Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristina - Kristina Magdalena - Krok, Johan Peter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon vid bordet, åt helt litet och blott af de vanligaste
rätterna. Hennes klädsel var enkel, vanligen
fullbordad på en fjärdedels timme. En
kam och några band utgjorde ofta hela hufvudets
prydnad. Utom en ring på fingret syntes sällan
guld eller klenoder till i hennes utstyrsel och
hela hennes riddräkt värderades till fyra eller
fem dukater. Till drottningens personliga öfverlägsenhet
kom ytterligare det anseende, Sverige
nyss vunnit. Torstenssons sista segrar kastade
ännu sin glans öfver början af hennes regering.
Hennes rykte växte för hvarje stund, och snart
var hon ett föremål för hela den bildade världens
nyfikenhet och beundran. Hon öfverhöljdes med
smicker och lofsånger, så mycket mer förledande,
som de säkerligen i de flesta fall med öfvertygelsens
hela kraft voro uttryck af en verklig
förtjusning. Detta högljudda, i tid och otid på
henne slösade, beröm gjorde, kan man påstå,
hennes olycka. Det utvecklade hos henne hastigt
tvenne redan till anlagen hennes medfödda karaktär
i hög grad tillhörande fel: egenkärlek och
begär att öfverglänsa mängden af dödliga. Vanan
att ständigt höra sig prisas blef snart ett oafvisligt
behof, och då hon dessutom hade mera sinne
för det utomordentliga och bländande än för det
verkligt ädla och upphöjda, gick snart allt hennes
bemödande ut på att väcka uppseende. Genom
det smicker, hvarmed hon öfverhöljdes, alstrades
tillika ett själfförtroende, som sällan sökte andras
råd och än mindre tålde någon motsägelse från
deras sida. Gamla, bepröfvade, själfständiga män,
som vid början af hennes styrelse troget stått
vid hennes sida, aflägsnades eller drogo sig frivilligt
tillbaka. I deras ställe kommo gunstlingar,
som blindvis följde hennes vilja och för egna
fördelar hänsynslöst smickrade henne och framställde
hennes svagheter i lysande färger. Dessa
gunstlingar öfverhopades med gåfvor och förläningar,
därvid drottningens nyck för tillfället
oftare än den belönades förtjänst bestämde belöningens
storlek och värde. Till slut öfvergick
hennes slöseri all föreställning. Hon bortskänkte
det ena kronogodset efter det andra och strödde
utan måtta omkring sig gåfvor och utmärkelser.
Slutligen saknades medel för de alldagligaste
behofven. I jämbredd med förvirringen i hushållningen
växte missnöjet i landet och gaf sig
luft vid riksdagarna. Spänningen med rådet tilltog,
och slutligen förklarade Kristina sitt beslut
att afsäga sig regeringen. Beslutet väckte inom
rådet ett mäktigt motstånd, för hvilket hon till
en början måste gifva efter. Men efter någon
tid förklarade hon detsamma oryggligt och lade
i början af år 1654 Vasarnas spira i handen på
en frände af det pfalziska furstehuset, sin kusin
Carl Gustaf.
»Så sjönk som ett luftsken,»
säger Geijer, »Kristina nedom Sveriges synkrets.
Hvad man sedan om henne hörde, hennes
först hemliga, snart offentliga, öfvergång till
katolska kyrkan, gjorde henne för alltid främmande
för sitt forna fädernesland. Hon besökte
det likväl åter 1660 och 1667 och förnyade både
sina anspråk och sin afsägelse, liksom hon år
1668 äfven anmälde sig till den lediga polska
kronan. Hennes egna uppsatser, mest korta betraktelser,
visa ännu i ålderdomen en eldig,
obändig själ, som i allt sträfvat efter det yttersta
och högsta, men slutligen underkastar sig sin
lott. Hennes förakt för kvinnliga dygder har
hämmat sig på hennes rykte. Dock var hon
bättre än sitt rykte.» En svart fläck på hennes
rykte förblifver dock alltid den grymhet, hon
visade under sitt besök i Frankrike 1657, då hon
på slottet Fontainebleau, som blifvit henne upplåtet
till bostad, lät på ett ohyggligt sätt aflifva
sin öfverstallmästare Monaldeschi för någon af
honom begången förseelse.
K., som 1655 i
Innsbruck offentligt öfvergått till katolicismen,
tog därefter sitt varaktiga hemvist i Rom. Här
afled hon d. 19 april 1689, nära 63 år gammal.
Kristina Magdalena, markgrefvinna. Född
1616; dotter af pfalzgrefven Johan Kasimir
och Katarina, Carl IX:s dotter.
Kristina Magdalena var den äldsta af pfalzgrefvens tre
döttrar samt ett vackert och behagligt fruntimmer.
I hennes ungdom voro flera giftermålsförslag
å bane, bland annat med en ung
markis de Huntley, men utan framgång. Vid
slutet af år 1641 ankom till Sverige markgrefven
Fredrik VI af Baden-Durlach, såsom det tyckes,
för någon arfstvist mellan fältmarskalken Johan
Banérs släktingar och änka, hvilken senare var
markgrefvens syster. Fredrik blef snart förtrolig
vän med den unge pfalzgrefven Carl Gustaf
samt begärde och erhöll hans syster Kristina
Magdalenas hand. Deras bröllop, som var utsatt
att försiggå d. 27 nov. 1642, måste uppskjutas
några dagar, emedan aftonen förut en eldsvåda
utbröt på Stockholms slott, som förstörde flera
torn och skadade en del af den öfriga byggnaden.
De nygifta begåfvo sig till markgrefvens
gods i Tyskland, där de fortfarande kvarstannade,
sedan hans begäran att blifva anställd vid
svenska hären mötts af riksförmyndarnas afslag.
Hans gemål, den nu nämnda Kristina Magdalena,
är märkvärdig därför, att från henne härstamma
två svenska konungahus: genom sonen
Fredrik Magnus det Holstein-Gottorpska – hvilket
på kvinnolinjen vår nuvarande kronprinsessa,
Viktoria, äfven tillhör, enär hennes farmor, Sofia
Vilhelmina, var Gustaf IV Adolfs dotter – och
från dottern Johanna Elisabet, gift med Johan
Fredrik af Bernberg-Ausbach, Oscar I:s gemål,
drottning Josefina och hennes ättlingar.
Markgrevinnan Kristina Magdalena afled d. 4 aug.
1660.
Krok, Johan Peter, skriftställare. Född d.
25 mars 1791.
Hans lefnadsöden
voro tämligen växlande.
Efter att först ha ägnat sig åt
köpmansyrket och blifvit grosshandlare
i Stockholm, blef han
litteratör samt tillbragte de senare
åren af sin lefnad såsom en
anlitad sakförare vid västkusten.
1827 uppträdde han såsom utgifvare af en tidning,
Skämt och Allvar, i den satiriska genren.
När denna följande året blef indragen, lämnade
han sina prenumeranter ersättning i ett s. k.
Presentblad, som snart rönte samma öde. Ett
annat opus af honom, Komiskt lexikon, utkom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
