började sin bana som krigare och var ryttmästare vid »adelns krigstjänst i Finland», när han, som 1625 blifvit introducerad på riddarhuset, 1626 förordnades till ståthållare pa Åbo slott. Följande året öfvertog han samma befattning öfver Viborgs slott och län och utnämndes 1632 till president i Åbo hofrätt. Enligt rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifvelse, skall han redan under Gustaf II Adolfs lifstid varit utsedd till riksråd, men erhöll icke fullmakt på ämbetet förrän året efter konungens död. 1641 förordnad till lagman öfver Västergötland och Dal, upphöjdes han tio år senare i friherrligt stånd, med en del af Lempelä socken i Finland till friherrskap i sammanhang hvarmed han erhöll rättighet att skrifva sig till Lempelä. Död i Åbo d. 21 maj 1652 och begrofs i Åbo domkyrka. I ungdomen hade K. studerat vid utländska högskolor och gjort vidsträckta resor samt var en ganska lärd man. Tillika en af de rikaste män, som funnits i Finland, var han i sitt enskilda lefnadssätt lysande samt frikostig. Hans hus kallades »hof», och att göra en uppvaktning hos den myndige magnaten hette alltid i Åbo att »gå på hofvet». I utöfningen af sina ämbeten var han nitisk och samvetsgrann och med sin grundliga lärdom en föresyn för alla dem, som stodo under hans lydnad. En af honom författad, hittills otryckt skrift bar titeln Censura de jure hæreditario. Gift tre gånger; 1: med friherrinnan Märta Oxenstierna, Axel Oxenstiernas syster, 2: 1634 med grefvinnan Sofia De la Gardie och 3: 1649 med Kristina Horn. 4. Kurck, Knut Jönsson, riksråd. Född d. 8 sept. 1622; den föreg. son i första giftet. Vid tjugunio års ålder blef K. landshöfding öfver Västmanland och 1660 på en gång riksråd och assessor i Kommerskollegium. Tre år senare utnämndes han till president i besagda ämbetsverk, blef 1666 lagman i Närke och 1677 president i Svea hofrätt, hvilken befattning han innehade till 1680. Under förmyndareregeringen tillhörde K. De la Gardies motparti, ifrade för sparsamhet, motarbetade den franska alliansen och deltog i föreställningarna mot konungens klemiga uppfostran. Han ådrog sig härigenom änkedrottningens vrede och hennes röster hindrade ock K. 1672 från att blifva riksskattmästare. Vid 1675 års riksdag yrkade K., att en granskning måtte företagas öfver förvaltningen af kronans inkomster under Carl XI:s minderårighet. Men den efterräkning, hvarmed man åsyftade att störta De la Gardie, träffade längre fram icke blott denne och hans vänner, utan äfven hans politiska motståndare. Genom de nya och opåräknade grundsatser, som följdes vid reduktionen, blef K. så utblottad, att hans hus och husgeråd i Stockholm gingo under klubban, och han själf måste tillbringa sina sista dagar i ganska torftiga omständigheter. Under riksdagen 1680 hotade K. att gå ifrån rådsbordet, i fall rådsvärdigheten förnedrades, men ehuru rådsherrarna vid samma riksmöte förklarade, att konungen »ägde att styra riket såsom sitt af Gud förlänta arf och vore Gud ensam för sina gärningar ansvarig,» låtsade K. om ingenting och satt kvar. Följande året vägrade han att underskrifva beslutet om rådsmyndighetens afskaffande och förvisades då från hofvet. När han dessutom hotades med rättegång, ödmjukade han sig och undertecknade skriften. Han återvann dock aldrig konungens nåd, afskedades jämte flera andra 1682 från rikrådsämbetet och sjönk därefter i glömska. I sin mannaålder var han en kunnig och i många fall själfständig man och ådagalade i sin ämbetsförvaltning mycken duglighet. Död på sin egendom Hedensö i Södermanland den 25 juni 1690. Gift 1: med Lukretia von Stakenbrouch, 2: 1665 med sin kusin, friherrinnan Barbro Natt och Dag och 3: 1681 med friherrinnan Kristina Sparre. 5. Kurck, Gustaf, riksråd. Född d. 10 okt. 1624 på Klackeborg i Östergötlands län; den föreg. bror. K. deltog i trettioåriga kriget och befordrades 1651 till öfverste för ett finskt regemente. 1658 utnämndes han till landshöfding i Östergötlands län och upphöjdes 1664 till riksråd, med hvilket ämbete han 1665 förenade häradshöfdingesysslan öfver några härader i Östergötland samt 1667 krigsråds- och 1674 lagmansämbetet öfver Kalmar län. K. var en duglig ämbetsman liksom hans broder (se föreg.), med hvilken han delade politiska åsikter och i följd däraf äfven lika öden. Då han 1681 vägrat att frivilligt taga afsked, afsattes han följande året från riksrådsämbetet och drog sig undan till sin egendom Ållonö i Östergötland, där han dog d. 12 mars 1689. Gift 1654 med friherrinnan Elsa Beata Banér, dotter af riksrådet Axel Banér (se sid. 61). 6. Kurck, Arvid Fredrik, jurist, politiker. Född i Malmö d. 27 maj 1735; den föreg. brorsons sonson. Föräldrar: kaptenen frih. Axel Gustaf Kurck och Margareta Thott. K. som redan 1748 blef hofjunkare, ägnade sig därefter åt den juridiska banan och inskrefs 1751 som auskultant i Göta hofrätt, där han befordrades till assessor. Vid riksdagen i Norrköping 1769 ådrog han sig allmän uppmärksamhet genom det lugna, klara och skickligt uppsatta memorial, hvari han tog Mössrådets försvar. Också blef K., som 1771 erhållit generalauditörs värdighet, uppförd å riksrådsförslag 1772, när vinden åter vändt sig till Mössornas förmån. Den efterföljande tiden var just ej lämpad för att göra karriär å politisk väg, men i stället gjorde sig K. ett aktadt namn som jurist och utnämndes 1775 till revisionssekreterare samt 1776 till Vasa hofrätts förste president. 1781 öfverflyttad i samma värdighet till Göta hofrätt, blef K. 1787 serafimerriddare och 1792 ledamot af konungens högsta domstol. Redan s. å. intog han dock presidentstolen i Kammarkollegium, fick 1793 titeln »en af rikets