politiker, konstidkare. Född i Stockholm d. 30 juni 1751; den föregåendes son. L. ingick 1768 å den militära banan som fänrik vid Svea lifgarde och utnämndes redan 1772 till kapten i armén. 1777 blef han korporal vid lifdrabantkåren, 1784 generaladjutant af flygeln och öfverstelöjtnant i armén samt bevistade 1788 års finska fälttåg som öfverste i armén. Nära besläktad med oppositionens ledare, grefve Fersen och delande hans politiska tänkesätt, begärde han 1789 sitt afsked ur armén, omedelbart efter Gustaf III:s bekanta strafftal till adeln, hvilket ock beviljades med uttryck af konungens välbehag för hans »nit och redliga förhållande i rikets tjänst». Han blef ock en af dem, hvilka i de arresterades ställe insattes i hemliga utskottet, där han, enligt en dess ledamots (A. L. Hamiltons) anteckningar »i det att han förde ärans språk, uppenbarade sitt hjärtas doldaste tankar». Han var äfven medlem af hemliga utskottet vid riksdagen i Gäfle 1792. Franska revolutionens öfverdrifter visade sig sedermera tillräckliga att hos honom, liksom flera andra af 1789 års patrioter, dämpa frihetsentusiasmen, och vid 1800 års riksdag återfinner man honom bland hofpartiets främste i kampen mot den unga vänstern och erhöll han vid konungens kröning greflig värdighet. Förste stallmästare hos hertiginnan af Södermanland 1806, ingick han 1808 åter i aktiv militärtjänst, utnämndes till generalmajor och brigadchef för Upplands landtvärn, och anbefalldes att samma år med en härfördelning göra en landstigning i Finland. Då företaget, till följd af truppernas dåliga utrustning, misslyckades, men Gustaf Adolf tycktes vilja kasta skulden på öfverbefälhafvaren, nedlade L. sitt kommando och begärde afsked från alla, sina militära tjänster. Efter statshvälfningen 1809 utnämndes han till öfverstallmästare hos drottningen och förordnades 1815 till öfverhofjägmästare. 1788--99 var han fullmäktig i järnkontoret. Död i Stockholm d. 10 februari 1820. I alla riksmöten 1778--1818 deltog L. med lifligt intresse och framstår i våra riksdagshandlingar såsom en insiktsfull, själfständig och duglig riksdagsman. Han var för öfrigt en man med stor humanistisk bildning och konstsinne, och sysselsatte sig ända in i ålderdomen med konststudier och landskapsteckning, hvarför han invaldes till hedersledamot af konstakademien. Såsom lärjunge af J. Gillberg etsade han på 1700-talet landskap, hvilka ej sakna förtjänst. Äfven är han bekant genom en anonymt utgifven prosaisk öfversättning af Edv. Youngs »Nätter», tryckt i flera upplagor. Gift 1777 med grefvinnan Johanna von Stockenström, dotter af riksrådet Erik von Stockenström (se nedan). Grefvinnan L., som särskildt varit verksam för att efter 1789 års uppträden förmå den högre societetens damer att hålla sig borta från hofvet, ådrog sig med anledning häraf Gustaf III:s synnerliga ovilja, hvilken bland annat tog sig uttryck i persifflering af hennes person i en under konungens egid uppförd pjäs: »Födelsedagen». L'Archevesque, Pierre Hubert, bildhuggare. Född i Nîmes i Languedoc 1721. L. var lärjunge af Bouchardon i Paris och begaf sig 1744 som k. pensionär till bildhuggareakademien i Rom. Efter fem års vistelse därstädes återvände han till Paris, där han erhöll flera uppdrag. Sedan Bouchardons yngre broder, Jacques Philippe, 1753 aflidit i Stockholm, där han i tolf år varit k. hofstatybildhuggare, öppnades underhandlingar med L. om att öfvertaga denna befattning och 1755 flyttade han till Stockholm i denna egenskap. Någon tid därefter väckte öfverståthållaren grefve Düring ett förslag hos ständerna, att genom uppresandet af en bildstod af Gustaf II Adolf på en gång ära minnet af den store konungen och skaffa hufvudstaden en värdig prydnad. Statyn beställdes 1757 och året därefter hade L. modellen färdig. Den föreställde konungen ridande i fyrsprång, efterföljd af segrens gudinna, som förgäfves bemödar sig att sätta en krans af lager på hjältens hufvud. Idén vann till en början bifall både i Paris och i Sverige, men i sekreta utskottet vid riksdagen 1762, yttrades någon fruktan, att »menige man kunde göra sig orimliga och opassande gissningar om det halfklädda fruntimret, som konungen fått till följeslagerska», hvaraf följden blef, att statyn ändrades till hvad den nu är, »en minnesvård, som med historisk enfaldighet borde föreställa en stor och namnkunnig konung». Stoden göts i ett helt stycke 1779, men gjutningen var misslyckad, så att en inkallad ciselör, så godt sig göra lät, måste af hjälpa bristen, hvarpå den aftäcktes 1796. De båda grupperna af Sergel å fram- och baksidan ha först 1903 genom en mecenats anslag kommit till utförande. Vidare modellerade L. Gustaf I:s staty (på Riddarhustorget), aftäckt 1774, samt för rikssalen sju kolossala statyer, föreställande Rättvisan, Försiktigheten, Troheten, Religionen, Tapperheten, Handeln och Åkerbruket, af hvilka de fyra första voro uppställda vid konstnärens död. Äfvenledes har L. utfört en del af altardekorationen i slottskyrkan, hvilket arbete, påbörjadt af Jacques Philippe Bouchardon, fortsattes af L. och fullbordades af den senares lärjunge Sergel, samt en del byster och porträttmedaljonger. Under sin vistelse i Sverige befordrades L. till direktör vid Målare- och bildhuggareakademien i Stockholm och blef agrée af Målareakademien i Paris. Femtiosex år gammal träffades han af ett slaganfall, hvarför han återvände till sin födelseort för att söka förbättra sin brutna hälsa, men afled i Nîmes d. 25 september 1778. Någon stor konstnär var L. aldrig, men såsom Sergels lärare är han väl förtjänt af tacksamhet. Larson, Nils (i Tullus), riksdagsman, talman i bondeståndet. Född i Tullus af Östersunds län d. 7 okt. 1822. Föräldrar: hemmansägaren och förre riksdagsmannen Lars Olofsson och Elisabet Nilsdotter. Mellan sitt tionde och fjortonde år genomgick L. Frösö skola, men emedan han önskade förblifva bonde, återvände han, ehuru fadern erbjöd honom att få studera, till hemmet, där han genom att deltaga i gårdens arbeten praktiskt inhämtade de vanliga göromålen vid ett