han med berömmelse deltagit i bremenska kriget och uppehöll sig de följande åren utrikes, för det mesta i fransk krigstjänst. I det blodiga slaget vid Séneffe utmärkte han sig så, att själfva Condé erkände att K:s mandom och skicklighet i väsentlig mån bidragit till krigets lyckliga utgång. Återkommen till Sverige, befordrades han till general och 1676 till fältmarskalkslöjtnant efter Wrangel. I denna egenskap tillkämpade han sig segern öfver danskarna d. 8 jan. 1678 vid Wackson på Rügen och räddade därigenom för en tid Stralsund, där han dock senare på året af den öfvermäktige fienden instängdes och därpå tvangs att gifva sig. Efter krigets slut och freden i Nijmegen förordnades han af Carl XI till generalguvernör öfver Pommern, Wismar och Rügen, men träffades inom kort af reduktionens skoningslösa efterräkningar. De stora ersättningsanspråk, reduktionskommissionen framställde på Königsmarkska familjens egendomar, upptog Otto Vilhelm K. i början med åtlöje. Men han fann allt för snart, att Carl XI menade fullkomligt allvarsamt, och när större delen af hans gods indrogs till kronan, yttrade han blott: »Rik kom jag till Sverige, fattig vandrar jag härifrån;» och gick så i republiken Venedigs tjänst. Så väl detta som följande år anförde han på Morea republikens landttrupper under ledning af den store härföraren, sedermera dogen Morosini, och betecknade sin segerbana med eröfrade städer och landskap. Det var 1687, då K. belägrade och besköt Athen, som en bomb utan hans vilja eller särskilda förvållande träffade Parthenon, där turkarna hade sitt krutförråd, med den påföljd, att den härliga byggnaden sprang i luften. Hans utmärkta krigarförtjänster blefvo i hans nya hemland både erkända och belönade, och bland de utmärkelser, som vederforos honom, var äfven den, att hans bildstod i marmor upprestes vid ingången till arsenalen i Venedig. Dessutom förärades honom en skål af guld om 6,000 dukater. Under det följande fälttåget blef K. vid anfallet på Negropont angripen af en smittosam fältsjuka och afled d. 15 sept. 1688. Otto Vilhelms K:s lif framställer i sina särskilda drag en af de ädlaste hjältekaraktärer svenska historien har att uppvisa. Också öfverensstämde alla hans samtida i högljudt beröm öfver hans dygder. Gift 1682 med rikskansleren M. G. De la Gardies dotter Katarina Charlotta, som med all upptänklig ömhet följde sin man på alla hans fälttåg och äfven var närvarande i Grekland vid hans död. 4. Köningsmark, Carl Johan von, krigare. Född d. 5 maj 1659;. den föregåendes brorson och son af K. 2. Helt ung ingick K. i Malteserordens tjänst och vann vid aderton års ålder sin första utmärkelse, då han, under försöket att först komma ombord på ett fientligt turkiskt skepp, med detta sprängdes i luften och simmande återkom till sin egen galér. För sin tapperhet prydd med malteserkorset, ingick han därefter i engelsk tjänst mot morerna och utmärkte sig på det mest lysande sätt vid anfallet på Tanger. Den popularitet, hans utomordentliga tapperhet förvärfvat honom bland engelsmännen, räddade till äfventyrs hans lif, då han något senare uppehöll sig i London. Under hans besök därstädes 1682 begicks ett mord på en viss Tom Thynn, i hvars vackra fru, lady Ogle, K. var förälskad. Åtskilliga omständigheter gjorde K. misstänkt att ha varit anstiftare af dådet. Han ställdes till rätta, men frikändes af bristande bevisning och mottogs med ändlöst jubel af de utanför rättslokalen i orolig spänning väntande folkmassorna. Han gick därefter i fransk krigstjänst, uppträdde med sitt vanliga hjältemod i slaget vid Ponte-Major i Catalonien, men då franska konungen ville med vapenmakt undertrycka samvetsfriheten hos sina reformerta undersåtar, lämnade K. hans fanor och gick att under sin farbroder, den store O. W. Königsmark, strida mot turkarna. Han deltog ock i fäktningen vid Argos, men föll strax därefter i en dödlig feber och afled ogift d. 27 aug. 1686. På dödssängen beklagade den Rolandslike hjälteynglingen, att hans lif spårlöst försvunnit och att han måste gå bort innan han ännu hunnit »uträtta något stort i världen». 5. Königsmark, Filip Kristofer von, krigare. Född 1662; den föreg. bror. K. idkade studier i Hamburg och erhöll sin ridderliga bildning vid hertig Georg Wilhelms af Braunschweig-Lüneburg hof. Han deltog därefter med dåvarande sachsiska kurprinsen Fredrik August, sedermera konung August II af Polen, i hans ungdomsresor och befordrades till öfverste i kur-sachsisk tjänst. Under hans vistelse vid hertigliga hofvet hade en öm förbindelse uppstått mellan K, hvilken beskrifves såsom en bildskön ung man, och hertigens unga dotter, prinsessan Sofia Dorotea. Sedermera under K:s frånvaro, förmodligen i kriget mot morerna vid Tanger, blef prinsessan förmäld med kurfursten Georg Ludvig af Hannover -- sedermera konung Georg I i England -- hvilken alltid med isande köld och sårande högdragenhet behandlade sin unga maka. Under sådana förhållanden anlände K. till Hannover, återsåg sin ungdoms böjelse, och den forna tillgifvenheten uppblossade med ny låga. Furstinnan anförtrodde K. sina olyckor, och en plan uppgjordes att fly till Frankrike, där hon i ett kloster ville gömma sig undan sin mans kallsinnighet och tyranni. Innan planen kom till verkställighet, hade den på något vis blifvit röjd och en augustinatt 1694, då K. smög sig från hertigens våning på slottet Herrnhausen, anfölls han af fyra beväpnade män, som höggo honom i stycken och nedkastade hans stympade lik i en kloak. Enligt en annan berättelse skall anledningen till K:s undanrödjande ha varit hans vägran att gifta sig med en fröken Kielmansegg, en naturlig dotter till kurfursten Ernst August, prins Georg Ludvigs fader. Den olyckliga Sofia Dorotea inspärrades på slottet Ahlen i