1830--34. 1830, just som nationens förtjusning var som lifligast vid läsningen af Tegnérs fyra år förut utgifna romans Axel, utgaf K. en parodi på denna, under benämning Maxel, med dedikationer till »Frithiofs skald», Minerva och Argus, samt med ett företal om litterärt beröm och tadel i allmänhet. Sistnämnda år utkom äfven ett annat arbete af hans hand, Poetisk Mosaik, hvarjämte han både förut och sedermera uppträdde såsom författare med en mängd satiriska skrifter. Några år senare väckte han allmän uppmärksamhet, men i en annan riktning, i det han uppgaf sig hafva fått ett stort arf i Ohio i Amerika, som berättigade honom till tredje taburetten i Ohios senat, med anledning hvaraf han föreslog svenska regeringen att genom hans bemedling ingå en handelstraktat med nämnda stat. Det var efter detta underliga uppträde, han började sin bana såsom rättegångsbiträde. Död i Uddevalla d. 9 nov. 1868. Gift med Carolina Elisabet Uttermarck. Kronberg, Johan Julius Ferdinand, målare. Född d. 11 dec. 1850 i Karlskrona. Föräldrar: Gustaf Oscar Ferdinand Kronberg och Augusta Fredrika Grönberg. K., som vid tretton års ålder kom till Stockholm, skulle där till en början ägna sig åt arbete vid någon fabrik, men drefs af sina medfödda artistiska anlag att söka inträde vid Fria konsternas akademi. Häruti lyckades han äfven och fick 1864 plats i den då ännu befintliga principskolan. Kungliga medaljen fick han 1870 för sitt utförande af prisämnet Gustaf Vasa mottager bibelöfversättningen, hvilken tafla, liksom den 1871 målade Den gamle kyrkstöten, med interiören hämtad från Nacka gamla kyrka, inköptes af Carl XV. Under de år, som förgingo, innan det med kungliga medaljen följande resestipendiet blef ledigt, målade han äfven 1871 års täflingsämne, Ebba Brahe vid fönsterrutan, samt utställde några smärre genrebilder, såsom Kurra gömma, På väg till skolan m. fl. Från 1873 är att nämna hans lifligt komponerade akvarell Marknadsscen från 1500-talet, bland hvars staffagefigurer märkas Erik XIV och Katarina Månsdotter. Sistnämnda år kunde han omsider företaga sin stipendieresa. Färden gick till den tyska genremålningens hufvudsäte, Düsseldorf, utsträcktes därefter till Paris för att gå tillbaka till Düsseldorf, där han kvarstannade till hösten 1874, då han öfverflyttade till München, som sedan i tre år blef hans hufvudsakliga vistelseort. K., som under sin studietid i Stockholm af Höckert påverkats i fråga om en effektfull färgbehandling, rönte nu inverkan i samma riktning från olika håll. Det lifligaste intresse väckte hos honom Hans Makart, hvars egendomliga begåfning på sin tid just i München kommit till utveckling, och hvars med yppig fantasirikedom parade färgvirtuositet nu var på sin höjdpunkt. Den unge svenske koloristen kände en stark lust att följa den djärfve tyske mästaren i spåren vid framställandet af ett ämne i de stora renässanskonstnärernas anda, som han länge haft i sinnet att måla. Ifrigt grep han sig an därmed, och så tillkom 1875 hans färgbländande Jaktnymf, vid hvars åskådande man i München utropade: »En ny Makart!» och som, när den utställdes i Stockholm, väckte ett sensationellt uppseende och blef införlifvad med Nationalmusei tafvelgalleri. Redan följande år var K. färdig med Våren, ett mästerstycke ej minst i fråga om komposition. Denna tafla, som var utställd 1877 först i Wien och sedan i Stockholm, kunde ej på grund af det höga priset (15,000 kr.) förvärfvas af Nationalmuseum. På sistnämnda stockholmsutställning fanns äfven att skåda ett af honom utfördt karaktäristiskt porträtt af skalden H. Ibsen. Sedan K. vid denna tid lämnat München, slog han sig ned i Rom och utsände från sin atelier därstädes det ena uppseendeväckande konstverket efter det andra. Bland dem må nämnas: Lutspelerska, Amoriner 1878 (befintlig i Nationalmuseum); Bacchanttåget 1881; Två skjutande amoriner och Idyll. Efter åtskilliga förarbeten för ett tillämnadt nytt alster af hans pensel -- Drottningen af Saba hos kung Salomo -- företog K. en studieresa till Afrika och uppehöll sig 1878--79 i Egypten och Tunis. Återkommen till Rom, tog han dock till en början ihop med andra arbeten. Jämte det »Våren» delvis ommålades, så att den blef mer luftig och lätt, utförde han nu två präktiga sidostycken därtill: Sommaren (en på böljan i en lätt char gungande nymf med däröfver sväfvande putti) och Hösten (backantisk grupp, symboliserande vinskördetiden). De sålunda 1881--82 fullbordade verken voro afsedda för grosshandlaren J. F. Dickson i Göteborg. På nordiska utställningen i Köpenhamn 1883 var K. representerad af åtskilliga fina akvareller äfvensom en större oljemålning, Kleopatras död, där frukterna af hans egyptiska studier kommo till synes. Denna tafla, som förvärfvades af grefve Fr. Wachtmeister å Tistad, utmärker sig bland annat genom en mängd präktiga, historiskt trogna accessoarer. K., som 1876 blifvit agré och 1881 ledamot af akademien för de fria konsterna, blef 1885 vice professor därstädes. Han inrättade det nu så, att han om vintrarna vistades i Rom och om somrarna i Stockholm och hade atelier på båda ställena. 1889 öfverflyttade han emellertid fullständigt till den svenska hufvudstaden. Härunder fortfor han alltjämt att skänka den konstälskande världen nya skapelser af sin saftiga pensel. Så utförde han 1884 den täcka genrebilden På födelsedagen (tillhörig doktor E. G. Johnson). Vidare följde 1884--85 den storslagna historiemålningen David och Saul, som ådagalade konstnärens förmåga att på duken klart återgifva själsuttryck. Frukterna af de båda följande årens arbete voro de båda pendantbilderna Romeo och Julia på balkongen och Romeo och Julia i grafkoret (tillhöriga änkefru O. Francke). Slutligen, 1886--88, kom det länge planerade konstverket Drottningen af Saba till stånd -- ett verkligt praktstycke, ett »grannt operasceneri» (förvärfvadt af stallmästaren J. Dickson). Under 1890--94 var han upptagen med att på beställning af konung Oscar II utföra de väldiga