kommendanten till ståthållare på Vaxholms fästning. Gustaf Adolf skänkte de båda makarna i lifstidsförläning några gårdar i Mark och Sätila till underhåll, och de lärde skrefvo på latin om deras hjältebragd. Krassow, von. De två svenska friherrliga ätterna med detta namn härstamma från två pommerska adelsmän, Ernst Detlof von K. (se nedan) och Adam Filip von K., hvilka blefvo upphöjda i svenskt friherrligt stånd, 1707 den förre och 1731 den senare. Äldre ätten utslocknade på manssidan redan 1735; den yngre fortlefver ännu med preussisk greflig värdighet i Pommern, där den af ålder ägt betydande gods. 1. Krassow, Ernst Detlof von, krigare. Född omkr. 1660 och son af Kristian von Krassow till Pansewitz i Pommern och Margareta von Holsten. Första gången, K. uppträdde i Sverige var i slaget vid Landskrona 1677, där han genom sitt oförskräckta mod gjorde sig bemärkt af själfva konungen. Efter att hafva tillhört den hjälptrupp, hvarmed Sverige 1689--97 understödde Holland mot Frankrike, fick han 1699 uppsätta ett värfvadt dragonregemente (»Krassowska regementet»). Han deltog sedan i Carl XII:s krig i Polen och bevistade med sitt regemente stormningen af Lemberg, fältslagen vid Frauenstadt och Kalisch, hvilken senare drabbning K. hade tillstyrkt, men som af befälhafvande generalen Manderfelt förlorades. Icke dess mindre utnämndes K. s. å. 1706, till generalmajor och upphöjdes följande året i friherrlig värdighet. Efter nederlaget vid Pultava d. 28 juni 1709 lyckades K., som då med 11- à 12,000 man befann sig vid Krakov, att draga sig undan till Pommern. 1712 förordnad till kommendant i Wismar, sändes han till Hannoverska hofvet för att söka hjälp vid danskarnas befarade angrepp, utnämndes året därefter till generallöjtnant och dog i Hamburg 1714. Ett bevis på, hur högt Carl XII värderade denne krigare var, att han efter återkomsten från Turkiet lät hämta hans lik till Rügen och där begrafva det med stor högtidlighet. Gift med en Wulfrath. 2. Krassow, Adam Filip von, krigare. Född i Pommern 1664; den föreg. bror. I Sverige utnämndes K. 1683 till fänrik vid d. v. kronprinsens regemente, men gick liksom brodern 1688 i holländsk sold och bevistade fälttåget mot fransmännen. I den häftiga bataljen vid Fleury 1690 blef Erskinska regementet, vid hvilket K. tjänade, alldeles nedgjordt, och han själf med några få råkade som fånge i fransmännens händer. Frigifven deltog han som volontär i kriget i Brabant och ingick 1699 såsom öfverstlöjtnant i hertigens af Mecklenburg tjänst. Här utmärkte han sig vid flera tillfällen och befordrades 1705 till brigadier och två år senare till generalmajor och chef för alla hertigens trupper. Sedan han 1717 tagit afsked från sina befattningar såsom geheimeråd och president i Mecklenburgska krigskommissariatet, nedsatte han sig på sina gods i Pommern, utnämndes af konung Fredrik I 1725 till svensk generallöjtnant och upphöjdes 1731 i friherrligt stånd. Hans ätt introducerades likväl ej på svenska riddarhuset förrän 1800, genom hans sonsons söner, af hvilka tre då voro anställda i svenska arméen. K. afled i Pommern 1740. Gift med Augusta Vilhelmina von Wulfrath.