regemente förlagdt till Svartholm, medan han själf tog befäl öfver den andra hälften å Sveaborg och var tillika kommendant å Stora Öster Svartö. Säkerligen ej obesmittad af broderns »själfständighets»-planer, begagnade han sig af sitt inflytande hos sin frände Cronstedt, kommendant å Sveaborg, till att bearbeta honom för fästningens uppgifvande och skrämde till tystnad dem, som förfäktade en annan mening. På så sätt dref han sin vilja igenom och aflade efter Sveaborgs kapitulation 1808 tro- och huldhetsed till kejsar Alexander samt begaf sig sommaren 1808 till Petersburg, där han inträdde i rysk tjänst. 1810 utnämndes han till landshöfding i Kymmenegårds län, men erhöll på begäran afsked redan 1812. Sina återstående lefnadsår tillbragte han å Nykulla i Pernå, där han ogift afled d. 23 dec. 1817. Järta. Samma släkt som adliga och friherrliga ätterna Hierta. Namnet förändrades till sitt här ofvan angifna stafningssätt af Hans Hierta, efter det han afsagt sig adelskapet 1800. 1. Järta, Hans, statsman, skriftställare. Född å öfverstebostället Näs i Husby socken i Dalarne d. 11 febr. 1774; son af generallöjtnanten friherre Carl Hierta och Maria Charlotta von Plomgren, dotter af Thomas Plomgren (se nedan). Föräldrarna lefde i små villkor och J. måste lita till en släktings understöd för att få medel till sina studier, hvilka drefvos med sådan fart, att han 1787 blef student i Uppsala och 1791 aflade kansliexamen. Han tog omedelbart anställning vid utrikesexpeditionen af konungens kansli, där han 1792 blef andre sekreterare. Här kom han dock ej att göra någon karriär, tack vare sin oppositionella ställning. Nära besläktad med flere af de i konungamordet invecklade, hade han ytterligare skärpt sin animositet mot den härskande regimen genom studium af upplysningstidens litteratur och stod i nära brefväxling med Höjer, Silfverstolpe, m. fl. medlemmar af »Juntan» i Uppsala. Kvicka infall och dryckesvisor, hvilka lekte med franska revolutionens skräckbilder, gjorde hans namn populärt i vida kretsar, men så mycket mera misshagligt å högsta ort. Först 1796 erbjöds honom en plats vid beskickningen i Berlin, hvilken han vägrade mottaga, men inträdde i stället som protokollssekreterare i justitierevisionsexpeditionen. Han begynte nu att på allvar studera lagfarenheten och medföljde en häradshöfding på tingsresor i Dalarne. I okt. 1799 öfverraskade han den bildade allmänheten med en broschyr: Några tankar om sättet att uprätta och befästa den urgamla franska monarchien, hvari med en djup och bitande ironi såsom medel i sådant syfte föreslogos just de tvångsåtgärder, öfver hvilkas ok den svenska allmänheten mest knotade. Det dröjde en god tid, innan de styrande kommo underfund med skriftens verkliga syfte och försökte hindra dess spridning, men hade då redan en upplaga af 1,700 exemplar slutsålts. Vid den stormiga riksdagen i Norrköping 1800 tillhörde Hierta den unga oppositionens ledare i de heta striderna om riksgäldskontorets publicitet, realisationsplanen och bevillningen. Efter det stormiga plenum, då landtmarskalken M. F. Brahe först med medgifvande af förbehållet, att adelns rätt att besluta om tiden för bevillningens utgående därigenom blefve oförkränkt, förmått ståndet att åtaga sig densamma men sedermera sökte förtolka dessa sina ord (se sid. 130), afsade sig Hierta i harmen öfver detta landtmarskalkens beteende sitt adelskap och antog namnet Järta. Vid den rättegång, som kort därefter anhängiggjordes vid Göta hofrätt mot flere af hans politiska vänner för förgripliga utlåtelser mot landtmarskalken, uppträdde J. som de anklagades försvarare och biträdde äfven sina vänner i Uppsala, Silfverstolpe, Wallenberg, m. fl. vid den ryktbara s. k. »musikprocessen» 1800, vid båda tillfällena utvecklande en sällspord förmåga att leka med de juridiska formerna och att genom humor och satir ställa åklagaren i löjets skimmer. Tack vare J:s talang slutade ock hofrättsprocessen med endast obetydliga böter för de anklagade. Omedelbart efter sin afsägelse af adelskapet entledigades han från sin ämbetsmannabeställning, men hölls skadeslös genom väl aflönade uppdrag såsom praktiserande jurist, bl. a. för Falu bergslag, hvarjämte han 1805 blef sekreterare i Stockholms stads brandförsäkringskontor. Under det allmänna missnöjet under det senaste skedet af Gustaf IV Adolfs regering deltog J. i öfverläggningarna om bästa sättet att få till stånd ett bättre sakernas tillstånd, men afstyrkte dess framkallande genom en militärrevolution. Efter afsättningen tog J., som bestämdt vägrade att åter taga säte å riddarhuset, en framskjuten del i det nya statsskickets danande i egenskap af konstitutionsutskottets sekreterare, och tryckte såsom sådan mer än någon annan sin prägel å 1809 års grundlagar. Omedelbart efter regeringsformens antagande utnämndes J. till statssekreterare för finansärendena, å hvilken post han förtjänar eftervärldens hågkomst för sina framgångsrika bemödanden att uppehålla handelsförbindelserna med England, trots den på Napoleons befallning utfärdade krigsförklaringen mot detta land. Missnöjet med det grundlagsvidriga sätt, hvarpå kronprinsen vid konungens sjukdom förordnats till regent, förmådde J. att i mars 1811 begära sitt afsked, hvarefter han lefde som privatman till nov. 1812, då han utnämndes till landshöfding i Kopparbergs län. Under sin verksamhet å denna post, som afbröts nov. 1815--mars 1816 af ett förordnande