Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Katarina - 1. Kaulbars, Johan Fredrik von - 2. Kaulbars, Lars Fredrik von - Keder, Niklas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
6. Katarina, prinsessa. Född i Nyköping d.
12 nov. 1584, äldsta dottern till
konung Carl IX och hans första
gemål, Maria af Pfalz.
Prinsessan Katarina var den enda af
barnen i detta gifte, som öfverlefde
den milda, varmhjärtade,
1589 aflidna modern, på hvilken
hon i allt bråddes. Då hon var
åtta år gammal, fick hon till styfmoder den
sträfva och befallande Kristina af Holstein, som
likväl med ovanlig ömhet fäste sig vid det stilla,
lydiga barnet, så att förhållandet blef synnerligt
godt mellan styfmor och styfdotter.
Den 11 juni 1615 förmäldes Katarina med pfalzgrefven
Johan Kasimir af Zweibrücken. Makarna stannade
i Sverige till slutet af 1617, då de öfverflyttade
till sitt tyska furstendöme, men återvände till
Sverige 1622 samt erhöllo af Gustaf Adolf Stegeborgs
slott. Här framlefde pfalzgrefvinnan
vid sin makes sida sin återstående lifstid utom
de tvenne sista åren, då hon nödgades uppehålla
sig i Stockholm för att fullgöra det henne lämnade
uppdraget att hafva vård om sin brorsdotter,
den ännu i uppväxtåren varande Kristina,
ett uppdrag som varit henne anförtrodt
redan 1631–33, då Kristinas moder, Maria
Eleonora, vistades i Tyskland. Detta ansvarsfulla
kall uppfyllde hon på ett sätt, som förskaffade
henne riksförmyndarnas varma erkännande.
Hon var för den rikt begåfvade men
till lynnet svårfattliga unga drottningen en lika
öm som förståndig och omtänksam moder. Också
var fosterdottern med tillgifvenhet och tacksamhet
fästad vid henne. Tyvärr fick hon dock
icke länge åtnjuta hennes omvårdnad. Katarina
afled nämligen redan d. 13 dec. 1638 efter en
kort sjukdom och blef begrafven i Strängnäs
domkyrka.
»Jag beklagar högt,» skref Axel
Oxenstierna, »pfalzgrefvinnans död; och det både
för makens, för barnens, för fosterlandets och
för vår unga drottnings skull. Denna sistnämnda
har nu förlorat den mor, som ensamt kunnat
fullända hennes uppfostran. Om jag vågade
uttrycka min saknad, skulle jag ej blygas vid
att bekänna, det jag hellre velat för andra gången
begrafva min egen mor.»
1. Kaulbars, Johan Fredrik von, krigare.
Född i Tyskland d. 9 april 1689. Föräldrar:
öfversten i Österrikes tjänst Wilhelm Ludvig von
Kaulbars och Hedvig Kristina Cymin.
K. hade från sitt femtonde år varit anställd i Holstein-Gottorpsk
tjänst och gjort sin krigarskola under
prins Eugène och hertigen af Marlborough, när
han 1714 ställde sig under Carl XII:s fanor och
deltog i försvaret af Stralsund, där han blef fången,
när staden kapitulerade 1715. Utväxlad 1717, åtföljde
han konungen till Norge, befordrades 1718
till generaladjutant af flygeln och utmärkte sig på
det mest lysande sätt vid stormningen af skansen
Gyldenlöve. Efter Carls död blef K. ej öfverstelöjtnant
förrän 1731, men avancerade sedan så,
att han vid sin död d. 16 dec. 1762, var friherre
(sedan 1751) och general samt hade varit erbjuden
riksrådsmanteln, hvilken utmärkelse han
dock afböjt. Däremot mottog han 1746 platsen
såsom landshöfding och kommendant i Göteborg.
Gift 1: 1731 med grefvinnan Sofia Fredrika
Cronhielm och 2: 1749 med Katarina Ekmarck.
2. Kaulbars, Lars Fredrik von, militär.
Född d. 11 jan. 1734; den
föregåendes son.
Redan 1746
hade K. blifvit inskrifven i
krigstjänst och var kapten vid
kronprinsens regemente, då han
deltog i pommerska kriget (1757–62)
och därunder visade flera
drag af mandom och rådighet.
Han befordrades sedermera till major och öfverstelöjtnant
vid änkedrottningens lifregemente, hvilket
1772 låg garnisoneradt i Malmö, och var en af
de få, som var invigd i planen om revolten i
Kristianstad, samt hade till och med gifvit Toll
sitt löfte, att i händelse af behof understödja företaget.
Till belöning befordrades han s. å. till öfverste
i arméen och skickades 1773 i ett konungens
enskilda ärende till S:t Petersburg. 1781 förordnades
han till vice landshöfding i Kalmar län
och blef följande år generalmajor. Vid fredsbrottet
med Ryssland erhöll K. 1789 förtroendet att
föra kommandot på vänstra flygeln af konungens
armé. Här lät han emellertid ett strategiskt missgrepp
komma sig till last, då han retirerade från
Kaipiais till Anjala, hvarigenom konungen och
hans trupper lämnades i sticket och voro nära att
bli tillfångatagna. Gustaf III, högligen uppbragt,
fråntog honom genast befälet och befallde en
general-krigsrätt sammanträda i Verelä och undersöka
förhållandet. K. försvarade sig lamt
och kunde knappt anföra något till sin ursäkt,
hvarför han genom krigsrättens utslag d. 17
sept. 1789 dömdes att arkebuseras. Konungen,
som, efter det den första hettan lagt sig, insåg
att K:s uppförande härrörde af svaghet mer än
af illvilja, mildrade domen till tjänstens förlust
och lät den benådade behålla lönen.
K. lefde sedan
för det mesta i Linköping och dog där d. 15 juli
1815.
Gift 1769 med Ulrika Sofia Adlerfelt.
Keder, Niklas, numismatiker, lärd. Född i
Stockholm, d. 20 mars 1659.
Föräldrar: handelsmannen och
bankokommissarien Niklas Keder
och Lukretia Peters.
Under K:s vistelse i Uppsala,
där han blef student 1676, voro
professorerna J. Scheffer, A.
Norcopensis (Nordenhjelm) och
J. Columbus hans förnämsta lärare, hvaraf visar
sig, att hans studier hufvudsakligen omfattade
språk, historia, fornkunskap och skaldekonst.
»För att sedan bättre tillskapa sina snillegåfvor,» – K:s
eget uttryck i sin egenhändiga lefnadsteckning – begaf
han sig på en vidsträckt utländsk
resa, hvarunder han besökte Estland, Ryssland,
Danmark, Tyskland, Böhmen, Italien m. fl. land.
Hemkommen med ett visst anseende för sin »förfarenhet
i gamla saker», erhöll han uppdrag att
tillika med K. F:son Wrede, J. G. Sparfvenfelt
och E. Brenner ordna en mängd äldre mynt,
hvilka lågo hopade på kungl. biblioteket, och
utnämndes 1697 till assessor i Antikvitetsarkivet.
Längre sträckte sig ej hans befordringar, ehuru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
