Westfalen, där hon i ett trettioårigt fängelse hade god tid att öfvertänka sin ungdomsdröm och kanhända -- ungdoms förvillelser. 6. Königsmark, Maria Aurora von. Född i Bremen 1668; den föreg. syster. Efter faderns död 1673 vistades modern med sin dotter någon tid i Hamburg, men flyttade snart öfver till Sverige, hvadan det var där Aurora tillbragte största delen af sin ungdomstid. Beryktad för skönhet, kvickhet och talanger, blef hon tidigt ett föremål för beundrande uppmärksamhet och mottog med välbehag de rökoffer, som för henne tändes af Tysklands durchlauchter. Omkring sitt tjugusjunde år (1694) ankom hon till kurfurstliga hofvet i Sachsen för att af kurfursten, som varit väl bekant med hennes broder Filip Kristofer, vinna någon ledtråd vid sina spaningar i fråga om dennes hemlighetsfulla försvinnande (se K. 5), hvilket försök dock misslyckades. Här omsvärmades hon genast af en skara tillbedjare, bland hvilka kurfursten Fredrik August själf (sedermera konung August II af Polen) uppträdde som den ifrigaste och ömmaste. Följden blef, att Aurora K. 1696 i Dresden födde en son, som adopterades som riksgrefve och sedermera blef den som fältherre ryktbare grefve Moritz af Sachsen. Emellertid öfvergafs hon snart af sin ombytlige älskare och uppehöll sig än här, än där, i Tyskland, mestadels i Qvedlinburg. Då Carl XII med sin segrande här stod i kurfurstens arfländer, uppsöktes den förskjutna af August och skickades till kung Carl, för att med den förtrollande makten af sina behag söka beveka den unge segraren till eftergifter. Men denne förblef obeveklig och lärer aldrig någon gång lämnat företräde åt den lockande sirenen. 1700 erhöll hon af konung August den med betydliga inkomster förenade sysslan som kanonissa eller prostinna i stiftet Qvedlinburg, där hon sedan lefde ett af konster och vetenskaper förskönadt lif och dog d. 16 februari 1728 efter att de senare åren hafva gjort betydande uppoffringar för att åt sin son förvärfva Kurlands hertigkrona. Af en samtida tecknas Aurora K. sålunda: »Hennes kroppsliga skönhet var utomordentlig, men likväl underlägsen glansen, som spreds af hennes ande. Ansiktsfärgen var ännu vid hennes trettio år lik den på en tjuguårig skönhet i sin skäraste blomstring. Hennes hår var rikt och svart, skönt upplagdt omkring det runda ansiktet; öppen och upphöjd hennes panna. Ögonbrynen voro två svarta linjer, som redan voro mäktiga att förtjusa. Pilar, som ingen kunde motstå, utgingo ur ögon, stora, mörka, eldfulla, öfverstrålade af en underbar glans. Redan näsan var ett skaparens mästerstycke. Munnen var utmärkt liten, läpparna som en blod, utan att blöda. Tänderna i högsta fullkomlighet, skönt hvita, lika stora, väl ställda. Med ett ord allt måste uppfylla den känslolösaste med saliga känslor.» Med denna hänförande skönhet förenade hon utmärkta talanger; talade svenska, franska, italienska, tyska och latinska språken, var förtjusande som sångerska och ägde icke vanliga poetiska anlag. Bland annat har hon skrifvit Die drei Töchter des Cecrops, opera, ofta gifven på Hamburgs teater; oder och kantater på tyska; en samling andliga kväden: Der nordische Weyrauch (otryckt) o. s. v. Körling, Sven August, tonsättare. Född i Kristdala, Kalmar län, d. 14 april 1842. Föräldrar: organisten Sven Magnus Körling och Anna Lotta Persson. Efter genomgången kurs vid konservatoriet i Stockholm 1866 blef han musiklärare och organist i Ystad samt 1867 dirigent för Musiksällskapet därstädes och är sedan 1888 ledamot af Musikaliska akademien. K. är en af Sveriges mest sjungna viskompositörer samt har äfven skrifvit manskvartetter och körsaker. Bland dessa äro att nämna Sten Sture, Håtunaleken, Kantat vid Karl-Gustafs-stodens aftäckning i Malmö 1896. »Han förenar Josephsons melodiösa sångsats med Normans, solida pianoteknik och intresserar alltid genom fin, musikaliskt flytande stil, äfven då idéerna icke äro så djupa eller originella.» Gift 1864 med Sofie Louse Dahlberg. Körner, Magnus, djurtecknare. Född 1808. Med naturliga anlag för konsten ägnade han sig tämligen tidigt och med förkärlek åt måleriet men utbytte, då litografien begynte vinna insteg i landet, penseln mot crayongen och utbildade sig till en talangfull djurtecknare. Som sådan var han väl bekant för de äldre af nu lefvande släkte, genom sina »illuminerade figurer» till Nilssons Fauna och sina teckningar till Sundevalls zoologiska arbeten, Lloyds skrifter, m. m. Äfven som porträtt-tecknare gjorde han sig bemärkt och har lämnat vackra prof på sin förmåga i denna genre i det porträttgalleri, som åtföljer G. Wetters Lunds universitets professorer. 1849 anställdes han såsom ritmästare vid akademien i Lund och innehade ännu samma befattning, när han afled därstädes 1864.