hans hembygd Dalarna: Handlingar om trolldomsväsendet i Dalarne 1668--1673 1821, ny tillökad upplaga Blåkullefärderna, eller handlingar o. s. v. 1845--49; Diplomatarium Dalekarlicum, Urkunder rörande landskapet Dalarne, 3 del. med suppl. 1842--53, första delen utgifven tillsammans med J. Lidén; Flora Dalekarlica, eller landskapet Dalarnes Phanerogamer och Filices 1843; Samling af äldre författningar och handlingar rörande Dalarne, I, 1844; Om vallagen för den nya Nationalrepresentationen, lämpad till Stora Kopparbergs län; Diplomatarium vestmanicum. Dessutom har han utgifvit en samling sångstycken, kallad Glaset och Lyran 1821; Sveriges rikes grundlagar och deraf föranledda institutioner 1827; Harald Hårfagers afkomlingar på Europas throner 1828; Nordiskt Sagobibliotek, 5 häften, 1834: Völsungarne, fornnordisk hjeltesaga, m. m. I handskriftväg efterlämnade han en stor samling genealogier och urkunder rörande Västmanlands och Dalarnes äldre förhållanden. Hans litterära arbeten tillskyndade honom ledamotskap i flera vetenskapliga samfund i de skandinaviska rikena. Ogift. 1. Kullberg, Anders Carlsson af, biskop, vitterhetsidkare. Född i Strö församling af Malmöhus län d. 3 aug. 1771. Föräldrar: kyrkoherden och teologie doktorn Carl Kullberg och Johanna Wallstedt. Fadern, afliden vid 66 års ålder 1808, skildras såsom en af Lunds stifts lärdaste och genom fromhet mest framstående prästmän. Själf af bondesläkt hade han tagit sig namn af Kullen i Luggude härad. K. blef student i Lund 1788 och magister ultimus vid promotionen 1793 samt aflade ej långt därefter examen till rättegångsverken. 1797 förordnades han till docent i grekiska och österländska språken vid nämnda universitet, men lämnade redan 1798 den akademiska banan och ingick som e. o. kanslist i justitierevisionen. Det var en tradition från tredje Gustafs tid, att man för att göra lycka borde uppträda som vitter författare, och denna väg valde K. 1799 inlämnade han och vann i Svenska akademien priset för ett Poem till Theaterns sånggudinnor. Samma utmärkelse förnyades 1800 för ett skaldestycke: En blick på mensklighetens missöden; 1802 för poemet Ålderdomen, och 1805 för skaldestycket Den husliga sällheten. När dessa pris hade gjort den unge ämbetmannen bemärkt och gifvit fart åt hans befordringar, hängde han nöjd sin lyra på väggen. Han blef nu kort efter hvartannat: protokollssekreterare i k. maj:ts kansli 1807, var handsekreterare åt kronprinsen Carl August 1809--10, befordrades till expeditionssekreterare 1810, kansliråd 1812 samt var 1812--18 medlem af tryckfrihetskommittéen och 1813--19 flera gånger handhafvare af den hofkansleren åliggande uppsikten öfver tryckfriheten. 1817 kallades han att intaga A. G. Silfverstolpes fåtölj i Svenska akademien och adlades året därefter med namnet af Kullberg. 1820 blef han t. f. hofkansler med säte och stämma i statsrådet samt 1826 ordinarie statssekreterare i ecklesiastikexpeditionen. 1830 utnämndes han till biskop öfver Kalmar stift och kyrkoherde i Ljungby prebendepastorat samt blef s. å. teologie doktor. Död i Kalmar d. 6 maj 1851. Ett omdöme öfver K:s verksamhet och betydelse såsom vitter författare är så mycket lättare, som han i företalet till sina Poetiska Försök, 2 del. 1816, ärligt förnekat sig äga någon »medfödd kallelse till skald». Hans prisskrifter voro dock hvarken bättre eller sämre än andra pristagares vid den tiden. De beredde honom ett rum i vår litteraturhistoria, och han återfinnes där såsom en af de sist kvarlefvande af den äldre svenska vitterhetsskolan. I afseende å hans litterära verksamhet kan för öfrigt tilläggas, att han för k. teatern öfversatt tragedierna »Oscar, Ossians son» af A. V. Arnault 1801, och »Semiramis» af Voltaire 1802. Gift 1812 med Johanna Lovisa Kruse. 2. Kullberg, Karl Anders af, författare. Född i Stockholm d. 23 aug. 1813; den föreg. son. K. blef student i Uppsala 1829, aflade 1838 examen till rättegångsverken och innehade under den närmast följande tiden några domareförordnanden. K., som 1835 blifvit utnämnd till kammarjunkare, lämnade snart, om man undantager att han vid riksdagarna hade befattning som notarie, allt arbete i det offentligas tjänst för att följa sin kallelse på författarebanan. I detta hänseende ägde han ej blott anor utan en mer än vanlig begåfning, i synnerhet i den lekande och eleganta prosastilen. Hans penna ägnade sig därför bäst för novellen och kåseriet, i hvilka konstarter han efterlämnat arbeten af verklig fransk »abandon». För att anföra några af de många med den välkända signaturen »K. K--g» försedda arbeten, hvilka utkommo 1833--56, nämna vi: Carl Gustaf Wrangel, Romantisk skildring af trettioåriga kriget 1835; Maximilian, eller en sammansvärjning under Erik XIV:s regering 1834; Gustaf den tredje och hans hof. Försök till en karakters- och sedemålning från sista decenniet af adertonde århundradet, 2 bd 1838--39, hvilket arbete blifvit öfversatt på tyska; Domaren 1842; Genremålningar af en plankstrykare (anon.) 1842--43; Bref, anteckningar och skizzer från utlandet, 2 del., 1844; En sommar i Småland 1847; Samlade smärre berättelser och skizzer, 3 bd, 1847--48; ett par teaterpjäser: Svenskarna i Neapel 1836 och Det otroliga eller svartsjuka botad genom inqvartering 1845, m. m. 1830 vann K. i Svenska akademien det mindre priset för ett skaldestycke Leopold, tryckt i tidningen »Freja», hvilken tidning han redigerade från 1836. Utom nämnda stycke har K. i bunden stil utgifvit Den sista menniskan, skaldestycke, 1843; Stycken på vers 1847; strövers i kalendrar, m. m. 1847 utkom ett arbete, soma väckte intresse såsom innefattande en utländings intryck från ett besök i den svenska hufvudstaden. Det bar titeln: Minnen från en vistelse i Stockholm åren 1844--45 af