förlorade sonen -- ämnet framställdt i modern dräkt -- hvilken tafla var utställd på Parissalongen 1883. Han återvände s. å. hem och har sedan dess lämnat flera folklifsbilder, däribland Killespelarne, Strykerska, Båtbyggarne, m. fl., i hvilka hans blick för det humoristiska hos sydsvenska bönder och kustbor fått ett lyckadt uttryck. K., som 1887 blef ledamot af Konstakademien, är sedan 1891 lärare i antikritning vid dess läroverk. Ogift. 3. Kulle, Sven Servatius, medaljgravör. Född i Lund d. 13 maj 1860; den föregåendes bror. Efter att 1876--87 ha varit elev vid Tekniska skolan i Stockholm och af professor A. Lindberg, begaf han sig till Paris, där han till 1892 utbildade sig under ledning af Paulin Tasset och Gauthier. K. har utfört en mängd arbeten i sin konstart, bland hvilka må nämnas Genoveva 1890, Ars longa, vita breris 1892, Sport vélocipédique 1893, Vinutställningen i Bordeaux 1895, Société Philomatique de Bordeaux fondée 1875 äfvensom porträttmedaljongerna A. le Grand ainé 1895 samt Herr och fru Fürstenberg. Särskildt såsom myntgravör har han haft beställningar från flera håll såsom Monaco, Abessinien, Guatemala, franska kolonierna. Gift med Sofi Charlotte Carlsson. Kurck. Två adliga ätter med detta namn äro kända i Sveriges häfder. Den äldre, som af ålder var bosatt i Finland, utdog på manssidan 1522 med biskopen i Åbo Arvid K. Denne följde med deltagande Gustaf Vasa i hans företag att befria de svensk-finska bygderna från Kristian II:s tyranniska ok. Äfven i verk och gärning, om än i hemlighet, understödde han i Finland Gustafs sak. Då han emellertid insåg, att Kristian ej af hans förställda vänskapsbetygelser för honom låtit sig föras bakom ljuset, fruktade han för konungens hämnd och ville fly till Sverige. Därvid inträffade, att det fartyg, på hvilket han befann sig, förliste i trakten af Öregrund, hvarvid biskopen och alla hans följeslagare drunknade d. 23 maj 1522. Den yngre ätten Kurck, till hvilken den äldres gods öfvergingo, härstammar från en halfsyster till den drunknade biskopen vid namn Elin och en småländsk frälseman, Knut Eriksson. Denne, som skref sig till Laukko, den äldre ättens stamgods, var en af Gustaf I:s väl betrodde män, som till sist innehade befattningen som lagman öfver hela norra Finland samt afled 1538. Hans son var Jöns Knutsson (se nedan K. 1) och med dennes sonson Jöns Knutsson K. (se nedan K. 3), hvilken upphöjdes i friherrligt stånd, blef ätten introducerad på riddarhuset. En gren (se K. 6) erhöll 1797 greflig värdighet utan att för densamma taga introduktion och är nu utslocknad. Däremot fortlefver ännu den friherrliga ätten. 1. Kurck, Jöns Knutsson, slottslofven. Född 1503. Föräldrar: lagmannen Knut Eriksson och Elin Kurck. Jöns Knutsson förekommer i tidens handlingar första gången 1530, då han nämnes såsom befallningsman öfver Tavastland. Efter fadern, som vid samma tid lär aflidit, förordnades han till lagman i Österbotten och Satakunda och inkallades 1523 af Gustaf I i rådet. 1542 utnämndes han af konungen till slottslofven på Stockholms slott, med skyldighet att hafva uppsikt öfver staden, och befordrades sedermera till häradshöfding i Kumo i Finland. Död före 1586. Gift 1: 1531 med Elin Grabbe och 2: 1535 med Ingeborg Tott. 2. Kurck, Axel Jönsson, krigsöfverste; den föregåendes son i andra giftet. K. var 1583 ryttmästare »för finska adeln» (Adelsfanan), och blef 1587 domare i Öfre Satakunda och 1590 i Vehmo. Under det s. k. klubbekriget 1596--97, eller den resning, som af bönderna i norra Finland, därtill eggade af hertig Carl, företogs 1596--97 med anledning af det förtryck, de ledo under ståthållaren Klas Fleming, Sigismunds trogne anhängare, undvek K. till en början att sluta sig till någondera af motståndarne. Men då bönderna inföllo på hans ämbetsområde, samlade han en truppstyrka och slog i grund en hop af dem, som framträngt i närheten af hans gård, Anoila i Ulfsby socken. Efter Klas Flemings död 1597 trädde K. bestämdare på de konungatrognes sida. 1598, efter Sigismunds återkomst från sitt misslyckade härnadståg till Sverige, blef K. af konungen utnämnd till krigsöfverste i Finland. Öfver honom stod dock Arvid Stålarm såsom högste styresman i landet. Då hertig Carl 1599 landsteg i Finland, för att med härsmakt bringa finnarna till undergifvenhet, mötte K. honom med sitt rytteri, men blef slagen d. 29 aug. 1599 i S:t Mårtens socken och innesluten i Viborg. Tillfångatagen, undslapp han väl Åbo blodbad, men fördes jämte Arvid Stålarm till Linköping för att underkastas rannsakning tillsammans med de fängslade riksråden. K. och Stålarm dömdes till döden, utfördes till afrättsplatsen och måste åse de andras afrättning, men benådades och insattes i fängelse på Gripsholm. I västra tornet eller det s. k. klocktornet i detta slott, finnes ännu i behåll ett rum, kalladt fatburen, i hvilket under hvalfvet med rödkrita står skrifvet: »Anno 1600 den 3 April blefvo vi här insatta. Tro Gud i alla ting Arvid Ericsson till Lindö och Peitz; Gud vet min lycka Axel Kurck till Anoila. Vi hafva setat här för vår trohet och lidit för våra synder. Kommo här ut den -- --». Båda blefvo 1602 försatta i frihet på förbön af finska ridderskapet, och K. förordnades 1604 till general-krigsöfverste för finska krigsfolket. 1617 var han en af svenska legaterna vid freden i Stolbova. Död d. 30 maj 1630 och begrafven i Ulfsby kyrka. Gift 1: med Karin Boije och 2: med Kerstin Leyon. 3. Kurck, Jöns Knutsson, riksråd. Född 1590; den föreg. brorson och son af häradshöfdingen Knut Jönsson Kurck och Britta Gylta. K.