6. Katarina, prinsessa. Född i Nyköping d. 12 nov. 1584, äldsta dottern till konung Carl IX och hans första gemål, Maria af Pfalz. Prinsessan Katarina var den enda af barnen i detta gifte, som öfverlefde den milda, varmhjärtade, 1589 aflidna modern, på hvilken hon i allt bråddes. Då hon var åtta år gammal, fick hon till styfmoder den sträfva och befallande Kristina af Holstein, som likväl med ovanlig ömhet fäste sig vid det stilla, lydiga barnet, så att förhållandet blef synnerligt godt mellan styfmor och styfdotter. Den 11 juni 1615 förmäldes Katarina med pfalzgrefven Johan Kasimir af Zweibrücken. Makarna stannade i Sverige till slutet af 1617, då de öfverflyttade till sitt tyska furstendöme, men återvände till Sverige 1622 samt erhöllo af Gustaf Adolf Stegeborgs slott. Här framlefde pfalzgrefvinnan vid sin makes sida sin återstående lifstid utom de tvenne sista åren, då hon nödgades uppehålla sig i Stockholm för att fullgöra det henne lämnade uppdraget att hafva vård om sin brorsdotter, den ännu i uppväxtåren varande Kristina, ett uppdrag som varit henne anförtrodt redan 1631--33, då Kristinas moder, Maria Eleonora, vistades i Tyskland. Detta ansvarsfulla kall uppfyllde hon på ett sätt, som förskaffade henne riksförmyndarnas varma erkännande. Hon var för den rikt begåfvade men till lynnet svårfattliga unga drottningen en lika öm som förståndig och omtänksam moder. Också var fosterdottern med tillgifvenhet och tacksamhet fästad vid henne. Tyvärr fick hon dock icke länge åtnjuta hennes omvårdnad. Katarina afled nämligen redan d. 13 dec. 1638 efter en kort sjukdom och blef begrafven i Strängnäs domkyrka. »Jag beklagar högt,» skref Axel Oxenstierna, »pfalzgrefvinnans död; och det både för makens, för barnens, för fosterlandets och för vår unga drottnings skull. Denna sistnämnda har nu förlorat den mor, som ensamt kunnat fullända hennes uppfostran. Om jag vågade uttrycka min saknad, skulle jag ej blygas vid att bekänna, det jag hellre velat för andra gången begrafva min egen mor.» 1. Kaulbars, Johan Fredrik von, krigare. Född i Tyskland d. 9 april 1689. Föräldrar: öfversten i Österrikes tjänst Wilhelm Ludvig von Kaulbars och Hedvig Kristina Cymin. K. hade från sitt femtonde år varit anställd i Holstein-Gottorpsk tjänst och gjort sin krigarskola under prins Eugène och hertigen af Marlborough, när han 1714 ställde sig under Carl XII:s fanor och deltog i försvaret af Stralsund, där han blef fången, när staden kapitulerade 1715. Utväxlad 1717, åtföljde han konungen till Norge, befordrades 1718 till generaladjutant af flygeln och utmärkte sig på det mest lysande sätt vid stormningen af skansen Gyldenlöve. Efter Carls död blef K. ej öfverstelöjtnant förrän 1731, men avancerade sedan så, att han vid sin död d. 16 dec. 1762, var friherre (sedan 1751) och general samt hade varit erbjuden riksrådsmanteln, hvilken utmärkelse han dock afböjt. Däremot mottog han 1746 platsen såsom landshöfding och kommendant i Göteborg. Gift 1: 1731 med grefvinnan Sofia Fredrika Cronhielm och 2: 1749 med Katarina Ekmarck. 2. Kaulbars, Lars Fredrik von, militär. Född d. 11 jan. 1734; den föregåendes son. Redan 1746 hade K. blifvit inskrifven i krigstjänst och var kapten vid kronprinsens regemente, då han deltog i pommerska kriget (1757--62) och därunder visade flera drag af mandom och rådighet. Han befordrades sedermera till major och öfverstelöjtnant vid änkedrottningens lifregemente, hvilket 1772 låg garnisoneradt i Malmö, och var en af de få, som var invigd i planen om revolten i Kristianstad, samt hade till och med gifvit Toll sitt löfte, att i händelse af behof understödja företaget. Till belöning befordrades han s. å. till öfverste i arméen och skickades 1773 i ett konungens enskilda ärende till S:t Petersburg. 1781 förordnades han till vice landshöfding i Kalmar län och blef följande år generalmajor. Vid fredsbrottet med Ryssland erhöll K. 1789 förtroendet att föra kommandot på vänstra flygeln af konungens armé. Här lät han emellertid ett strategiskt missgrepp komma sig till last, då han retirerade från Kaipiais till Anjala, hvarigenom konungen och hans trupper lämnades i sticket och voro nära att bli tillfångatagna. Gustaf III, högligen uppbragt, fråntog honom genast befälet och befallde en general-krigsrätt sammanträda i Verelä och undersöka förhållandet. K. försvarade sig lamt och kunde knappt anföra något till sin ursäkt, hvarför han genom krigsrättens utslag d. 17 sept. 1789 dömdes att arkebuseras. Konungen, som, efter det den första hettan lagt sig, insåg att K:s uppförande härrörde af svaghet mer än af illvilja, mildrade domen till tjänstens förlust och lät den benådade behålla lönen. K. lefde sedan för det mesta i Linköping och dog där d. 15 juli 1815. Gift 1769 med Ulrika Sofia Adlerfelt. Keder, Niklas, numismatiker, lärd. Född i Stockholm, d. 20 mars 1659. Föräldrar: handelsmannen och bankokommissarien Niklas Keder och Lukretia Peters. Under K:s vistelse i Uppsala, där han blef student 1676, voro professorerna J. Scheffer, A. Norcopensis (Nordenhjelm) och J. Columbus hans förnämsta lärare, hvaraf visar sig, att hans studier hufvudsakligen omfattade språk, historia, fornkunskap och skaldekonst. »För att sedan bättre tillskapa sina snillegåfvor,» -- K:s eget uttryck i sin egenhändiga lefnadsteckning -- begaf han sig på en vidsträckt utländsk resa, hvarunder han besökte Estland, Ryssland, Danmark, Tyskland, Böhmen, Italien m. fl. land. Hemkommen med ett visst anseende för sin »förfarenhet i gamla saker», erhöll han uppdrag att tillika med K. F:son Wrede, J. G. Sparfvenfelt och E. Brenner ordna en mängd äldre mynt, hvilka lågo hopade på kungl. biblioteket, och utnämndes 1697 till assessor i Antikvitetsarkivet. Längre sträckte sig ej hans befordringar, ehuru