Kreuger. Från Wismar härstammande släkt, som inkom till Sverige i början af 1700-talet. 1. Kreuger, Johan Henrik, sjömilitär. Född i Lovisa i Finland d. 30 mars 1782. Föräldrar: tullförvaltaren Johan Kreuger och Anna Sara Cederhvarf. K:s befordringar gingo långsamt till det mål, dit hans förtjänster dock slutligen förde honom. Vid tio års ålder inskrifven till sergeant vid Sveaborgs eskader af arméens flotta, utnämndes han 1801 efter genomgången officersexamen till fänrik och tjänstgjorde i denna ställning någon tid både till lands och sjös vid vapnet. Sedan han utnämnts till underlöjtnant, erhöll han permission att föra handelsfartyg på Medelhafvet och sysslade härmed i sex år. Befordrad 1812 till kapten, innehade han följande år befälet öfver sex kanonslupar, som utgingo från Karlskrona och deltogo i Stettins belägring. Kort därefter upprättade han ett pontonjärkompani, med hvilket han åtföljde svenska arméen till Holstein och Brabant och tjänstgjorde samtidigt som adjutant vid den kronprinsen åtföljande generaladjutantsexpeditionen för flottorna. Befordrad 1814 till major, fick han i uppdrag att såsom embarkeringschef ombesörja öfverförandet af de svenska trupperna från Tyskland till Sverige och Norge. Då han sedermera, 1815--16, såsom befälhafvare å handelsfartyg företog resor till Brasilien, lyckades han utverka nedsättning därstädes i tullafgifterna för svenska varor. När svenska konsuln i Tanger, Gråberg af Hemsö, fallit i onåd hos sultanen Mulay Soliman och blifvit utdrifven ur landet, skickades K. 1822 till Marokko för att söka bilägga tvistigheterna med denna sjöröfvarestat, hos hvilken Sverige häftade för 1821 års tribut med tjugu tusen piaster och därför hvarje ögonblick hotades med ett fredsbrott. K:s beskickning lyckades nära nog öfver förväntan. Hans klokhet och diplomatiska skicklighet tillvunno honom i så hög grad sultanens bevågenhet, att K. före sin afresa fick emottaga ett bref, hvari det bland annat heter: »De tjugu tusen piaster, ni bort lämna för innevarande år, dem kvittera vi och utstryka härmedelst ur räkenskaperna, för ditt ansiktes skull och den möda, du gjort dig att komma hit.» Solimans bevågenhet för K. gick ännu längre, i det han skänkte honom den tributen för nästföljande år motsvarande summan af tjugu tusen piaster, hvilka K. dock icke behöll för egen räkning utan öfverlämnade till konvojkommissariatet, af hvilket han var ledamot. K. blef 1824 kommendörkapten, 1825 ledamot i förvaltningen af sjöärendena, 1841 chef för samma ämbetsverk samt konteramiral, nio år därefter vice amiral och slutligen 1857 amiral. Ledamot af Krigsvetenskapsakademien, var han 1842--43 dess styresman. Död i Stockholm d. 24 jan. 1858. I lediga stunder sysselsatte sig K. med vetenskapliga forskningar och skriftställeri. 1848 försöktes med framgång några af honom uppfunna undervattensminor. En annan af hans uppfinningar, en vindmätare, erhöll prismedalj vid världsutställningarna i London och Paris och fanns 1859 uppsatt på elfva af Sveriges fyrar. 1833 utkom en af honom författad afhandling Om ångmachiner och deras användande hufvudsakligen till sjös, och året före hans död ett arbete om Sveriges förhållande till Barbareskstaterna i Afrika. Han har dessutom skrifvit en mängd afhandlingar och uppsatser i nautiska ämnen i Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift. Gift 1817 med Eufrosyne Tenger. 2. Kreuger, Nils Edvard, djur- och landskapsmålare. Född i Kalmar d. 11 okt. 1858; den föreg. kusins sonson. Föräldrar: handlanden Johan August Kreuger och Kristina Elisabet Lidman. K., som aldrig varit elev vid konstakademien, studerade först i Sverige för Perséus, 1876--80, och sedan i Paris, dit han begaf sig 1881, för Laurens. För öfrigt utbildade han sig genom själfstudier. I Paris kvarstannade han till 1887, men gjorde om somrarna utflykter, mestadels till Sverige, men 1882 till Grez och Concarneau och 1883 till Holland. 1887 slog han sig jämte målarna K. Nordström och R. Bergh ned i Varberg och vistades därstädes, med undantag af hösten 1888-hösten 1889, då han för världsutställningen uppehöll sig i Paris, till 1896, då han flyttade till Stockholm. I Paris fanns 1888 och 1889 utställd hans tafla Gatumotiv från Varberg, tillhörande franske bildhuggaren A. Lenoir, samt på världsutställningen i Paris sistnämnda år Efter dagsverket, tillhörande J. Janzon i Paris. Hans var då, såsom nämnts, öfverflyttad till Sverige och hade där slagit mäktigt an såsom »den nordiska höstkvällens och vinterskymningens målare». Och att han väl förtjänade detta namn, därom vittnade bl. a. åtskilliga stämningsfulla dukar med motiv från Varberg i skymning eller månskensbelysning, såsom Månsken 1891; Skymning 1892; Junikväll s. å., sistnämnda tafla befintlig på konstnärsförbundets utställning i Köpenhamn och Göteborg, såld till Amerika; Varbergs kyrka i månsken, m. fl. Redan 1883 hade emellertid K. debuterat med en stor, präktig studie: På väg till stenbrottet, i hvilken den duktige djurmålaren framträder, originell, med en säregen förmåga att, såsom någon anmärkt, »individualisera» sina djur. 1884 följde Vårplöjning, befintligt i Fürstenbergska galleriet, och 1885 Slättlandskap och Kor i vatten, båda från Öland, m. fl. Bland K:s senare arbeten kunna nämnas små pannåer med djurbilder 1893--94, af hvilka åtskilliga tillhöra prins Eugen; triptyken Vår i Halland 1895 (Nationalmuseum); Ekar, Sommarafton och Hvilande hästar 1896; Vinterkväll, motiv från