Klara kyrka i Stockholm, men hvilken förstördes vid den brand, som 1751 öfvergick församlingen. Gift 1: 1630 med Märta Schillera, 2: med en dotter till ryttmästaren Anders Svenske och 3: med Margareta Roos. Kenicius, Petrus, ärkebiskop. Född i Umeå 1555 och son af en birkekarl (köpman) Könik Olofsson i Baggböle och Anna Olofsdotter. Satt i tillfälle att ägna sig åt studiebanan, kallade han sig med latinisering af faderns namn Kenicius. Student i Uppsala 1575, blef han 1578 prästvigd. I sin födelseort ville han nu verka såsom kaplan, men vann på grund af sitt svaga målföre icke böndernas bifall såsom predikant. Han begaf sig därför 1582 utrikes, först till Rostocks, sedan (1583) till Wittenbergs högskola, där han 1586 vann magistergraden. Återkommen till Sverige följande år, anställdes han såsom »läsemästare» vid det af konung Johan inrättade Stockholmskollegiet (Collegium Stockholmiense). Här indrogs han mot sin vilja i det liturgiska oväsendet, och då han vägrade att med sitt namn understödja Johans antireformatoriska planer, blef han med andra liturgiens motståndare kastad i fängelse. Därifrån synes han några år senare ha blifvit utsläppt; åtminstone finnes han 1591 nämnd såsom stockholmskollegiets rektor. Sedan han och hans olyckskamrater åter tagits i fängsligt förvar, slog befrielsens timme för dem 1592, då konungen på sin sotsäng med döden för ögonen upphörde med förföljelsen mot dem och öfriga liturgiens motståndare. 1593 bevistade han Uppsala möte och var en af de tolf bisittarne, som valdes till biträde åt mötets ordförande. Innan årets slut befordrades han till teologie professor vid universitetet, blef biskop i Skara 1595, var 1608 en af kommissarierna vid fredsunderhandlingarna med Polen i Reval, förflyttades 1609 till ärkebiskopsstolen i Uppsala och var, då högskolan vid reformationsfesten 1617, verkställde sin första teol. doktorspromotion, den främste bland de promoverade. Från 1595 bevistade han riksmötena och var vid alla dem som höllos från 1617 till 1633 prästeståndets talman. Död i Uppsala d. 3 febr. 1636. Gift med Margareta Hansdotter Gammal. Kerfstedt, Hilda Augusta Amanda, född Hallström, författarinna. Född i Eskilstuna d. 5 juni 1835. Föräldrar: borgmästaren Sven August Hallström och Albertina Elisabet Amanda Dybeck, Richard Dybecks syster. 1855 trädde hon i äktenskap med prosten i Hedemora Bengt Gustaf Lindgren (död 1858) och 1878 med sedermera direktorn vid blindinstitutet Petrus Kerfstedt. Af henne äro, till en början anonymt, utgifna ett större antal berättelser och noveller, som vunnit gynnsamt mottagande hos såväl den litterära kritiken som den läsande allmänheten på grund af sin lätta, angenäma stil och sin allvarliga och innerliga stämning. Bland desamma kunna nämnas: Vid vägkanten, två samlingar 1880, 1883, Kärlek och andra berättelser 1885, Eva 1888, romanen Holger Vide 1893 och Bland fält och ängar 1895, Bränningar 1899, Reflexer 1901. Flera af hennes arbeten äro öfversatta på finska, norska och holländska. I sitt första äktenskap blef fru K. moder till litteraturkritikern Hellen Lindgren (se nedan). Kernell, Per Ulrik, Bellmanssångare, reseskildrare. Född i Linköping d. 9 april 1797. Föräldrar: d. v. konsistorie-notarien, sedermera kyrkoherden i Hellestad Per Kernell och Charlotta Elisabet Burén. 1815 hade K. ankommit till Uppsala, där han i sin kusin, skalden Atterbom som förut varit hans informator, fick en tillgifven och förstående vän. Utrustad med de lyckligaste naturgåfvor, ett ovanligt älskligt väsen, ett fördelaktigt yttre, som afspeglade ett ännu bättre utrustadt inre, en härlig sångröst, hänförande deklamation och stora mimiska anlag, väckte han öfverallt uppmärksamhet och blef för en tid själen i en krets af unga Apollosöner, som företagit sig att sceniskt återgifva Bellmans lyriskt-dramatiska dikter. Men midt under den dithyrambiska glädjen började rosorna blekna på den unge sångarens kinder. Läkarne konstaterade ett begynnande bröstlidande och tillstyrkte honom att skyndsamt uppsöka ett mildare luftstreck. Han afbröt nu sina studier för den filosofiska graden och lämnade sommaren 1822 fäderneslandet samt genomreste Frankrike, Portugal, Spanien och Italien, utan att återfinna, hvad han sökte -- sin förlorade hälsa. Han försökte då en brunnskur vid Ems, men ytterligare försämrad, begaf han sig till Erlangen, där han hade flera vänner, och dog där d. 30 mars 1824. Hans svåger, prosten Kristian Stenhammar, utgaf efter K:s död en vald samling af hans bref- och dagboksanteckningar, med titel: Anteckningar under en resa i sydliga Europa 1825, hvilket arbete inom få år utgick i flera upplagor. 1. Kewenter, Mattias, politiker. Född d. 22 juli 1735 i Karlshamn. Föräldrar: handlanden Hans Kristoffer Kewenter, och Katarina Berg. Sin akademiska bildning grundlade K. i Lund, där han blef student 1750 och 1757 promoverades till fil. magister. I Uppsala, dit han sedan begaf sig, blef han en af Linnés mest aktade lärjungar och förordnades, efter aflagda lärdomsprof 1762, till chemiæ docens 1763. Förbigången vid tillsättningen af en adjunktur, till hvilken han ansåg sig berättigad, lämnade han den akademiska banan för alltid, gifte sig med en dotter till den af Bellman hugfästade källarmästaren Kyronius i Uppsala och ställde sig bakom svärfaderns disk samt biträdde vid ölserveringen åt hans kunder. Redan 1766 blef han själf källarmästare och fortfor att utskänka det af Bellman (Fredmans sånger n:o 28) omtalade »Kyronii öl». Af stadens borgerskap valdes han till fullmäktig vid 1786 års riksdag; och det var där de händelser väntade, som skulle bereda honom ett slags namnkunnighet. Uti en