i borgareståndet väckt motion hade K. påyrkat tryckfrihetsförordningens återställande i enlighet med 1774 års lagstiftning, hvilken motion vann samtliga ståndens bifall och hade till följd en petition i ämnet till konungen, som dock afslog densamma. K. lät då trycka ett nytt memorial i samma fråga, med upplysning att talmannen vägrat låta det åtfölja handlingarna. Innehållet i denna skrift ansågs äfven så förgripligt, att K:s egna ståndsbröder förmåddes att hos K. m:t tillkännagifva sitt ogillande däraf. Följden blef, att K. efter riksdagens slut åtalades inför Svea hofrätt och dömdes till fjorton dagars vatten och bröd samt förlust för alltid af rättigheten »att såsom fullmäktig menigheters allmänna värf och ärenden utföra». Den första delen af sitt straff undergick K. i Uppsala, den senare efterskänktes honom 1792 af förmyndarestyrelsen. Att K:s anseende icke väsentligt lidit af denna affär, framgår däraf, att han följande år (1793) valdes till rådman i Uppsala. Han afled i nämnda stad d. 28 maj 1805. Gift 1: 1765 med Anna Kristina Kyronius och 2: 1774 med Maria Helena Edling. 2. Kewenter, Hans Kristoffer, läkare. Född i Uppsala d. 28 sept. 1775; den föregåendes son. De medicinska studier, hvilka K. sedan 1793 idkat vid universitetet i sin födelsestad, fortsatte han i Lund, hvarest han 1800 blef medicine doktor. Sex år därefter följde han såsom regementsläkare lifgrenadiererna till Pommern, förestod sjukhuset för arméen i Mecklenburg och Lauenburg och blef vid Lybecks eröfring af fransmännen tillfångatagen. Efter sin frigifning i början af 1807 begaf han sig till Frankrike, på hvars öfverfyllda lasarett och hospital han hade ett gynnande tillfälle att rikta sin både teoretiska och praktiska erfarenhet. Då kriget med Ryssland 1808 utbrutit, återvände K. till Sverige och anställdes då som läkare för en kår rekryter, som skulle afgå till Finland. På öfverfarten förliste fartyget utanför Gäfle, och K:s förnämsta omsorg blef att på ett i Gäfle improviseradt sjukhus vårda de undan skeppsbrottet räddade af besättningen. Under sin tjänstgöring vid svenska armékåren vid och inom norska gränsen, utnämndes han 1813 till öfverfältläkare och undfick året därefter fullmakt såsom regementsläkare vid första lifgrenadier regementet. Vid svenska arméens nyindelning 1816 blef K. brigadläkare och tjänstgjorde som öfverfältläkare under storlägren 1819 och 1821. Transporterad sistnämnda år till regementsläkare vid andra lifgrenadierregementet, utnämndes han 1822 till brunnsintendent vid Medevi och dog i Göteborg d. 16 okt. 1839. K. ansågs som synnerligen framstående inom sitt fack. Gift 1811 med Fredrika Lovisa Löfman. Kexél, Olof, skald. Född i Kalmar d. 28 nov. 1748. Föräldrar: d. v. adjunkten vid domkyrkan därstädes, sedermera kyrkoherden i Norra Möckleby på Öland, Per Kexhelius och Sara Svebilius. Efter att ha genomgått Kalmar skola blef K. student i Uppsala 1761 samt disputerade 1765 pro exercitio, då han på disputationen kallade sig Kexhelius. Tre år senare inskrefs han såsom auskultant i kommerskollegium, då han benämnes Kexelius, men ändrade namnet samma år till Kexél. K., som redan i Uppsala deltagit i stiftandet af det vittra samfundet »Apollini sacra,» framträdde äfven snart i hufvudstaden på den litterära banan. Vid slutet af år 1768 började han utgifva en veckoskrift, Hatten, af hvilken dock endast fem nummer utkommo (1768--69). En flygskrift, Prästmannaöde i Sverige 1768, för hvilken han stod som ansvarig utgifvare, men hvars verkliga författare skall ha varit den bekante häfdatecknaren Anders Botin, ådrog honom en tryckfrihetsprocess, hvarvid han dömdes till böter af 300 daler silfvermynt. Kort därefter råkade han ut för ett nytt åtal med anledning af en skrift, Bref om Mössornas ursprung och uppförande 1769, med enahanda utgång som det förra. Då därtill hans affärer blifvit alldeles förstörda genom borgensförbindelser, som han ingått för en vän, boktryckaren Momma d. y., lämnade han mot slutet af 1770 eller början af 1771 riket, samt återkom ej till Sverige förrän 1773. Vid sin hemkomst anställdes han som »ordonateur» vid k. teatern, befordrades därefter till sekreterare vid direktionen för k. maj:ts spektakler och erhöll efter Bellmans död dennes plats såsom sekreterare vid k. nummerlotteriet 1795. Död i Stockholm d. 5 mars 1796. De skulder, han ådragit sig i ungdomen, hade bragt hans affärer i sådan oordning, att de aldrig kunde återställas. Att spara, att neka sig några njutningar var ej heller i hans smak. Han älskade prydlighet i klädsel och var alltid i det yttre sådan, att han kunde visa sig i de bästa sällskap. Fattigdomen blef därför hans följeslagare genom lifvet och dref honom alltjämt ut på litterära ströftåg. Bysatt för skuld, utgaf han Mina tidsfördrif på gällstufvan (1776--77, ny uppl. 1798), innehållande små berättelser, anekdoter o. d. Denna samling ansågs vara af ett sådant för religion och sedlighet menligt innehåll, att den åtalades inför Öfre borgrätten och ådrog författaren dryga böter, nämligen 300 dlr smt för själfva skriften och 20 dlr för hans under försvaret afgifna spetsiga förklaringar, hvarjämte hela samlingen skulle indragas och alldeles förbjudas. Andra samlingar i samma anda äro: Mina tidsfördrif på högvakten, 1780, och Bacchi handbibliotheque eller nya tidsfördrif på gällstufvan, 4 del. 1784--86, ny uppl. 1793--98. Tillika utgaf han K. svenska teaterns almanach för alla år från 1779 till 1789. Hans större arbeten och som berättiga honom till varaktigare minne i vår litteratur, äro: Zamaleski; historisk berättelse 1781, hvilken han själf kallar »en öfversättning från flera språk», samt hans komedier och vådeviller: Sterbhus-kammereraren Mulpus eller Caffehuset i Stora kyrkobrinken 1776; Michel Wingler eller bättre vara brödlös än rådlös 1788; Kapitain Puff eller Storprataren 1789; Bergslagsfröken eller rivalerna s. å.; Välgörandet på prof 1790; Folke Birgersson till Ringstad 1793; Namnsdagen 1795. De flesta äro dock i mer eller mindre grad imitationer och