6. Lagerheim, Nils Gustaf, botaniker. Född i Stockholm d. 18 okt. 1860; den föreg, sysslings son. Föräldrar: departementschefen Nils Olof Lagerheim och Emma Gustafva Landergren. Student i Uppsala 1880, ägnade han sig där åt botaniska studier till 1886, då han begaf sig till Berlin för studier i bakteriologi under R. Kochs ledning och studerade 1887--89 andra delar af botaniken vid Freiburgs universitet. 1889 kallad till konservator vid naturhistoriska museum i Lissabon, hade han knappt tillträdt denna post, då han utnämndes till professor i kryptogami och examinator i allmän botanik vid universitetet i Quito i Ecuador samt direktör vid därvarande botaniska trädgård. Hälsoskäl drefvo honom snart att söka hän till ett nordligare klimat, och blef han 1892 anställd som konservator vid museum i Tromsö, hvarifrån han 1895 förflyttades till Stockholms högskola som professor i botanik. 1893 blef han fil. hedersdoktor vid Uppsala universitet. L. har utvecklat en ovanligt rik botanisk författarverksamhet, särskildt å algologiens och mykologiens område, och åtnjuter anseende som en särdeles skarpsinnig observatör. I en mängd tidskrifter i olika länder har han publicerat ett hundratal afhandlingar i den botaniska vetenskapens olika grenar. Gift 1890 med Cécile-Julie-Berthe Devéria. Lagerhjelm, Per, fysiker, mineralog, politiker. Född d. 13 febr. 1787 å Falkenå i Örebro län. Föräldrar: majoren Gustaf Lagerhjelm och Ulrika Charlotta Lagerhjelm. Vid nio års ålder blef L. kornett vid lifregementets husarer men lämnade den militära banan, så fort han hunnit den ålder, att han själf kunde pröfva sin kallelse. Denna dref honom nämligen till vetenskapliga studier och sedan han 1804--07 i Uppsala undergått hofrätts- och bergsexamen, upptogs han 1808 till masmästareelev på järnkontorets stat. Här ägnade han sig med den framgång åt det vetenskapliga af bergsmansyrket, att han redan 1817 utnämndes till assessor i bergskollegium. Detta ämbete innehade han i fjorton år. Men sedan flera förslag, hvilka han enligt uppdrag utarbetat till bergshandteringens fromma, lämnades utan annat afseende, än att de offentliggjordes genom trycket, begärde han sitt afsked och gick ur tjänst 1831. Därmed upphörde likväl hvarken hans vetenskapliga eller offentliga verksamhet. Som vetenskapsidkare har L. verkställt en mängd fysikaliska och metallurgiska rön, utarbetat förslag till grunder för större frihet i stångjärnssmidets utöfning och i tackjärnshandeln -- till en ny grufstadga -- till förändrad organisation af bergsstyrelsen och utgifvit flera vetenskapliga arbeten och skrifter, såsom: Calkul öfver qvantiteten af syre och kol, som i masugnen förstöra hvarandra såsom, villkor för tackjärnets bildning 1811; Försök rörande de bestämda förhållanden, uti hvilka vismuthmetallen ingår föreningar med svafvel och syre 1813; Hydrauliska försök anställda vid Fahlu grufva åren 1811--15, 1818--22, hvari, utom L., J. H. af Forselles och G. S. Kallstenius deltagit; Om svensk och engelsk järnberedning 1826; Försök att bestämma spänstighetsmåttet hos åtskilliga ämnen 1827; Tal om Hydraulikens närvarande tillstånd, vid præsidii nedläggande i Vet.-akad. 1834, o. s. v. L. började 1812 sin parlamentariska bana som en af de få, hvilka med kraft bekämpade den föreslagna indragningsmakten. Hans politiska uppfattning blef med åren allt mera konservativ, men präglades städse af en karaktärens själfständighet, som beredde honom äfven motståndarnes odelade aktning. Han rönte ock gång på gång uttryck af sitt stånds förtroende, var 1818, 23, 28 och 50 medlem af statsutskottet, 1834 och 44 af konstitutionsutskottet, 1840 af talmanskonferensen samt 1820 och 32 statsrevisor. Vet.-akad., Krigsvet.-akad., Vet.-societ. i Uppsala och flera andra lärda samfund kallade honom till medlem, och järnkontoret tilldelade honom två gånger samt Vet.-akad. en gång sina stora belöningsmedaljer i guld. Död på Bofors i Värmland d. 18 juli 1856. Gift 1: 1817 med Ulrika Charlotta Geijer och 2: 1823 med Johanna Elisabet Lagerlöf. Svenska brukssocieteten lät 1856 och Vet.-akademien 1865 slå minnespenning öfver honom. Lagerlöf. Värmländsk släkt, hvars äldste kände stamfader Peter omkr. 1600 var boende i Skifved i Grafva socken i Värmland. Hans son, kapellanen i Sunne, Magnus Petri Schivedius' barn antogo namnet Lagerlöf (se nedan). 1. Lagerlöf, Petrus, vetenskapsman, skald. Född i Östanås i Sunne socken i Värmland d. 4 nov. 1648. Föräldrar: komministern Magnus P. Schivedius och Katarina Brunius. Redan som tjuguårig student i Uppsala utmärkte sig L. som vältalare och skald. Efter aflagd kand.-ex. 1675 erhöll han anställning som privatlärare för riksrådet Klas Flemings son och företog med sin elev en resa till Tyskland, England och Frankrike. När han återkommit till Sverige, antogs han till bibliotekarie och sekreterare hos rikskanslären M. G. De la Gardie, hvilken satte högt värde på hans snille och personlighet och genom sitt förord förskaffade honom logic. professuren i Uppsala 1682. Tvenne år senare fick L. genom bedrifvande af d. v. statssekreteraren, sedermera grefve Er. Lindsköld, till hvilken han stod i ett nära och vänskapligt förhållande, utbyta nämnda lärostol mot poës. professuren. Utnämndes efter ytterligare trenne år, 1687, till eloqu. professor och kallades 1695 till Stockholm såsom rikshistoriograf. Död därstädes d. 7 jan. 1699. Af sin samtid var L. högt uppburen såsom vetenskapsman, kritiker och skald. Såsom latinsk vältalare har han bland alla dem, hvilka i detta hänseende framstått vid Uppsala lärosäte, blifvit räknad någon gång såsom den förste, vanligtvis såsom den andre i ordningen. Ännu större var hans anseende som diktare på modersmålet. Hans sång Elisandra mottogs och lästes med förtjusning. Äfven för sin omsorg om