främmande lefvande språk vid högre elementarläroverket i Nyköping. 1864 befordrades han till lektor i latin och svenska vid högre elementarläroverket i Örebro. Efter 1873 aflagd pastoralexamen och sedan han följande år blifvit prästvigd blef han antydda år därjämte regementspastor vid Närikes regemente. Kyrkoherde 1882 i Nyköpings Östra och Allhelgona församlingar, blef han 1884 prost. Verksam såsom författare, tilldrog han sig särskildt den litterära världens uppmärksamhet genom sitt på flitiga forskningar stödda arbete Blad ur Örebro skolas historia, omfattande tiden t. o. m. 1650. Detta arbete som var upptaget i nämnda läroverks program 1871, 1872 och 1875, mottogs med synnerligt erkännande i pressen. Han utgaf äfven I. A. Björks drama »Darius» (med litteraturhistorisk inledning och anmärkningar 1874) äfvensom den latinske skalden C. E. A. Söderströms »Valda dikter». Död å sitt kyrkoherdeboställe Stenbro d. 13 juni 1900. Gift 1889 med Oskara Helena (Ellen) Wetterfelt-Forselius. Karlsteen, Arvid, medaljör. Född d. 16 mars 1647 på Getskogen, Karlskoga socken i Värmland samt son af landtmäteriinspektoren i Värmland Jonas Kiällander och Brita Larsdotter von Sacken. På grund af den håg och fallenhet, K. tidigt visade för gravyrkonsten, blef han genom bemedling af den med familjen bekante myntmästaren Isak Kock satt i lära hos »isersnidaren» (stämpelskäraren) Anders Planting i Avesta. Efter att en tid ha arbetat på myntet i Stockholm blef han med understöd af Kock satt i tillfälle att göra en utländsk resa 1668. Under en längre vistelse i Frankrike och England uppöfvade han sig icke blott i gravyrskicklighet, utan lärde sig tillika miniatyrmålning och etsning på stålplåtar. Hemkommen till Sverige för att gravera stanser till skådepenningarna vid Carl XI:s kröning, förvärfvade han sig snart anseende som en mästare i sin konst och blef 1681 medaljör vid myntet. Hans konstskicklighet blef äfven utomlands uppmärksammad och togs i anspråk af åtskilliga hof. Däremot afböjde han alla de anbud, som gjordes honom att nedsätta sig i främmande land, och föredrog att kvarstanna i Sverige och söka öfverföra sin konst på några lärjungar. Såsom den första inhemske konstnär i sitt fack upphöjdes K. 1692 af Carl XI i adligt stånd, med bibehållande af sitt namn, och dog i Stockholm d. 18 maj 1718, ända till det sista verksam samt äfven mycket anlitad som sigillgravör. Han slöt själf sin adliga ätt. Hans efterlämnade dyrbara samling af medaljer och konstföremål bortspelades 1719 på lotteri. Om än han ej i allt motsvarade det stora rykte, hvari han stod hos sina samtida, intager han utan tvifvel ett ganska betydande rum i vår konsthistoria. Under tiden 1673--1718 äro nästan alla i Sverige slagna medaljer och skådepenningar af hans hand, ett ganska betydligt antal, då man besinnar att tidens sed fordrade, det hvarje, äfven den obetydligaste, tilldragelse på hofvet eller inom konungafamiljen skulle på detta sätt förevigas. Gift 1674 med Magdalena Elisabet Schenkowitz. Karsten, Kristoffer Kristian, operasångare. Född d. 9 sept. 1756 i Ystad, där fadern var bagare. Stadd på resa till Berlin 1771 besökte änkedrottning Lovisa Ulrika Ystad och hörde där K. sjunga på en till hennes ära gifven konsert. Intagen af hans sällsynt vackra röst, beredde hon honom plats vid musikaliska akademien i Stockholm, hvarifrån han efter slutade studier förflyttades till operan, till en början såsom korsångare. 1776 debuterade han såsom Adonis i operaballetten af samma namn med sådan framgång, att Gustaf III följande året skickade honom till Köpenhamn, för att erhålla undervisning af sångmästaren vid operan därstädes, italienaren Potenza. Återkommen efter ett års frånvaro, uppträdde han med stormande bifall i Bores roll i prologen till Naumanns opera »Amphion», erhöll 1791 titel af hofsekreterare och utnämndes senare till förste hofsångare. Under sin långa och lysande konstnärsbana var han svenska sångscenens yppersta prydnad och utförde en mängd betydande partier. Vid operans indragning 1806 erhöll K. afsked med pension, men fortfor sedermera att då och då uppträda mot särskildt arvode. Hans sista offentliga uppträdande var vid ett galaspektakel d. 6 nov. 1821 i sin gamla roll Oedip. K. var utan tvifvel en af de yppersta sångare, som någonsin beträdt operascenen. Hans röst utmärkte sig ej blott för sin sällsynta musikaliska renhet och skönhet, utan äfven för sitt ovanliga omfång, från den högre tenoren till den djupare basen, hvilket satte sångaren i stånd att utföra partier med olika register. Med denna utomordentliga musikaliska talang förenade K. en ståtlig, imponerande figur, samt mycken ädelhet i hållning och rörelser. Sedan K. för alltid afträdt från scenen, fortfor han att för någon gång låta höra sig på konserter och gaf själf en sådan på våren 1825. Död på Drottningholm d. 7 aug. 1827. Gift med Maria Stebnowska. Af hans barn märkas döttrarna: Sofia gift med ballettmästaren Filippo Taglioni och moder till den världsberömda dansösen Marie Taglioni, samt Elisabet Charlotta, född 1789, skicklig målarinna, gift med ryske generalen Simeon Kachanoff och död d. 8 okt. 1856. Kastman, Karl Vilhelm, pedagog, ämbetsman. Född i Västerlösa, Östergötland d. 20 juli 1832. Föräldrar: kyrkoherden Jonas Otto Kastman och Maria Gustava Cnattingius. Student i Uppsala 1852, tog K. sex år därefter fil. kandidatexamen. blef följande år (1859) kollega i Eksjö, 1863 läroverksadjunkt i Norrköping och 1864 seminarielärare i Linköping. 1867--71 tjänstgjorde han såsom folkskoleinspektör, var rektor vid folkskolelärareseminariet i Karlstad 1871--83 och i