hon vid bordet, åt helt litet och blott af de vanligaste rätterna. Hennes klädsel var enkel, vanligen fullbordad på en fjärdedels timme. En kam och några band utgjorde ofta hela hufvudets prydnad. Utom en ring på fingret syntes sällan guld eller klenoder till i hennes utstyrsel och hela hennes riddräkt värderades till fyra eller fem dukater. Till drottningens personliga öfverlägsenhet kom ytterligare det anseende, Sverige nyss vunnit. Torstenssons sista segrar kastade ännu sin glans öfver början af hennes regering. Hennes rykte växte för hvarje stund, och snart var hon ett föremål för hela den bildade världens nyfikenhet och beundran. Hon öfverhöljdes med smicker och lofsånger, så mycket mer förledande, som de säkerligen i de flesta fall med öfvertygelsens hela kraft voro uttryck af en verklig förtjusning. Detta högljudda, i tid och otid på henne slösade, beröm gjorde, kan man påstå, hennes olycka. Det utvecklade hos henne hastigt tvenne redan till anlagen hennes medfödda karaktär i hög grad tillhörande fel: egenkärlek och begär att öfverglänsa mängden af dödliga. Vanan att ständigt höra sig prisas blef snart ett oafvisligt behof, och då hon dessutom hade mera sinne för det utomordentliga och bländande än för det verkligt ädla och upphöjda, gick snart allt hennes bemödande ut på att väcka uppseende. Genom det smicker, hvarmed hon öfverhöljdes, alstrades tillika ett själfförtroende, som sällan sökte andras råd och än mindre tålde någon motsägelse från deras sida. Gamla, bepröfvade, själfständiga män, som vid början af hennes styrelse troget stått vid hennes sida, aflägsnades eller drogo sig frivilligt tillbaka. I deras ställe kommo gunstlingar, som blindvis följde hennes vilja och för egna fördelar hänsynslöst smickrade henne och framställde hennes svagheter i lysande färger. Dessa gunstlingar öfverhopades med gåfvor och förläningar, därvid drottningens nyck för tillfället oftare än den belönades förtjänst bestämde belöningens storlek och värde. Till slut öfvergick hennes slöseri all föreställning. Hon bortskänkte det ena kronogodset efter det andra och strödde utan måtta omkring sig gåfvor och utmärkelser. Slutligen saknades medel för de alldagligaste behofven. I jämbredd med förvirringen i hushållningen växte missnöjet i landet och gaf sig luft vid riksdagarna. Spänningen med rådet tilltog, och slutligen förklarade Kristina sitt beslut att afsäga sig regeringen. Beslutet väckte inom rådet ett mäktigt motstånd, för hvilket hon till en början måste gifva efter. Men efter någon tid förklarade hon detsamma oryggligt och lade i början af år 1654 Vasarnas spira i handen på en frände af det pfalziska furstehuset, sin kusin Carl Gustaf. »Så sjönk som ett luftsken,» säger Geijer, »Kristina nedom Sveriges synkrets. Hvad man sedan om henne hörde, hennes först hemliga, snart offentliga, öfvergång till katolska kyrkan, gjorde henne för alltid främmande för sitt forna fädernesland. Hon besökte det likväl åter 1660 och 1667 och förnyade både sina anspråk och sin afsägelse, liksom hon år 1668 äfven anmälde sig till den lediga polska kronan. Hennes egna uppsatser, mest korta betraktelser, visa ännu i ålderdomen en eldig, obändig själ, som i allt sträfvat efter det yttersta och högsta, men slutligen underkastar sig sin lott. Hennes förakt för kvinnliga dygder har hämmat sig på hennes rykte. Dock var hon bättre än sitt rykte.» En svart fläck på hennes rykte förblifver dock alltid den grymhet, hon visade under sitt besök i Frankrike 1657, då hon på slottet Fontainebleau, som blifvit henne upplåtet till bostad, lät på ett ohyggligt sätt aflifva sin öfverstallmästare Monaldeschi för någon af honom begången förseelse. K., som 1655 i Innsbruck offentligt öfvergått till katolicismen, tog därefter sitt varaktiga hemvist i Rom. Här afled hon d. 19 april 1689, nära 63 år gammal. Kristina Magdalena, markgrefvinna. Född 1616; dotter af pfalzgrefven Johan Kasimir och Katarina, Carl IX:s dotter. Kristina Magdalena var den äldsta af pfalzgrefvens tre döttrar samt ett vackert och behagligt fruntimmer. I hennes ungdom voro flera giftermålsförslag å bane, bland annat med en ung markis de Huntley, men utan framgång. Vid slutet af år 1641 ankom till Sverige markgrefven Fredrik VI af Baden-Durlach, såsom det tyckes, för någon arfstvist mellan fältmarskalken Johan Banérs släktingar och änka, hvilken senare var markgrefvens syster. Fredrik blef snart förtrolig vän med den unge pfalzgrefven Carl Gustaf samt begärde och erhöll hans syster Kristina Magdalenas hand. Deras bröllop, som var utsatt att försiggå d. 27 nov. 1642, måste uppskjutas några dagar, emedan aftonen förut en eldsvåda utbröt på Stockholms slott, som förstörde flera torn och skadade en del af den öfriga byggnaden. De nygifta begåfvo sig till markgrefvens gods i Tyskland, där de fortfarande kvarstannade, sedan hans begäran att blifva anställd vid svenska hären mötts af riksförmyndarnas afslag. Hans gemål, den nu nämnda Kristina Magdalena, är märkvärdig därför, att från henne härstamma två svenska konungahus: genom sonen Fredrik Magnus det Holstein-Gottorpska -- hvilket på kvinnolinjen vår nuvarande kronprinsessa, Viktoria, äfven tillhör, enär hennes farmor, Sofia Vilhelmina, var Gustaf IV Adolfs dotter -- och från dottern Johanna Elisabet, gift med Johan Fredrik af Bernberg-Ausbach, Oscar I:s gemål, drottning Josefina och hennes ättlingar. Markgrevinnan Kristina Magdalena afled d. 4 aug. 1660. Krok, Johan Peter, skriftställare. Född d. 25 mars 1791. Hans lefnadsöden voro tämligen växlande. Efter att först ha ägnat sig åt köpmansyrket och blifvit grosshandlare i Stockholm, blef han litteratör samt tillbragte de senare åren af sin lefnad såsom en anlitad sakförare vid västkusten. 1827 uppträdde han såsom utgifvare af en tidning, Skämt och Allvar, i den satiriska genren. När denna följande året blef indragen, lämnade han sina prenumeranter ersättning i ett s. k. Presentblad, som snart rönte samma öde. Ett annat opus af honom, Komiskt lexikon, utkom