Stockholm 1883--91, därunder han jämväl (sedan 1877) innehade befattning såsom folkskoleinspektör. 1891 utnämndes han till kansliråd och byråchef i Ecklesiastikdepartementet. Utom nu nämnda befattningar har han haft att fullgöra åtskilliga andra offentliga uppdrag. Sålunda var han medlem af 1878 års kyrkomöte, ledamot i kommittéerna angående normalplan för folk- och småskolor 1877--78 och 1888--89 och af kommittéen beträffande läroböcker för folkskolan 1884--87 samt ordförande i följande kommittéer: i fråga om folkskolan 1889, beträffande andesvagas undervisning 1893--94, och för utarbetande af folkskolestadga för vissa städer 1895. Det är emellertid företrädesvis såsom författare på det pedagogiska området, K. förvärfvat sig ett namn. Sålunda har han utgifvit Metodiska anvisningar för den första undervisningen i modersmålet 1868 och i förening med I. Lyttkens, Ordlista öfver svenska språket 1893. Vidare har han utarbetat läroböcker i skandinavisk historia och i förening med Knut Kastman läseböcker för småskolan, som utgått i talrika upplagor. Sina pedagogiska åsikter har han äfven haft tillfälle framställa i följande af honom utgifna tidskrifter: »Bidrag till pedagogik och metodik för folkskollärare» 1867, 6 häften; utg. tillsammans med K. L. Anjou och Knut K., »Tidning för folkskolan» 1871--81 i förening med K. L. Anjou och dess fortsättning »Tidskrift för folkundervisningen» 1882--91. Åren 1881--83 redigerade han »Skolan och hemmet», utgörande en samling uppsatser rörande uppfostran och undervisning. Sedan 1902 har han redigerat »Svenskt folkbibliotek» och i denna serie af småskrifter författat Martin Luther, Hans lefnad, berättad för svenska folket 1903. Erhöll 1897 vid uppnådd pensionsålder afsked från sitt byråchef. Gift 1864 med Alida Margareta Lindegren. 1. Katarina, k. Gustaf I:s första drottning. Född 1513; dotter af Magnus I, hertig af Sachsen-Lauenburg och Katarina, hertiginna af Braunschweig. Katarina var aderton år, när k. Gustaf anmälde sig som friare. Ständerna hade väl förut påmint honom om nödvändigheten af en förmälning, men han hade ända dittills ansett Sveriges tron för en alltför orolig plats för en kvinna. Det var uteslutande politiska skäl, som bestämde Gustaf att med sitt val falla på den Lauenburgska prinsessan. Han ville nämligen genom förbindelsen med en protestantisk tysk furstefamilj gifva ökadt stöd åt sin nyförvärfvade konungatron samt bereda stadga och framgång åt reformationsverket i Sverige. Äfven hoppades han, då Katarinas äldre syster, Dorotea, var förmäld med den unge kronprins Kristian i Danmark, samt han sålunda genom sitt giftermål blefve befryndad med danska konungahuset, befästa ett varaktigt fredligt förhållande till grannen i väster. Den 10 sept. 1531 anlände prinsessan till Stockholm, ditförd af en svensk flottilj under befäl af Lars Siggesson Sparre, och d. 24 s. m. firades bröllopet på slottet med stor prakt och ståt. Det fyraåriga äktenskapet blef emellertid ingalunda lyckligt. Katarina var nyckfull och tungsint och förstod hvarken att uppskatta sin gemåls egenskaper eller finna sig i sina nya förhållanden. Då Gustaf, som å sin sida hade ett häftigt sinnelag, fritt gaf luft åt sitt missnöje, uppstodo ofta störande uppträden mellan makarna. Äfven sedan Katarina 1533 gifvit lifvet åt en son, prins Erik, förbättrades ej detta förhållande. Att drottningen äfven därefter förblef besynnerlig, framgår bl. a. däraf, att hon, när hennes svåger Kristian, sedan 1533 Danmarks konung, 1535 besökte Stockholm, sökte rubba det goda förhållandet mellan de båda nordens furstar genom att ingifva svågern misstankar om stämplingar mot hans lif från Gustafs sida. Hon lefde emellertid ej länge därefter, utan afled plötsligt strax efter Kristians afresa d. 23 sept. 1535 och fick sin hvilostad i Uppsala domkyrka. 2. Katarina Stenbock, k. Gustaf I:s tredje drottning. Född på Torpa i Västergötland d. 22 juli 1535; dotter af riksrådet och Svea rikes marsk frih. Gustaf Olofsson Stenbock och Brita Eriksdotter Leijonhufvud, en syster till konungens förra gemål, drottning Margareta. Gustafs frieri till Katarina Stenbock påminner i flera afseenden om det till Margareta Lejonhufvud. Liksom dennas ungdomskärlek till Kristina Gyllenstiernas äldre son, Svante Sture, måste vika för konungens böjelse, så måste Katarina Stenbock för konungens skull bryta sin redan i barnaåren ingångna trolofning med den af henne kär hållna sonen till samma Kristina Gyllenstierna i ett senare gifte, Gustaf Johanson (Tre Rosor). Denne blef sedan gift med Katarinas syster, liksom Svante Sture med Margaretas, och båda äktenskapen, såväl konungens som Gustaf Roos', blefvo lyckliga, liksom förra gången. Hade förhållandena så till vida böjt sig efter konungens vilja, så yppade sig mot det beslutade giftermålet från annat håll ett motstånd, som i själfva verket icke af konungen kunde öfvervinnas. Detta kom från prästernas sida och hade sin grund i deras fasthållande vid den mosaiska lagens förbud mot äktenskap mellan närmare släktled. »Hvad stadgadt är, som ärligt och skäligt för alla,» skref ärkebiskop Laurentius Petri, »må icke eftergifvas för höga och myndiga personer, liksom icke de så väl, som alla andra kristna skulle vara ärligheten och skäligheten undergifna. Då vore bättre, att för alla efterlåta sådana närskylda giftermål, eljest blifver det icke lag utan privilegium.» Icke dess mindre nöjde sig Gustaf den gången med det undergifna rådets bifall och gifte sig med fröken Katarina i Vadstena d. 22 aug. 1552. Ärkebiskopen hade dock ej låtit förmå sig att därvid förrätta vigseln. Äktenskapet blef trots den stora åldersskillnaden makarna emellan lyckligt, men afbröts redan efter åtta år genom konungens död. Katarina lefde sedan som änka i sextioett år och dog på